Siri Wikander: Gå efter och stå kvar

Jag håller en ledarutbildning. På golvet står 30 ledare. Vi pratar om förändringskommunikation. Deltagarna får ställa upp sig utmed en fiktiv tallinje med 0–10 på golvet. De ska ställa sig vid noll om det känns mycket svårt att ta ett svårt samtal med en medarbetare och tio om det känns lätt. Merparten ställer sig vid noll men två ledare står med mig vid tio.

Vi tittar på varandra och konstaterar skrattande att här var vi inte så många. Jag frågar om det alltid har varit lätt. Det har det inte. Jag frågar hur de tog sig från svårt till lätt. De berättar att de har lärt sig den hårda vägen att ta samtalen direkt. Gå efter medarbetare som är upprörda. Stå stadigt när det stormar. Och nu känns det lätt. Inte superlätt men något man bara gör för man vet att det är det som krävs för att komma vidare.

Jag tänker att det är flera anledningar till att vi drar oss. 

Vi är rädda för medarbetarens känslor, ovana vid att hantera starka reaktioner. Men känslor är egentligen helt ofarliga. De hör till livet.

En stark reaktion är inte ett angrepp. Det är oftast ett tecken på att något spelar roll. Att man vill att det ska bli bra. Den som gråter eller höjer rösten behöver inte tystas ner eller lugnas ner. Den behöver att någon stannar kvar och tål att det är obehagligt en stund.

Vi är också rädda för att misslyckas och få medarbetaren emot oss och att konflikten ska sprida sig och att gruppen ska splittras. 

Och vi är rädda för att bli svarslösa. I chefsrollen finns en inbyggd auktoritet som vi ibland tror betyder att vi behöver ha svar på allt. 

Vi är alltså rädda för känslor, för konfliktens styrka och för att känna oss inkompetenta.

Personligen var jag över 50 innan jag förstod. Jag hade en medarbetare som skickade långa, anklagande mejl. Jag blev arg. Jag kände mig orättvist behandlad och svarade. Det eskalerade. Till slut bestämde jag mig för att i stället gå bort till henne direkt efter att ett nytt mejl ramlat in. Hon blev förvånad när jag stod vid hennes skrivbord. Vi gick in i ett rum. Jag satte mig och lyssnade. Hon pratade länge. Jag kände impulsen att förklara mig, att rätta till, att sätta saker på plats. Men jag lät bli.

Något hände när jag slutade kämpa emot. Orden hon hade tryckt undan under lång tid fick ta plats. Och ju mer de fick plats, desto mer löstes de upp. Hon pratade sig fram till att jag faktiskt inte var ansvarig för allt hon klagat på och att hon kanske tagit i för mycket. 

Efteråt kände jag att jag vunnit hennes respekt. Ingen hade tidigare tagit sig tid att lyssna på henne. Det jag inte förstod när mejlen kom var att hennes anklagelser inte handlade om mig. De handlade om henne.

Jag trodde länge att svåra samtal krävde rätt ord. Det de kräver är att du faktiskt dyker upp.