Så ska en partiledare vara

VÄRLDEN ÄR FULL av karismatiska politiska ledare som tar varje chans att provocera och ta strid. Sant eller falskt spelar ingen större roll, det viktiga är att väcka uppståndelse och elda på klickandet i de digitala plattformarna, är hur författaren Giuliano da Empoli förklarat logiken bakom den gränslösa politiska stil som visat sig så framgångsrik i inte minst USA.

Här i Sverige är det dock fortfarande den rationellt måttfulla ledarstilen som går hem hos väljarna. Det säger Jenny Madestam som är docent i statsvetenskap och lektor vid Södertörns högskola.

”Svenskarna tar politik på allvar och brukar uppskatta politiker som har framtoningen av att vara kunniga, kompetenta och stå med båda fötterna på jorden. Hellre en tråkig partiledare i foträta skor än en känslomässig spelevink i högklackat, är hur jag brukar sammanfatta de önskningar som svenskarna för fram i undersökningar.”

Jenny Madestam menar att Ulf Kristersson har rört sig i den nedtonade riktning som efterfrågas. Innan han blev statsminister syntes han ofta skratta på bild och drog gärna ett skämt i offentligheten. Nu är det en mer allvarsam Kristersson som visar sig för världen och svenskarna, uppenbart mån om att framstå som påläst och seriös.

Noteras kan att företrädaren på M-ledarposten Fredrik Reinfeldt höll en ännu svalare profil. Frånvaron av leenden och yviga känslouttryck signalerade trovärdighet i den svenska politiska kontexten, och var knappast till nackdel för Reinfeldt. Han röstades fram till statsminister i två mandatperioder, och blev därmed den borgerliga politiker som suttit längst på posten i svensk modern historia.

”Av de nuvarande partiledarna är det Magdalena Andersson som åtnjuter störst förtroende bland svenskarna, enligt olika mätningar. Hon är i hög grad också sinnebilden av den typ av politiker som svenska väljare brukar efterfråga. Hennes framtoning signalerar förnuft, kunnighet och kompetens, och hon är inte den som skojar till det i första taget. Ibland blir det närmast parodiskt, som när hon framträdde i Agenda-studion i praktiska gympaskor.”

Faktum är att betydelsen av kunnighet och kompetens har ökat i väljarnas ögon de senaste 20–30 åren, säger Jenny Madestam, samtidigt som efterfrågan på inspirerande, roliga och ”folkliga” partiledare har sjunkit i motsvarande grad.

Därför tror hon att dagens partiledare gör sig själva en otjänst om de i hög grad låter sig exponeras enligt sociala medier-plattformarnas logik, som festliga, inkännande, personliga eller privata.

”Det klart att de måste kunna visa sig som vanliga människor ibland. Vi lever också i en tid av extrem individualisering där allt ska vara klatschigt, kul och slagfärdigt. Men lyssnar vi på vad väljarna efterfrågar, kan en sådan framtoning vara rena självskadebeteendet.”

Samtidigt kan svängrummet vara större för ledarna för de mindre partierna, vars chanser att nå statsministerposten är små. Att glittra bland influencers och komma med provokativa utspel kan för dem snarast vara ett smart sätt att nå nya eller nischade väljargrupper. Fråga Ebba Busch, som trots eller tack vare sin lite mer färgsprakande utstrålning lyckats nå relativt höga förtroendesiffror.

”Ja, Ebba Busch sticker ut, är uppskattad som person och uppfattas nog av många som en frisk fläkt. Men hennes parti får ju trots det inte mängder av väljare”, konstaterar Jenny Madestam.

Precis som många andra länder har Sverige numera ett stort ytterhögerparti. Men Sverigedemokraternas ledare Jimmie Åkesson skiljer sig från sina utländska partiledarfränder genom sin relativt nedtonade ledarstil, menar Jenny Madestam.

”Ledarna för de högerpopulistiska partierna i andra länder har ofta en agiterande, karismatisk och intensiv stil. Åkesson är inte sådan. Visst, han försöker vara det ibland men är i sin framtoning är oftast saklig och lugn. Han gör ett rationellt intryck och man får intryck av att han är kunnig i frågorna han pratar om. Så på det viset passar även Jimmie Åkessons ledarstil in i vad som brukar efterfrågas av svenska väljare. Han är så att säga en populist i foträta skor.”

Är det någon skillnad i vad som förväntas av manliga respektive kvinnliga partiledare?

”Ja, verkligen. Det hänger ihop med våra stereotyper om vad ledarskap är. Historiskt har partiledaren alltid varit en man. Mängder av studier visar hur kvinnliga politiska makthavare får utstå mer spott och spe, och får kämpa med den bild som omgivningen har av dem. De blir granskade på ett helt annat sätt än männen, det kan handla om allt från frisyrer till att de anses vara för arga eller ’för mycket’. Kvinnliga partiledare förväntas vara mjukare än männen, och samtidigt dubbelt så duktiga och kunniga.”

Är partiledarna på väg att bli viktigare än politiken de representerar?

”Det här är spännande, för mätningar har visat att sakfrågor, ideologi och värderingar främst är vad som avgör var väljarna lägger sin röst, inte vem som är partiledare. I Sverige röstar vi primärt heller inter på enskilda personer, utan på partierna och deras program. Samtidigt påverkas vi av andra människor på ett sätt som vi inte alltid är medvetna om. I vår extremt individ- och personfokuserade tid lyfts partiledarna fram på ett spetsigt sätt av sina organisationer, inte minst i sociala medier, vilket kan vara svårt att värja sig emot.”