Mia Törnblom: Jag har alltid gjort något värre

Det finns de som stör sig på Mia Törnbloms frispråkiga och informella stil.

Ironiskt nog är just det centralt i det hon lär ut till ledare. Att förstå varför man stör sig på andra. Och att lära sig hantera det.

”De flesta människor har sig själva som hinder i mötet med andra. Om man förstår vad som är ens eget, kan man snabbare styra upp missförstånd och hantera konflikter. När man stärker sin trygghet, behöver inte ens egen osäkerhet stå emellan en själv och den man leder.”

Mia Törnblom har blivit känd för hela svenska folket för sina böcker om självkänsla, men i själva verket har privatpersoner bara varit en bråkdel av hennes klienter. Hon coachade högt uppsatta chefer långt innan hon fångades av det mediala strålkastarljuset efter boken Självkänsla nu som kom 2005.

Några av de tidigaste klienterna har tagit sig ända in i svenska regeringen, medan andra nått höga positioner inom svenskt näringsliv.

En av dem är demokrati- och kulturminister Alice Bah Kuhnke. När hon var programledare på TV4 träffade hon Mia Törnblom på en middag och utbrast ”jag vill ha det där som du har. Kan du lära mig det?’.”

När vi på Chef för något år sedan frågade er läsare vilken person som inspirerat er mest som ledare kom Mia Törnblom i toppligan.

”Högpresterande drivna människor blir ofta chefer, och jag är likadan. Jag sjöng solo i skolan, var lagkapten i fotbollslaget och startade mitt första företag när jag var 19. Jag har alltid tyckt att det har varit spännande att utforska hur man får med sig andra människor. Att coacha är ett riktat ledarskap om man gör det helt och fullt.”

Mia Törnblom är autentisk. Hon är den hon är, rätt upp och ner. De yviga gesterna, hennes oförbehållsamma vokabulär och det höga tempot har dock dämpats en aning med tiden, medan energinivån och ‘pang på’-tilltalet finns kvar.

Vi möts en tidig morgon, för hon ska flyga till Gardermoen för ett av årets sista utbildningsuppdrag. Hon är inte bara en av Sveriges utan även en av Norges mest anlitade föreläsare. Sedan en tid tillbaka håller hon även ett stort antal ledarskapsutbildningar där.

Det kalla vinterljuset orkar knappt upp till fönsterbrädan och det ekar tomt i lokalen på Regeringsgatan i Stockholm. Ingen av MT-gruppens tio medarbetare har kommit ännu. Mia Törnblom kör kaffemaskinen och pratar morgonpiggt, trots att det har blivit många långa resdagar till olika norska utposter.

”Många ledare behöver en förståelse för vilka de själva är – och hur det påverkar samspelet med andra – så att de kan kompensera för det som de har för lite av i relation till människor de leder.”

Hon tar kommunikationsstilar som exempel.

”En ledare som är analytisk och drivande behöver vara medveten om det i ett utvecklingssamtal med en medarbetare som har den snälla kommunikationsstilen. Som ledare påverkar vi dem vi leder på olika sätt beroende på vad de har för personlighet och tidigare erfarenheter. Om jag som ledare kommer in till jobbet, stressad och frustrerad över att jag inte förberett mig tillräckligt, finns det risk för att min medarbetare tolkar det som att jag är irriterad på honom eller henne.”

”Det är viktigt att förstå hur vi påverkar varandra. Sju procent är muntlig kommunikation, resten är allt annat som mimik, gester, blickar, tonfall.”

Mia Törnblom, fem år, på farmor och farfars lantställe utanför Nynäshamn.

Vi slår oss ner i ett av coachningsrummen.

”Jag är jättebra på att hjälpa människor att lära känna sig själva och se vad de behöver jobba med. Intelligenta människor gör korkade saker när de är stressade eller pressade för att de inte har tekniker och metoder för reflektion.”

Mia Törnblom vet vad hon kan, och har aldrig stuckit under stol med det. Det är en av hennes käpphästar, att vi inte ska förminska oss.

”Alltså när jag kom till Garder-moens flygplats förra gången var jag bara tvungen att ta ett foto. I Pressbyrån stod Zlatans, Top Gear-killen Jeremy Clarksons och min bok Du leder uppradade bredvid varandra, jag är sjukt stolt”, skrattar hon.

En vanlig arbetsvecka har Mia Törnblom ofta två heldagsutbildningar, i ledningsgrupper som hon arbetar med under ett helt år eller med chefer som lär sig självledarskap, konflikthantering och kommunikation. Lägg därtill två inspirationsföreläsningar för några hundra personer och nöd-vändig tid på kontoret och du har en intensiv Mia Törnblom-vecka.

”Men jag jobbar inte alls så mycket som folk tror. Jag är bra på att vara lat och ligga i soffan. Jag behöver tid för reflektion och återhämtning. Min man säger ofta ’tänk om folk visste hur lat du är’. Jag ser det som att jag vilar mig till att bli en bättre föreläsare och utbildare.”

Hur illa cheferna än ställt till det för sig, har jag alltid gjort något värre.

Jag har följt Mia Törnblom under mer än tio års tid, som en av de första journalisterna som skrev om henne när hon precis startat sitt företag i början av 2000-talet. Jag minns hennes stora skratt från lokalen på Hökens gata i Stockholm under vårt första möte. Då kröp hon upp i den vita soffan med färgglada kuddar och pratade i 180 om sina coachningsidéer – och sina klienters förtroende.

Mia Törnblom delar hylla med Jeremy Clarkson och Zlatan. 

”De chefer som kommer hit tycker det är så befriande med mig, för hur illa de än ställt till det för sig, har jag alltid gjort något värre”, sa hon då.

Hon var 35 år, hade haft några ekonomi- och personaljobb, utbildat sig till ledarskapscoach och mental tränare, men hade också tio år av missbruk bakom sig.

När vi skulle boka dagens intervju var det precis som då. Vi var tvungna att slå lovar runt allt inbokat i almanackan, inte bara kring föreläsningar utan även massage, manikyr och frisörbesök. Mia lever som hon lär.

”Att jag är bra på att ta hand om mig beror på att jag väljer att se det som att jag är det viktigaste jag har. Alltså, på riktigt, det är inte en klyscha, det är precis som på flyget. Vi måste sätta på oss vår egen andningsmask innan vi hjälper någon annan, annars svimmar vi. Så. Jag tycker inte att jag har rätt att stå och prata om självledarskap om jag inte kan göra det själv. Det betyder inte att man ska vara felfri, men att man vill ta ansvar för det som är ens eget.”

Mia och Micke Törnblom på kampsportsgalan där Mia var prisutdelare.

Speciellt det där med manikyr är viktigt. Det var starten på hennes karriär när hon som 19-åring flyttade till Spanien för att bygga upp sin andra nagelskulptörsstudio.

Väl där fick hon tips om en mirakelmedicin som skulle göra den lite mulliga Mia Törnblom till en trådsmal skönhet. Ett oemotståndligt förslag som visade sig innehålla amfetamin.

Helt övertygad om att hon minsann aldrig skulle kunna bli beroende och lycklig över sitt nya smala jag åt hon långt fler piller än rekommenderat. Ganska snart var hon fast i ett narkotikaberoende, som blev så illa att hon till slut blev hemlös.

”Min vändning kom på ett behandlingshem där en terapeut frågade mig ’Mia, varför behöver du alltid vara så söt och duktig?’. Jag hann inte försvara mig utan svarade helt ärligt – ’för att ni ska tycka om mig’.”

Det är nyttigt att ibland bli utsatt för lögner och inte ha möjlighet att försvara och förklara sig.

Det blev början på hennes väg tillbaka – insikten om självkänslans betydelse. Mia Törnblom är i dag drogfri och nykter sedan 20 år.

”Självkänsla är grunden för alla mina metoder och därför har jag poängterat det, men det handlar lika mycket om självledarskap.”

Boken Självkänsla nu skrev hon inte för sina klienter, cheferna. Visst har hon träffat många chefer som dels tror att bara de får det där jobbet ska de bli lyckliga, dels känner sig som en bluff och inte kan njuta oavsett hur många medaljer de får.

”Jag skrev boken för att jag själv hade sådan nytta av att förstå det här. Jag hade ett starkt självförtroende men inget egenvärde. Jag hade lätt att se att jag kunde bli vad som helst, men jag dög aldrig som jag var. Den sanningen blev min drivkraft.”

Först 2010 skrev hon den bok som hon själv tycker handlar om hennes egentliga arbete, Du leder. Och nu skriver hon på nästa, som ska handla om att leda till ansvar.

”Den stora skillnaden är att jag och Micke skriver tillsammans. Han är en mer analytisk punktliste-kille och jag är mer målande, så tillsammans blir vi riktigt bra.”

Michael är Mia Törnbloms man, som arbetar i företaget som vd sedan många år tillbaka. Han står för struktur och organisation medan Mia Törnblom är innehållsansvarig.

I dag har de en serie av ledarskapsutbildningar men även team-utbildningar.

I tredje ring. ”Jag var en typisk medelmåtta. Orkade inte anstränga mig men gillade psykologi, matematik och företagsekonomi.”

”Jag insåg att jag inte bara skulle jobba med ledarskap utan även med hela grupper, när jag läste De elva sammansvurna av Marianne Fredriksson och hennes dotter, Ann, som är organisationskonsult. Den är en briljant beskrivning av hur sjuk en grupp kan bli när ledarskapet är svagt.”

Mia Törnblom lutar sig fram och säger:

”Det är jätteviktigt att det här kommer med, för den boken borde alla läsa.”

De tio medarbetarna på MT-gruppen har varit många fler under en tid då Mia Törnblom ville starta kontor över hela Sverige.

”Jag har verkligen inte alltid rekryterat rätt, men som alla andra misstag jag gjort har jag nytta av det i mitt arbete. Det är som en deltagare jag hade på en utbildning sa: ’Mia, du har byggt en hel karriär på alla dina misstag. Jag brukar skryta om allt jag gör bra, du delar med dig av alla dina misstag.’”

Hon är dock ständigt i en läroprocess. Minst en heldag i månaden har hon fortbildning för sig och sina medarbetare.

Mia Törnblom kommer att medverka som konflikthante­rare i Camping queens på tv med Tony Irving och styl­isten Jonas Hallberg.

”Vi arbetar bland annat med den norska ledarskapsprofessorn Linda Lai och vi anlitar externa föreläsare som hjärnforskare och minnesmästare. Men framför allt ses vi själva och fördjupar oss i våra egna och andras metoder. Vi tränar hela tiden på det vi själva lär ut.”

När jag frågar henne om hon fortfarande jobbar en tredjedel av sin tid ideellt, lutar hon sig bakåt i den rejält tilltagna rokokofåtöljen:

”Det där vill jag egentligen inte prata om. Det får sådana konsekvenser, jag kan inte ta på mig fler uppdrag. Man skulle önska att folk blev inspirerade till att själva jobba ideellt, men i stället för att tänka ’vad coolt, så kan vi också göra’ tänker de flesta ’vad bra, då kan hon ju komma ideellt till mina barns skola’. Men ja, det stämmer. En stor del av min tid lägger jag på skolor, behandlingshem och ideella organisationer. Just nu hjälper jag faktiskt även ett företag inom polisen. Jag gör ibland jobb åt företag som inte hittar utrymme i sin budget bara för att jag tycker att det är roligt att få jobba med dem. Jag gör det inte för att jag är en speciellt god person utan för att det stämmer med min värdegrund och för att jag mår bra av det.”

Det verkar inte vara mycket som kan hejda Mia Törnblom. Vi pratar en stund om var hennes oräddhet kommer ifrån. Hon menar att hon aldrig förstått att man borde vara rädd för att inte klara vissa saker. Hennes oro har handlat om att vara omtyckt i stället för att duga.

”Jag har alltid vågat drömma, ta plats och säga till folk att jag vill jobba med dem. Det har jag gjort många gånger och det gjorde jag med Pia Sundhage.”

Som före detta lagkapten i fotboll är Mia Törnblom extra stolt över uppdraget för damlandslaget.

Men hon var helt oförberedd på den mediestorm som kom att vina runt öronen efter att Pia Sundhage utsett henne till inspiratör för damlandslaget i fotboll. Hennes röst sjunker en oktav och den i vanliga fall ohejdade svadan blir något mindre självklar. Det är fortfarande minerad mark. Hon blev utdömd innan hon ens hade påbörjat sitt uppdrag men hon känner att det hon gör för tjejerna är viktigt och hon vill gärna fortsätta.

”Det är nyttigt att ibland bli utsatt för lögner och inte ha möjlighet att försvara och förklara sig. Det är smärtsamt men vi utvecklas av det. Världen är inte rättvis.”

”Att vara chef är många gånger att få skulden för något som inte är vårt fel. Att leda andra människor handlar också om att inte få cred för allt som blev bra. Det handlar om att ge andra människor möjlighet att växa. De bästa cheferna är inte nödvändigtvis de som vi känner till, utan de som inte syns, de som får sina medarbetare att samarbeta, prestera och må bra.”