Calle Fleur: Vilket ledarskap förtjänar vi?

SVT:S REPORTER SER häpen ut.

”Men menar du … att du också har medverkat till den här polariseringen?”

Svaret från Ebba Busch, partiledare och vice statsminister, är kort – och ovanligt tydligt – från en slipad yrkespolitiker: ”Ja.”

Reportern snubblar ivrigt på orden: ”Och det är något som har sjunkit in hos dig … nu, eller? När fick du den insikten?”

Partiledarens försök till självrannsakan, efter att en ung kille frågat henne ”Hej! Vill du utvisa mig?”, fick enorm uppmärksamhet under avstampen till valrörelsen, i Almedalen. Modigt, ropade anhängarna. Hyckleri, skrek motståndarna.

Själv satt jag på andra sidan pölen, i ett stekhett Stockholm, och försökte behandla en svårartad kombination av att längta till Visby och njuta av att slippa vara där.

Värmen och valåret gjorde säkert flödet mer ilsket än vanligt. Men det fick mig också att tänka på en spännande paradox. I åratal har forskare lyft fram vissa egenskaper som särskilt viktiga för gott ledarskap. Ja, ni känner väl till dem vid det här laget: Transparens, lyhördhet, autenticitet, sårbarhet, förmågan att erkänna misstag.

Det där bygger förtroende, säger vi och nickar. Det ökar chansen till goda resultat – både i teamets arbete och på sista raden. Vi delar ut priser till chefer som leder och lever efter våra nya normer. Men vi straffar politiska ledare som försöker sig på samma sak.

Om en vd ursäktar sig över en misslyckad satsning möts det inte sällan av hurrarop. Inom politiken handlar rubriken snarare om att ”partiledaren erkänner stort misslyckande”. Medan motståndarna gnider händerna och tackar för nya argument i debatten.

”Varje folk har det styre det förtjänar”, sa Winston Churchill.

I Sverige förtjänar vi tydligen en ”tråkig partiledare i foträta skor”, snarare än en ”känslomässig spelevink i högklackat”, konstaterar statsvetaren Jenny Madestam i Chefs valspecial. Vi föredrar helt enkelt pålästa och måttfulla politiska ledare framför yviga skämtare.

Och det är väl inte så konstigt. Medan vd:ar har gott om tid att utveckla sina resonemang på ett (eller sju) personalmöten, får politiker tio sekunder i en tv-debatt.

Men nu, med riksdagsvalet bara veckor bort, finns det anledning för oss alla att fundera över vår längtan efter äkta människor som inte låtsas ha alla svar – och varför vi efterfrågar något helt annat från våra politiker.

Ebba Busch tog ny sats. Hon är beredd att axla ett ledarskap ”som inte driver polemik för polemikens skull”, förklarade hon.

Stora ord, får man säga, från en politiker som under många år varit en av de mest polariserande rösterna i samhällsdebatten. Valresultatet får utvisa vilken typ av ledarskap vi egentligen är beredda att belöna.