Calle Fleurs stressdagbok, del 3

”Det måste vara okej att äta lunch! Det måste vara okej att gå hem klockan 17! Det måste vara okej att inte logga in under helgen!”

Orden. Sägs. Med. Eftertryck.

Cheferna runt bordet nickar bekymrat. Jag och Chefakademins utvecklingschef Annika Kvist har bjudit in till ett rundabordssamtal om chefers stress och psykisk ohälsa. Nu sitter ett 15-tal hr-chefer, experter och partner och sippar på varsin frukostsmoothie, samtidigt som jag delar med mig av insikterna från Chefs undersökning om chefers stress.

Ni minns kanske? Sex av tio chefer anser att deras roll är så krävande att det går ut över deras hälsa. Mer än hälften har övervägt att hoppa av på grund av sitt mående.

Sedan lyssnar jag.

På den höga chefen som berättar att hon, trots självkännedom, självmedkänsla och tidigare erfarenhet av utmattning, fann sig sitta på ett möte med blodet sprutande ur näsan.

Hon stoppade en tampong i näsborren. Och fortsatte mötet.

På experterna som berättar att chefsrollen är närmast omöjlig i dag. Slimmade organisationer, motsägelsefulla krav och den ständigt ökande pressen i privatlivet tar ut sin rätt.

På coachen som beskriver att chefernas upplevda ensamhet förstärks av omgivningens förväntan på att den som leder andra också måste kunna leda sig själv. Är det så enkelt?

”Arbetsdagen börjar när mötena är slut, det vill säga klockan 17. Då kan man sätta igång med att göra det riktiga jobbet”, suckar en av deltagarna.

Medan samtalet fortsätter framträder ett tydligt mönster: Vi måste sluta fokusera på individen och prata mer lösningar på organisatorisk och strukturell nivå. Vi måste tydliggöra arbetsgivarnas ansvar och skapa en kultur där alla, inklusive den högsta ledningen, tar pauser. Där vi designar miljöer för återhämtning, vågar vara sårbara mot varandra, delar kunskap om hur hjärnan fungerar och uppmuntrar till reflektionstid – gärna i grupp.

Då börjar jag tänka på Martina Gårder.

”Är det okej att gråta framför de anhöriga vid ett dödsbesked? Upp med händerna om ni tycker det är okej med tårar.”

Ungefär hälften av sjuksköterskorna och undersköterskorna sträcker upp handen när vårdenhetschef Martina Gårder ställer frågan.

”Ja, det är väl okej. Men vi får inte gråta så mycket att de känner att de måste stötta oss i stället”, säger någon.

Alla skrattar.

Jag befinner mig på Neurologiska kliniken på S:t Görans sjukhus i Stockholm. Personalrummet på femte våningsplanet erbjuder panoramautsikt över sjukhusområdet och, just i dag, en skål med smågodis.

Här bjuder Martina Gårder varje månad sedan tre år tillbaka in till sitt ”etikcafé”, ett frivilligt möte som bygger på viljan att dela med sig av tankar och erfarenheter. Sådant saknas inte i en verksamhet med högt tempo och som, bokstavligt talat, kretsar runt liv och död.

Jag har träffat Martina Gårder tidigare. 2024 utnämnde Chef henne till en av Sveriges modigaste chefer för sitt envisa och outtröttliga arbete med att utveckla arbetssätten och minska personalomsättningen på avdelningen.

Arbetet har gett resultat. I dag samlas hela 17 personer i blåa bussaronger, vita byxor och Birkenstock-tofflor runt sin chef. Sjukhusprästen Peter Strömmer deltar också.

Och så jag, då. Jag har fått tillåtelse att sitta som en fluga på väggen eller, nåja, i ett hörn, och lyssna.

Med hjälp av de medicinetiska koderna och den egenutvecklade ”Martina-metoden” går personalen laget runt. I första rundan ges alla möjligheten att lyfta något kring jobbet som upptar deras tankar just nu. I andra rundan måste alla reagera över något som någon annan sagt. Utifrån de mönster som uppstår i samtalet fångar Martina upp några diskussionspunkter för hela gruppen att prata vidare om.

Det är lite trevande i början. Men snart delar gruppen frikostigt och öppet med sig av sina upplevelser.

Om patienter som tackar nej till vård de verkligen behöver. Om utmaningen i att hantera patienter med missbruksproblematik. Om patienter som skickas hem med stora omvårdnadsbehov, till partners som kanske egentligen inte orkar ta hand om dem.

Martina uppmuntrar och bekräftar hela tiden sina medarbetare med små gester och stor närvaro. Korta ord, vänliga nickar som även får de mer eftertänksamma medarbetarna att vilja delta. ”Tack.” ”Jag förstår det.”

Samtalet kretsar kring autonomi och självbestämmande, patienter och medarbetares ibland motstridiga behov.

”Vad gör det här jobbet med vår empati över åren? Blir vi kyliga? Hur undviker vi att bara stänga av?” frågar en sjuksköterska.

Personalgruppen nickar.

Det har blivit dags att sammanfatta reflektionstimmen i en sista runda. ”Ögonöppnare”, säger någon. ”Mod”, försöker någon annan.

En medarbetares ord ringer kvar i öronen när jag, något vimmelkantig, tar hissen ner till huvudentrén igen.

”När vi tar oss tid att prata så här, blir det lättare att prata sedan”, säger hon.

Wow, tänker jag. Där har vi det. Där har vi själva essensen i psykologisk trygghet. Inte som någon fluffig ledarskapsklyscha – utan på riktigt.

Heja dig, Martina!