Ledarskap under ytan

EN TERMOSLIKNANDE FARKOST fylld av starkström, explosiva ämnen, gaser och med mycket begränsade bekvämligheter.

Det är något särskilt med ubåtar.

Nere i HMS Uppland doftar det svagt av olja. I det bleka artificiella ljuset är besättningen i ständig rörelse och ingenting ombord är trivialt. Att allt från torpedtuber till köksattiraljer får plats i det trånga röret av stål är bara att förundras över.

Bland det märkligaste ombord är ändå fartygschefens hytt. 

Det är ett av ubåtens få privata utrymmen, inklämt mellan manöverutrymmet och mässen. En fristad för beslutsfattande ute till sjöss, nere i havsdjupen, under stress och potentiell fara.

I fartygschefens hytt ryms en brits, ett bord av minimala proportioner och inte så mycket mer. Där finns inget dagsljus, ingen frisk luft och ingen att rådfråga. Många kallar den Världens ensammaste plats.

”Men den är också svårt eftertraktad”, säger Paula Wallenburg som guidar oss i ubåten och hemmabasen Karlskrona örlogshamn. 

Hon är kommendör och chef för det svenska ubåtsvapnet, ett av försvarets hemligaste vapensystem och kanske det mest mytomspunna. Uppdraget är bokstavligen att gå under ytan, eller Esse non videri som mottot lyder: Att finnas utan att bli sedd. Det passar henne perfekt, ubåtsflottan tycks som gjord för självständiga ensamvargar som hon.

Något ofrivilligt hamnade Paula Wallenburg ändå i rampljuset 2010, då hon gick till historien som Sveriges första kvinnliga befälhavare för en ubåt. Även i sin nuvarande roll som C1ubflj – chef för 1 ubåtsflottiljen, militären älskar förkortningar – är hon pionjär som första kvinna på posten.

Paula Wallenburg har bråda dagar. Vilket även gäller Karlskrona örlogshamn i stort. Om- och tillbyggnad pågår, en ny ubåtspir har just invigts, mer folk och nya fartyg är på väg in. I Saab Kockums stora fartygsvarv i direkt anslutning till basen är två nya ubåtar under konstruktion. Den första, HMS Blekinge, väntas bli klar 2031. 

”Det händer att jag går dit och klappar på den”, säger Paula Wallenburg.

Bakgrunden till den uppskruvade aktiviteten är förstås de geopolitiska spänningarna i omvärlden. I och med Nato-inträdet har den svenska marinen fått en ny och större roll. Ubåtarna, som pekats ut som ett av Sveriges viktigaste bidrag till alliansen, behöver ”äga” Östersjön på ett annat sätt än tidigare, förklarar Paula Wallenburg som för befäl över omkring 450 personer och ingår i Sveriges marina ledningsgrupp. 

”Vi är fortfarande en frontstat som måste hålla gränsen mot Ryssland. I och med Natointrädet och det geopolitiska läget har Östersjön fått ökad strategisk betydelse som försörjningsled. Vi måste därför kontrollera havet mer än tidigare, hålla Östersjön öppen och farbar över tid”, säger Paula Wallenburg när vi slagit oss ner i hennes arbetsrum på basen. 

Sverige har idag fyra ubåtar. Besättningarna på omkring 35 personer vardera övar och är ute till havs på operationer året runt. Uppdragen kan komma plötsligt och pågå i uppåt fyra veckor i taget. Paula Wallenburg beskriver en egenartad arbetsmiljö där tillit är A och O och de yttre villkoren oförlåtliga.

”Bland det mest speciella med en ubåt är att så många människor arbetar och andas samma luft på en så liten yta. Det är oerhört kompakt och vi har ju alla våra egenheter. Någon kan ha kort stubin, en annan mensvärk eller en dålig dag i övrigt. Vilket kan bli ordentligt märkbart ombord. Så det gäller att lära sig den här relationsdansen. Vara ärlig, lita på och respektera varandra. Stötta och hålla undan när det behövs.”

Hon fortsätter:

”I en ubåt befinner man sig i en miljö som människan inte ska vara i. Varje moment är av yttersta vikt, det är verkligen en fråga om liv eller död. Ingen kommer undan om det börjar läcka i länssystemet. Alla har sina befattningar och tilldelade arbetsuppgifter, men måste alltid vara beredda att rycka in där det behövs. Så det är höga krav och förväntningar. Vilket också är vad som får folk att växa till modiga medarbetare och starka ledare.”

”Samtidigt finns en ödmjukhet i allt det här. För narcissism finns ingen plats på en ubåt och prestige är livsfarligt. Den oförlåtande miljön tvingar fram tydlighet och direkt kommunikation. För chefen gäller det att ta tag i det ’kladdiga’ på en gång, att skjuta problemen framför sig gör dem bara större”, säger Paula Wallenburg, som tagit med sig lärdomarna från åren som fartygschef till sin numera mestadels landbaserade roll, inklusive favoritakronymen VGDÅD: ”Vad gör du åt det?”

”Den är jättebra! Innebörden är alltså att jag förväntar mig ett förslag på lösning när någon kommer till mig med ett problem. Och i denna förväntan ligger också en tro på medarbetaren. Vilket betyder att personen är viktig för mig.”

Hon växte upp i Ystad. Paula Wallenburg beskriver en kärleksfull men ”extremt självständig” uppväxt med nyckel kring halsen från att hon var sex. 

Mamma barnmorska, pappa advokat. Familjen lånade en segelbåt om somrarna och havet älskade hon redan som barn. Liksom idrotten och litteraturen. I unga år tävlade hon på elitnivå i fäktning och var samtidigt en frenetisk läsare som gick till bibblan tre gånger i veckan. 

”Jag växte upp utan tv. Det var på 80-talet och redan på den tiden ansåg mina föräldrar att skärmar fördummar. De ville att vi barn skulle läsa i stället. Så vi läste. Jag gick inte en meter utan en bok framför ögonen. Läste medan jag borstade tänderna, avverkade flera böcker i veckan utan problem, under hela min uppväxt.”

”Så litteraturen har funnits med mig hela tiden. Det är fascinerande med ord”, säger Paula Wallenburg som pluggat litteraturvetenskap vid sidan av och har en av ubåtslitteraturens stora klassiker som självklar referens, Lothar-Günther Buchheims Ubåt, som är förlaga till filmen Das Boot.

”O ja, den finns nog i ett par exemplar hemma i bokhyllan.”

Paula Wallenburg inledde sin bana inom marinen som värnpliktig sonaroperatör på ubåten HMS Sjöhunden i mitten av 90-talet. Sedan dess har Försvarsmakten gjort stora ansträngningar för att locka till sig fler ungdomar och inte minst kvinnor. Det tar tio-femton år att odla fram en fartygschef och Paula Wallenburg beskriver inflödet och intresset för en karriär inom ubåtsvapnet som gott.

”Rekryteringen går bra. Hollywood gör sitt. Ubåtar är spännande på film, och även om bilden inte är sanningsenlig är de ju spännande på riktigt också”, säger hon och fortsätter:

”En utmaning är personalrotationen. Det tar tid att bygga kompetens, men de yngre generationerna är lite flyktigare än tidigare. Vissa väljer att sluta efter något år. Inte för att de inte trivs, utan för att de vill testa något annat, åtminstone under en period.”

”Numera finns ju så många andra frestelser i världen. Livslång statlig tjänst är inte alltid förstaalternativet för en ung person i dag. Men vi behöver de här långliggarna, som blir riktigt duktiga på den komplexa maskin vi kör runt med. Sammanhållningen och ledarskapet är avgörande för de som väljer att stanna hos oss, det visar våra utvärderingar.”

En stark inre kultur är kanske särskilt viktig i denna hemliga värld långt bortom rampljus och yttre bekräftelse. På bröstet bär Paula Wallenburg det guldglänsande hajmärket, ett utbildningstecken som både visar att man klarat sina prov och är medlem av ”ubåtsfamiljens” särskilda gemenskap. 

Enligt de senaste  siffrorna som kommunicerats av Försvarsmakten är endast 950 av totalt 9 700 svenska yrkesofficerare kvinnor. Det är ändå betydligt fler än i början av Paula Wallenburgs karriär. Om sin roll som kvinnlig pionjär i ubåtsvapnet säger hon:

”Fokuset på just det har mest varit jobbigt, om jag ska vara ärlig. Samtidigt som jag förstår vikten för Försvarsmakten att lyfta fram mig och andra kvinnor som förebilder i exempelvis media.”

”Jag har alltid känt mig accepterad ombord, men upptäckte efter ett tag att jag blev utvärderad på ett annat sätt än mina manliga kolleger. Det var ovanligt många som skulle titta på när jag förtöjde i början, vissa äldre herrar som uppenbarligen hade intresse av att kolla om det gick bra. Det var inte på något sätt kränkande. Men störande, jag fick ingen riktig arbetsro.”

”Ingenting är hundraprocentigt, men Försvarsmakten har kommit långt med jämställdheten sedan dess. Inte minst ubåtsvapnet vill jag påstå. Det är en enorm skillnad. I dag finns kvinnliga chefer på alla nivåer. Jag skulle bli väldigt förvånad om någon kvinna upplevde hinder i karriären hos oss i dag på grund av sitt kön.”

Hon fortsätter:

”Nu när vi gått med i Nato och jag är på konferens med de utländska ubåtscheferna, är ju jag den enda kvinnan. Är det då något samkväm kvällen innan och klädseln är civil, går folk bara förbi och tror att jag är någons fru.”

”Då ställer jag mig i ett hörn och faktiskt skrattar lite åt situationen. När de utländska befälen sedan inser sitt misstag, brukar de komma fram och be om ursäkt för att de missade mig. Så förutfattade meningar finns ju fortfarande.”

Hur reagerar folk som inte känner dig när de förstår att du är chef för den svenska ubåtsflottan?

”Mitt arbete sågs nog som än mer spektakulärt när jag var fartygschef ombord. Civilpersoner uppfattar i allmänhet jobbet som ubåtschef som något väldigt speciellt, och det är det ju också. Med allt detta ansvar ute till havs. Min nuvarande roll som förbandschef är något annat.”

”Själv kan jag tycka det är hisnande att vara chef över hela ubåtsvapnet, med all den effekt vi får ut av det. Jag möts fortfarande av mycket nyfikenhet, folk tycker väl att mitt jobb är coolt liksom. Ja, det är coolt, säger de.”

Vad borde du gjort annorlunda i din karriär?

”Jag hade gärna varit prestigelös tidigare. Jag kommer ju från idrotten, har alltid varit en tävlingsmänniska med inställningen att jag måste vinna, vinna, vinna. Men som jag var inne på tidigare är en ubåt inget bra ställe för att hävda sin rätt.”

”I dag inser jag att jag inte behöver vinna varenda diskussion utan kan säga fasen, jag hade fel. Kan gå och lägga mig med insikten att jag under dagen lärt mig något jag dittills inte haft en aning om av en 19-åring, och känna mig bekväm med det. Som ledare behöver jag inte ta alla fajter. Det där har varit jätteskönt för mig att släppa.”