”Efter tragedin känner jag ett större allvar i uppdraget”

EFTERÅT, NÄR RÖKEN lagt sig något och insatsstyrkan fört Mokhtar Bennis i säkerhet, valde han att ta sig till förvaltningskontoret inne i stan.

Det var hans första beslut som skolchef efter massakern på Campus Risbergska i Örebro i fjol. Att samla ledningsgruppen, hålla en briefing, komma till något slags klarhet om vad som hänt.

Det var också hans viktigaste beslut, i just den stunden: att inte åka hem. Mokhtar Bennis, Örebros gymnasie- och vuxenutbildningschef, var beredd att göra allt för att få denna sin vilja igenom, berättar han. 

”Varför är svårt att riktigt förklara. Men jag upplevde det nästan som ett kall. I dag är jag lättad över mitt agerande, att jag inte följde något slags rutin eller tog för givet vad som skulle bli bäst. Jag var så tacksam över att ha överlevt och fått en extra chans, en möjlighet att hjälpa andra och göra nytta på riktigt. Det var också något som hjälpte mig själv. Om jag åkt direkt hem direkt efter händelsen, hade mitt trauma troligen blivit större och mer påtagligt”, säger Mokhtar Bennis.

”Händelsen” är alltså Mokhtar Bennis beteckning på skolattacken den 4 februari i fjol, den mest omfattade masskjutningen i Sveriges historia, med elva döda inklusive gärningsmannen. 

Mokhtar Bennis var under flera år drivande för att skapa denna gemensamma plats för all vuxenutbildning i Örebro, och stolt vid invigningen av Campus Risbergska 2017. Efter Händelsen var allt sönderskjutet och förstört.

Med massmordet försvann också en idé om öppenhet och tillgänglighet. När Chef en iskall vinterdag anländer till detta jättelika utbildningskomplex vid Svartån, är ytterdörrarna låsta.

Tre så kallade skolvärdar står posterade vid ett litet bord för att hålla koll på in- och utpasseringen, helt i linje med den nya lag som införts efter skolattacken med krav om att skolor ska stoppa obehöriga. Tidigare var entrédörrarna olåsta.

Klockan är ungefär tio på förmiddagen. Vuxeneleverna strömmar till, många helt uppenbart med rötterna i andra länder. Under takens stora ljusinsläpp studsar ord på bruten svenska, arabiska och ukrainska eller möjligen ryska.

Från vaktmästeriet hörs fridfullt klink från ett piano. En tv-skärm meddelar att elsparkcyklar ska lämnas utanför ”för allas trevnad”, samt att ört- och citronbakad fisk står på lunchmenyn (vegetariskt alternativ: grekisk paj). Kort sagt: normalitet. 

Vägen har varit lång. Skolattacken kommer säkerligen att prägla Risbergska ännu för lång tid framöver. Men lokalerna har genomgått en helrenovering, de över 200 dörrar som förstördes när polisen gick in och säkrade har bytts ut. Skotthål har täckts över och lagats, sotet från rökgranaterna slipats bort och målats över, mattorna med blodspår ersatts av nya. Och då pratar vi bara om de materiella skadorna.

Även ledarskapet har fått en ny dimension.

”Jag känner ett större allvar i uppdraget”, säger Mokhtar Bennis när vi slagit oss ner i hans arbetsrum, som för övrigt även det är nytt. Till det gamla kontor där han satt inrymd under skolattacken har han inte velat återvända. 

”Jag har alltid varit fokuserad på drift, resultat och organisation, och också varit relativt bra på det”, fortsätter han.

”Efter tragedin inser jag mer än någonsin att inte bara siffror och fakta är vad som får människor att följa en ledare. Det som hänt har gjort mig mer lyhörd för det subtila och känslomässiga, beteendeförändringar och tystnader. Jag känner en starkare närvaro och empati, är mer motiverad att bygga strukturer för fysisk och psykologisk trygghet.”

”Samtidigt som jag kommit att acceptera min egen sårbarhet. Vilket paradoxalt nog gjort mig tryggare som ledare”, säger Mokhtar Bennis som har en urban framtoning med polotröja, kavaj och maratonfysionomi – faktum är att just löpning fungerat som terapi efter massmordet.

”Ja, det har hjälpt mig jättemycket. I löparspåret har jag kunnat vara tyst, bestämma helt själv och låta tankarna vandra fritt. Träningen har varit läkande, och på riktigt en friskfaktor för kanske första gången i mitt liv.” 

Mokhtar Bennis växte upp i en delvis fransktalande övre medelklassmiljö i Casablanca, Marocko. Pappa flygledare, mamma anställd på jordbruks-maskinföretaget John Deere.

Mokhtar Bennis var bra i skolan, favoritämnen språk och matematik. Efter studenten var siktet inställt på att vidga vyerna i väst och ta vara på de större utvecklingsmöjligheterna där.

Planen var att plugga juridik i USA, men då en morbror redan bodde i Sverige föll det sig att han hamnade här. 

”En nackdel var att det inte räckte med språken jag redan kunde, franska och engelska, för att komma igång. Jag fick börja plugga svenska, det var nästan som att börja om från början. Samtidigt som jag jobbade på campingen Gustavsvik här i Örebro på dagarna och McDonald’s på kvällarna”, berättar han och fortsätter:

”Min första svenska kompis, elektrikern Jan, erbjöd mig att dela en lägenhet på Kungsgatan mitt i stan, som jag så småningom tog över själv. Ganska dyrt, men nödvändigt. Lägenhet centralt var mitt lilla trumfkort som gjorde att folk litade på mig, och att jag rotade mig snabbt i samhället. Det där släpper jag aldrig. Jag är en stadsmänniska i högsta grad, vägrar att befinna mig i periferin där ingenting händer, eller bli avfärdad för att vistas i utkanten.”

Mokhtar Bennis hade avslutat ett möte med några kolleger i sitt arbetsrum, skulle precis öppna dörren för att gå på lunch, då han hörde ett par smällar den där ödesdigra tisdagen på Campus Risbergska den 4 februari i fjol.

”Det var ett slags metalliskt dunkande, jag fattade inte vad det var. Men efter tredje eller fjärde smällen hördes ett ohyggligt skrik. Vi var fem personer i rummet, och förstod nog alla att det var någon som sköt. Vi sa till varandra: Nu öppnar vi inte dörren. Så jag tog bort handen från dörrhandtaget. Tack och lov hade jag sinnesnärvaro till det.”

Mokhtar Bennis har tidigare legat lågt med sina upplevelser från tragedin, då han som hög chef inte velat framstå som någon med tolkningsföreträde, eller stå i vägen för berättelser från andra överlevande.

En oavsiktlig följd är att han mötts av skepsis och även ilska från förtvivlade människor som levt i tron att han befann sig i säkerhet någon helt annanstans när skotten föll, och därför inte fullt ut skulle förstå offrens och de efterlevandes lidanden. En reaktion han säger sig ha full respekt för.

Mokhtar Bennis fortsätter:

”Smällarna bara fortsatte, larmet började tjuta. Egentligen hade vi ingen aning om vad som pågick men det var ju uppenbart att det var något mycket allvarligt och farligt. Att vi var inrymda och kanske skulle bli kvar i rummet länge.” 

Han minns inte alla detaljer, många tankar for genom huvudet samtidigt och i efterhand framstår mycket som i ett töcken.

”Men som jag minns det var jag inte rädd annat än under den första kvarten. Sedan fann jag en sorts trygghet i tanken på att skolan är så stor – den eller de som skjuter kan ju omöjligt hitta just oss. Så länge vi är kvar i rummet kommer vi att klara oss, det var den logik jag höll mig till.”

Samtidigt fortsatte larmet att tjuta, oavbrutet med en mycket stark signal. 

”Det var oerhört irriterande och plågsamt. Jag trodde jag skulle få tinnitus. Till slut klev jag upp och slet bort larmet. Då slutade det tjuta och det var skönt.”

Den lilla grupp rektorer och tjänstemän som satt på golvet i rummet, mestadels tysta och hukande över sina mobiler, insåg att polisens insatsstyrka så småningom skulle komma och rädda dem. 

”Men att det skulle dröja två och en halv timme hade vi förstås ingen aning om. Det är en väldigt lång tid i en sådan situation”, säger Mokhtar Bennis.

Att rikta fullt fokus på framtiden blev efteråt ett sätt att bearbeta vad som hänt. För Mokhtar Bennis stod det klart att det skulle ta tid att återuppta undervisningen i den förstörda skolan, men bara några veckor efter massakern var vuxenutbildningen ändå igång i provisoriska lokaler runt om i stan. 

”Många känslor och tankar var i omlopp efter allt som hänt. Vad kunde jag som chef göra för att hjälpa personal och elever tillbaka till en normal skoltillvaro? Det fanns inget facit, men jag insåg tidigt vikten av kommunikation och ett autentiskt ledarskap. Tänkte att det värsta som kan hända efter en akut situation är total tystnad.”

”Som chef behövde jag prata med människor för att bidra med riktning, trygghet och en känsla av sammanhang. Dela med mig av den information som fanns, även om den var ofullständig. Och samtidigt undvika spekulationer och felaktiga slutsatser. En avvägning som många gånger var svår.”

I augusti 2025 kunde så Campus Risbergska öppna igen efter totalrenoveringen, något som Mokhtar Bennis beskriver som ”förlösande”. 

Som chef har han hela tiden upplevt stöd i sitt agerande från sin stab, andra delar av kommunen, Region Örebro och även privatpersoner. Samtidigt som han och kommunledningen mött kritik för beslutet att öppna Risbergska igen. 

Vissa elever har uttryckt rädsla och oro över att behöva återvända till lokalerna, samtidigt som lärarfacket framfört att återflytten inte diskuterats tillräckligt med skolans personal.

Mokhtar Bennis säger:

”Jag har full respekt för kritiken. Men för mig har det varit viktigt att återgå till det friska, att inte låta gärningsmannen sätta agendan. Att Campus Risbergska fortsätter att ge människor chansen till utveckling och en bra framtid är mitt sätt att hedra offren.”

Vad borde du gjort annorlunda?

”Jag är fortfarande i ett läge där jag lär mig av det som hänt, men kanske i slutet av den processen. Ändå dröjer det nog ytterligare ett år innan jag kan se tillbaka och dra mer fullständiga slutsatser”, säger han.