”Jag måste inte längre vara perfekt”

HAN HADE KÄNT sig konstig hela dagen. En lågintensiv känsla av att inte riktigt få luft.

David Ståhlberg, koncernchef på egenföretagarnätverket Kvadrat, gick ändå och tränade. Men kroppen sa ifrån så han avbröt och åkte hem till sin fru som precis hällt upp en fördrink. De skulle på 40-årsfest.

Efter att ha lämnat av sonen hos en kompis parkerade han bilen i carporten. Under de resterande 30 meternas promenad till sitt radhus var han tvungen att stanna två gånger för att hämta andan.

”Jag har nog lunginflammation”, minns han att han tänkte, då när det hände för drygt ett år sedan.

Det blev akuten i stället för 40-årsfest.

Hans fru körde in honom. Den jobbiga känslan i bröstet växte. Han ville krypa ur sin egen kropp. Hela bröstkorgen kändes inflammerad, infekterad, berättar han.
Väl framme bekräftade sjukvårdspersonalen att något var fel. Men inte med lungorna, utan med hjärtat, möjligen hjärtmuskelinflammation. Det fanns dock ingen på plats under helgen som kunde göra kranskärlsröntgen så han fick ligga kvar för observation.

Efter några dagar hade hans värden stegrats till hjärtinfarktsnivå. Men det var först när han mötte kirurgen som skulle göra en ballongsprängning som han fick veta att det var en hjärtinfarkt.

Hur hamnade han här?

Vi backar bandet. David Ståhlberg har under många år haft höga ledarskapspositioner i stora bolag.

Först på Procter and Gamble och sedan som Head of Branding på Google, där han också satt i den svenska ledningsgruppen. Efter en omorganisation där tog han och familjen en paus och reste jorden runt.

Han skrev en bok om marknadsföring och fick mersmak på friheten. Han ringde hem från Tokyo och sa upp sig.

Väl hemma igen tog han tranformationsuppdrag hos olika företag, föreläste och undervisade.

Men när Kvadrat hörde av sig och erbjöd honom rollen som vd hade han börjat tröttna på sin egen röst.

”Jag kände att jag hade gjort det här i åtta år. Det handlade om mig; på scen, mina uppdrag, mina pengar, mina bokslut. Allt kretsade kring David Ståhlberg AB. Skulle jag fortsätta så i 35 år till?”

”Det fanns också en trötthet på att prata. Vissa saker blev lättare och lättare att säga men jag visste att de inte är så lätta som de låter. Jag ville återbesöka hur jobbigt det är att faktiskt jobba med de här frågorna i praktiken.”

Efter viss övertalning och betänketid tackade han i maj 2023 ja till att bli vd för it-egenföretagarnätverket Kvadrat med kontor i elva städer.

”Det hade krupit på mig en insikt om att jag behöver andra. Att jag behövde ett större sammanhang för att utvecklas. Jag ville bygga någonting tillsammans med andra”, berättar han där han sitter på Kvadrats kontor, på Kungsbroplan i Stockholm.

Här är det minst sagt högt i tak, med tre meter höga och nästan två meter breda dörrar till konferensrummen.

David Ståhlberg ser ut som hälsan själv. Svaren på frågorna dröjer något. Han sänker ögonbrynen och blicken försvinner ut i intet. Hjärtinfarkten, två år in i det stora förändringsjobbet på Kvadrat, försatte honom i en livskris som han nu försöker sätta ord på.

”Det kändes otäckt. Hjärtinfarkt hade faktiskt aldrig föresvävat mig. Jag tillhörde inte målgruppen. Jag tog ju hand om mig.”

Han dricker minimalt med alkohol, röker inte, har varit vegetarian i åtta år, är noga med vad han äter, sover bra och tränar i princip varje dag. Inga ultramaraton men likväl löpträning då och då, ett pass på gymmet nästan varje dag, tennis, basket och yoga när han kommer åt.

Det enda han kan tänka sig har orsakat infarkten förutom genetik och otur var stress. Läkarna menar att det framför allt handlar om gener. Både hans pappa och farfar har haft hjärtinfarkter, men vid betydligt högre ålder. Han själv är bara 47 år och var överlägset yngst på avdelningen där han blev inlagd. Det var chockartat att så plötsligt nästan dö, berättar han.

Han tillät sig att famla efteråt. I en podd som han spelade in bara några veckor efter hjärtinfarkten, kallar han det en ödmjukande process. En katalysator för att släppa bilden av sig själv och hitta ett djupare lugn.

Han tar till ett Tranströmer-citat från dikten Gläntan för att beskriva upplevelsen: ”Det finns mitt i skogen en oväntad glänta, som bara kan hittas av den som gått vilse.”

”Det var fint att inte direkt försöka komma till insikt utan att våga vara kvar i ovissheten. Speciellt i det här tidevarvet när allting har givna svar”, säger han.

Snarare än en personlig kris blev det ett gradvis uppvaknande kring hur han tar sig an sitt liv och sina dagar, och ett val att förhålla sig mer mänskligt till både sig själv och sitt ledarskap. Tidigare har han levt utifrån en att göra-lista, där han ständigt hittat på nya sysslor.

”Mitt liv är egentligen inte så stress­igt, utan jag fick förstå att en stor del av stressen skapar jag själv”, säger han och berättar i nästa andetag om hur han i sin ambition att varje semester lära sig något nytt, blev en passionerad tårtbakare förra sommaren med ett eget Instagramkonto, @sommarbagaren.

När de påföljande påsk skulle fira med släkten bad hans mamma honom att fixa en efterrätt. Han hade mycket jobb och var stressad men ställde sig ändå för att baka, inte bara en, utan två tårtor.

”Fia, min fru, såg att jag var uppe i varv och ifrågasatte varför jag skulle baka två tårtor. ’Skrev inte din mamma att du bara kunde ta med dig något? Köpa glass, eller nåt?’ sa hon.”

David Ståhlberg är tacksam för insikten.

”Jag upptäckte att det här beteendet kring prestation och höga ambitioner är så djupt rotat i mig att jag inte kan bryta det genom att förstå det teoretiskt. Jag behöver bryta det i vardagen.”

”Jag försöker att inte göra så mycket. Det är svårt! Det är en konst att inte ha den där att göra-listan hela tiden att bocka av och ändå kunna gå och lägga sig nöjd på kvällen. Det har varit lättare att lägga både status- och penningjakt på en mer hälsosam nivå, än att lära mig att hitta ett lugn utan görande och att kunna vara närvarande i nuet”, säger han.

Han har landat i att han ska göra det han kan för att ta hand om sin stress, mer kan han inte göra.

”Jag kommer ändå inte att kunna välja vilken dag jag ska dö. Mitt jobb nu är att släppa taget. Det kan kanske få vara okej att inte riktigt veta vart det bär hän. Jag måste kanske inte pressa mig själv till att vara perfekt.”

Han vet vilka värderingar som är viktiga för honom och vilken typ av person han vill vara, men försöker nu vara okej med att han inte alltid lyckas – eller ens måste – leva upp till dem.

”Det låter kanske osunt, speciellt nu när alla pratar om att det är viktigt att veta vilka värderingar man har, men jag försöker hålla mina värderingar lite lösare. Jag har till exempel inte tyckt att man ska äta kött, men i stället för att bära den bördan på mina axlar och se mig själv som förmer än det samhälle jag lever i, tänker jag att världen inte går under om jag äter en bit kött. Det är otroligt banalt, men ett sätt för mig att släppa idén om vem jag är.”

Han har helt enkelt blivit lite snällare mot sig själv.

”Att på mikronivå inte ta mig på så stort allvar. Det jobbar jag med. Att inte se det som att jag måste vara Jesus, utan jag kan vara en helt vanlig person som lever precis som alla andra och som inte har någon särskild plats, som inte behöver en scen, som inte behöver bekräftelse.”

Hjärtinfarkten har också intensifierat många av hans filosofiska funderingar.

”Jag har aldrig varit helt upptagen av prestation, pengar och status. När jag jobbade i egen regi kom det till ett vägval. Jag kunde fortsätta förstärka mitt personliga varumärke.”

”Jag hade ett nytt bokkontrakt på gång, blev erbjuden att ta föreläsningar utomlands, vilket jag tackade nej till för jag ville inte vara borta från familjen. Jag kunde ha blivit en större profil. Men det lockade inte utan jag såg det andra alternativet; att ingå i en gemenskap igen och göra någonting i den. Sedan kom hjärtinfarkten och även om det inte blev riktningsförändrande blev det ännu tyd­ligare för mig att jag är på rätt spår.”

Vad menar du med rätt spår, vad är målet?

”Jag brukar tänka att om jag kan bläddra i tidningen Connoisseur utan att känna minsta köpsug, då är jag på rätt spår. I dag känns den lockelsen betydligt svagare än för 15 år sedan. Det finns filosofer som pratar om att klä av sig sin kropp. Att klä av sig sitt ego och till slut inte tycka att det är en så stor grej att gå bort. Det är inget jag tänker mycket på, men hjärtinfarkten har ändå gjort de ­tankarna mer närvarande. Är jag redo att dö? Skulle jag leva som jag gör i dag om jag fick veta att snart jag skulle gå bort?”

Hur har hjärtinfarkten påverkat ditt ledarskap?

”Jag är ambitiös och har höga idéer om vart vi ska – och vi har långt kvar i Kvad­rats förändringsresa. Men jag vill också jobba med den delen av mig som behöver stanna upp och vara mer närvarande, och inte ständigt vara jäktad.”

Han säger att han är mer beredd att släppa sin position och på allvar lyssna in medarbetarna. Att prioritera det som driver, motiverar och engagerar dem, att förstå att han inte kan åstadkomma förändring utan att få med sig dem.

Under hans ledning går bolaget nu från att vara en ägarledd till en ägarstyrd organisation. Grundaren till Kvadrat, som varit aktiv i bolaget i 35 år och ägt majoriteten av aktierna, har börjat dra sig tillbaka och sålt av.

David Ståhlberg står inför ett nytt scenario och måste börja i frågan: Vad vill vi? Har vi ens samma idé om vad det här bolaget ska ägna sig åt?
Med hjärtinfarkten kom också insikten om att rätt beslut inte alltid är det bästa beslutet.

”Det viktigaste kan vara processen bakom, hur beslutet fattades och vilka som tog det. Även om jag tycker ett visst beslut är det rätta kan det vara sekundärt. Jag bör inte driva på för hårt för att få igenom mina idéer”, förklarar han.

Han bryr sig mer om energin hos medarbetarna än vad analys och rationella argument säger.

”Att få många människor att vara engagerade och kämpa för en gemensam idé är det viktigaste. Det kan man lätt släcka om man som chef tror sig ha alla svaren och pekar med hela handen.”

Han ser det som sin främsta uppgift att hitta personer som är bättre än honom och sedan flytta på sig så att de kan göra sitt jobb.

Han har alltid haft enormt lätt för siffror, säger han och har fortfarande huvudräkningstävlingar med sin pappa. Pappan är vetenskapsman och forskare, och har haft flera ledande roller inom AstraZeneca. Han är också professor i analytisk kemi.

Mamman jobbade också på AstraZeneca, men är mer inriktad på humaniora och talar sju språk.

I släkten gömmer sig även den bästa svenska schackspelaren genom tiderna, Gideon Ståhlberg, och David spelar mycket schack med sin pappa och bror.

Efter hjärtinfarkten var han sjukskriven i fyra veckor.

”Det kändes nödvändigt, inte minst för att landa mentalt. Jag tog det väldigt lugnt. Sedan gick jag tillbaka och arbetade ungefär som vanligt. Men stressen och min sömn försöker jag hålla koll på.”

Han har också blivit noggrannare med att ha rätt människor omkring sig – som kan och vill ta Kvadrat i samma riktning som han själv. Då kan han själv slappna av och hämta energi.

Hjärtinfarkten har gjort honom mer närvarande i kroppen. Han känner press och jäkt påtagligt som en tydlig smärtkänsla i hjärtregionen. Det blir en signal om att sänka varvtalet lite.

Hans medarbetare har stöttat honom. Flera har också valt att dela sina erfarenheter av sjukdomar och tankar om livet och döden.

”Det har varit ett fint sätt att komma nära andra.”

David Ståhlberg är på plats på kontoret fysiskt de flesta dagar i veckan, men inte så många timmar åt gången.

”Jag jobbar inte så mycket sett till klocktimmar. Ska vi vara trovärdiga mot våra egenföretagare och vår vision om det lyckliga yrkeslivet måste vi som arbetar i bolaget leva ett bra liv. Vi kan inte vara helt utarbetade och glåmiga. Det har blivit allt viktigare för mig att stå för ett mer mänskligt ledarskap och att leda från hjärtat.”

Dessutom vande han sig vid ett bra liv när han själv var konsult och föreläsare, säger han. Också det har blivit viktigare efter hjärtinfarkten.

”I dag till exempel har jag ridning med min dotter och åker från kontoret klockan två. Jag har superhöga ambitioner, men jag värdesätter min tid och har barn som jag är mycket med. Därför måste jag hitta smartare sätt att göra jobbet på.”