Karin Zingmark: Självledarskap i en värld av AI

”VI MÅSTE BLI BÄTTRE PÅ självledarskap. Men … i praktiken betyder det att vi måste jobba ännu tajtare tillsammans!” 

Orden uttalades i lite lätt frustration häromveckan, när jag jobbade med en kund på temat. Tanken var ju att frigöra kraft genom att fokusera på självledarskap, att tillvarata allas förmågor och få alla att bidra.

Men det som på papperet kändes som ett enkelt sätt att skapa bättre resultat snabbare är kanske inte så enkelt ändå i praktiken. Insikten som landade tungt hos alla var att processen att nå till ett läge där organisationen präglas av starkt självledarskap aldrig varit viktigare än nu.  

När tempot går upp och svaren inte är glasklara behöver allas perspektiv komma fram. Och det där tempot kräver att alla bidrar, även i beslutsfattande – vi har inte tid att vänta på att ledningsgruppen ska behandla alla frågor.

Det blir dessutom inte alltid bra, det sitter så mycket kompetens ute i organisationen hos dem som är närmast kunden eller närmast problemställningen. 

Inget av detta är nytt, att möjliggöra självgående medarbetare är en av byggstenarna i gott ledarskap. Det intressanta som sker nu är skiftet när AI blir tillgängligt för allt fler ute i organisationerna.

Medarbetare kan med hjälp av AI och agenter åstadkomma fantastiska resultat och komma långt i projekt på egen hand – det vill säga med hjälp av sin AI. Man kan bygga underavdelningar av AI som samarbetar och löser problem i rasande takt och saker som tidigare var resurskrävande kan levereras till synes enkelt. 

Men vad händer när detta sker i organisationer där samarbetet inte funkar, där gemensamma värderingar saknas och där visionen betyder olika för olika avdelningar? Och vad händer när vi plockar människor ut ur ekvationen och litar blint på att AI har rätt?

Om inte insikten redan finns om hur fort och katastrofalt fel det kan gå, behöver den landa nu. Och det snabbt.

Hur löser vi detta då? Ska ledningsgruppen ta ett större kliv in i det operativa för att styra upp och få de olika delarna av organisationen att springa åt samma håll igen? Behöver vi införa nya beslutsforum? Förtydliga ansvarsområden, rollbeskrivningar och beslutsmandat? Säkerställa att det mänskliga ögat finns med i alla kritiska faser?   

Ett annat sätt att se på det är att vi är på en resa mot en förändringsbenägen och snabbfotad kultur. Det kommer att gå åt skogen ibland, och dessa misstag behöver vi se, diskutera och lära oss av.

Kanske behöver vi synliggöra för alla hur fel det kan bli när alla kör sitt eget race i ett allt snabbare tempo tack vare AI? Och nyttja alla kloka medarbetare i processen att hitta vårt nya sätt att jobba, med AI och självledarskap. 

Vissa organisationer behöver en fot på gasen, och träna på en kultur där misstag betyder en möjlighet att lära. Andra behöver en fot på bromsen, eftersom effekterna av misstag när tempot skruvas upp ytterligare blir katastrofala. Men en sak är säker: AI har gjort det omöjligt att blunda.

Bristerna i ledarskap och självledarskap har alltid funnits där, nu syns de bara tydligare, snabbare och med större konsekvenser. För det AI-skiftet tydligast avslöjar är inte brister i processer – det avslöjar brister i tillit.

Självledarskap i en snabbfotad, AI-driven organisation börjar inte med tekniken. Det börjar med samtalet om vad vi egentligen håller på med, och varför.

-> Hjälper eller stjälper du som ledare?

-> Därför ska du snälltolka mera

-> Våga vägra post-it-lappar i höst!