Aygül Kabaca: Le med pondus

”VILL DU LE?” Frågan kom när vi skulle ta nya porträttbilder på jobbet. Fotografen tog några testbilder och sedan kom dialogen som verkar uppstå varje gång en person ska fotograferas professionellt: ”Vilken känsla ska vi framkalla här? Vill du ha några där du ler också?”

Å ena sidan är det som att säga det helt befängda att det ena skulle utesluta det andra: Professionell eller varm. Pondus eller vänlig. Målinriktad eller mänsklig. Och å andra sidan är det en högst relevant fråga att ställa, för vi vet ju naturligtvis att människor uppfattas olika beroende på ansiktsuttryck.

Vi känner igen diskussionen när det gäller kön; män porträtteras ofta med seriösa miner och ett starkt kroppsspråk, medan kvinnor ofta fotas leende, gärna med andra personer, djur eller attribut med i bilden. För vi har stereotypa föreställningar om att allvarliga män är professionella, medan allvarliga kvinnor uppfattas som sura och kanske inte så tillmötesgående.

Men tanken som slog mig när jag stod där framför kameran sträckte sig bortom diskussionen om kön. Internationell forskning, bland annat från Stanford University, Linnéuniversitetet och Örebro universitet, visar att personer som rasifieras som icke-vita, i en svensk kontext personer som tillhör en annan etnicitet än den skandinaviska normen, ofta bedöms hårdare av sin omgivning. De uppfattas oftare som aggressiva, krävande eller mindre trovärdiga, och deras kompetens ifrågasätts oftare än normvita personers.

När jag pluggade i USA blev det plötsligt tydligt hur studenter från olika delar av världen tog sig an de rum de klev in i på helt olika vis. Vissa tog plats direkt, skakade fast i hand, tilltalade professorerna med ögonkontakt och utstrålade en självklarhet. Andra avvaktade, väntade på tilltal, tittade ner i samtal med personer mer seniora än de själva. Men båda sätten utifrån en övertygelse om att göra ett gott intryck och visa respekt.

Jag minns särskilt hur västerländska studenter ofta tolkade den där nedslagna blicken som blyghet eller brist på självförtroende. Medan de något mer erfarna lärarna, som jobbat länge med internationella studenter och tillskansat sig en viss interkulturell kompetens, förstod att detta snarare var ett uttryck för artighet, social och kulturell intelligens.

Jag tänker ofta på hur mycket etnicitet och kultur påverkar våra idéer om pondus, ledarskap och professionalism. Det är fascinerande hur snabbt vi gör ledarskapsanalyser av människors ansikten. Vem ser trygg ut? Vem ser drivande ut? Vem ser ut som någon man vill ge ansvar? Och hur mycket av det som kanske egentligen handlar om igenkänning. Detta blir ju oerhört vanskligt i en jobbkontext, vid en rekrytering, en befordran eller vid beslutsbordet i ett projekt.

Som chefer och ledare har vi ett ansvar att inte bara försöka se igenom och förbi dessa kulturella skillnader när vi identifierar engagemang, driv och kompetens, utan också att skapa en arbetsplatskultur där fler uttryck får ta plats och antas självklara.

Vi som chefer behöver bli lite försiktigare med vilka signaler vi automatiskt kopplar ihop med kompetens, potential och ledarskap. För vem har sagt att mitt sätt att visa på pondus är det rätta? Inkludering handlar inte bara om vem som släpps in i en kontext, utan också om känslan av tillhörighet när man väl är där.

Så hur mycket pondus valde jag att kommunicera genom de nya pressbilderna? Valde jag att le? Jag körde på ett säkert kort – och tog en av varje!