”Min gamla osäkerhet dök upp igen”

Jag har en tränare som inte bara hjälper mig att stärka magmuskler och biceps utan också i lika hög grad mitt psyke. Hon ser rätt igenom mig.

Förra veckan skulle jag ta emot ett viktigt besök och kände mig nervös. Var mycket att förbereda innan och jag ville att allt skulle funka. Förstod inte riktigt själv varför jag kände mig så uppjagad.

Hon tittade på mig och sa på sitt raka sätt; du är rädd för att inte duga. Jag blev alldeles tyst. Det gick rätt in. Så var det ju. Det var den där välkända gamla osäkerheten på det egna värdet som poppade upp igen. Som fick mig att ta i så onödigt mycket.

I samma stund som besöket kom smälte all oro bort. Det var ju bara en människa jag skulle träffa. Och det brukar ju funka så fort man får kontakt.

Men jag tänker på det när vi nu i den stora kärlekens högtid – julen – gör ett nummer om feedback. Hur mycket tid vi lägger på att undra om vi duger. Hur mycket energi som slösas på att överjobba för att vi tror att det krävs eller att det vi gör inte är bra nog. Hur många missförstånd som uppkommer för att vi inte kommunicerar.

Vi missförstår varandra dagligen. Vi tolkar saker fel och ser samband som inte finns. Vi fastnar i föreställningar och målar in oss i hörn. Nästan allt som leder till allvarliga konflikter hade kunnat undvikas om man hittat sätt att prata med varandra på.

För riktig och utvecklande feedback är så mycket mer än att bara dunka någon i ryggen och säga ”bra jobbat”. Det handlar om att se och kommunicera även om det som är obekvämt och skaver.

Det pratas mycket om den ständiga feedback som anställda i dag förväntar sig och att det är helt otillräckligt med det årliga utvecklingssamtalet. Men många får inte ens det, med någon riktig kvalitet. Det är då som år av missnöje kan gro till ett litet hårt skal av bitterhet som till slut måste bändas upp. Och det kan verkligen ta tid.

I vår undersökning framkommer, föga förvånande, att vi chefer inte hinner med att ge feedback i den utsträckning som vi skulle vilja och som behövs för att medarbetarna ska utvecklas och nå sin fulla potential.

Men det är också tydligt att vi inte heller själva får den feedback vi behöver. Kanske är det där vi måste börja. Att be om att få feedback. För vi behöver det för att själva kunna ge den och ge oss tid till det som är vår allra viktigaste uppgift som ledare, att se och bekräfta våra medarbetare.

För vi behöver få veta det. Ofta. Allihop. Att vi duger.

Jag applåderar just nu:

The crown — julens måste-tittning

BBC:s mest påkostade serie någonsin är tio timmar ren njutning. En studie i ofrivilligt ledarskap. Först landade kronan tungt på Elisabeths far Georg den VI:s huvud när hans bror abdikerade till förmån för sin stora kärlek till miss Simpson. Efter faderns alltför tidiga död blev Elisabeth själv drottning bara 24 år gammal. Fina scener mellan henne och Winston Churchill. Lysande skådespelarinsatser rakt igenom.

You want it darker

Leonard Cohens sista skiva är det vackraste och mest sakrala man kan lyssna på i jul. Ingen förfestplatta, men varenda sång är himmelskt vacker både musikaliskt och lyriskt. Leonard — jag kommer att sakna dig!