Caroline Lornudd: Vad vill du berätta?

Man ska inte underskatta kraften i berättelser. När en berättelse tar sig in i huvudet börjar den styra vad vi uppmärksammar. Vi lägger märke till det som passar in och blundar för sådant som inte gör det. Inom psykologin kallas det ”uppmärksamhetsbias” och ”bekräftelsebias”. 

Minns ni till exempel allt toapapper som vi köpte i början av pandemin? Det började troligen ganska oskyldigt med att några personer köpte lite extra, någon butik fick tillfälligt slut och någon tog ett foto. Bilder började spridas och berättelsen tog fart om att toapapperet höll på att ta slut. Jag ringde själv runt i panik till livsmedelsbutiker, övertygad om att alla andra hade förstått det jag själv inte fattade: att toapapper var fruktansvärt viktigt. 

Och precis som berättelsen sa, tog toapapperet slut under en period. Den blev en självuppfyllande profetia. 

En ledare förmedlar också en berättelse till sitt team, genom sin tolkning av en situation. Insikten om detta slog ner som en bomb hos mig när jag var på en ledarskapskonferens. En av talarpunkterna där var en samtidsskildring. Talaren utmålade vår samtid utifrån tre ord: tempo (för högt), prestation (för mycket i fokus) och yta (för ytligt). Varje tema fylldes av snillrikt formulerade meningar. Yta beskrevs som att vi ”numera har grundkunskap, men saknar avgrundkunskap”. 

Talarens omsorgsfullt valda ord var slagfärdiga, träffande och … genomgående negativa. Jag lyssnade med stigande irritation. Var fanns nyanserna? Var fanns det goda med dagens utveckling och samhälle? När anförandet var slut, utan en enda positiv nyans, hade jag ett tryck över bröstet. Jag minns att jag stilla tänkte: ”Det är tur att du inte är vår formella ledare. För då hade du haft en rätt modstulen arbetsgrupp utan framtidshopp.” 

En ledares berättelse kan stjäla medarbetarnas mod och hopp. 

Att uttrycka att ”vi har för mycket att göra, det bara ökar hela tiden och vi hinner aldrig ikapp” missar vad som faktiskt fungerar och vad teamet faktiskt har åstadkommit. Att påstå att ”kvaliteten har verkligen gått ner, folk har ingen yrkesstolthet längre” styr uppmärksamheten till att bekräfta det. Berättelsen ”vi är inte lika bra längre” sätter sig. Den blir en självuppfyllande profetia. 

Men en ledares berättelse kan också ge mod och hopp. 

En sådan berättelse fokuserar inte ensidigt på det positiva. Det skulle upplevas oärligt och verklighetsfrånvänt. Nej, den skänker mod och hopp genom att erkänna läget, synliggöra teamets styrka och öppna för handling framåt: ”Vi har mer att göra än vad vi hinner med. Men vi levererar faktiskt mycket och vi gör det bra. Låt oss prioritera tillsammans så att vi lägger kraft på det som gör störst skillnad.”  

Det ger teamet en helt annan känsla. 

Så, underskatta inte kraften i berättelser. Och fundera över vilken berättelse du som ledare presenterar. 

Ska jag passa på och lägga till något positivt till talarens samtidsskildring så är det detta: Vi samarbetar 50 procent mer i dag än för bara 20 år sen. Bara en sån sak.

Vi är grymma!