Calle Fleurs stressdagbok

Vattnet gnistrar i vårsolen. Jag sitter på pendelbåten mellan Stockholms innerstad och Vaxholm och har precis smällt ihop datorn, efter ännu en ursinnig kamp mot notiserna.

För stunden är monstret matat. Mejlen, chattprogrammen och Linkedin har fått sitt. Säljdiagrammet har fingranskats. Det knastrar i huvudet och river i kroppen.  

Med några snabba fingerrörelser loggar jag in på min meditationsapp. Under det senaste året har den vid otaliga tillfällen hjälpt mig att varva ner och känna mig mer nöjd med mig själv än jag var för någon kvart sedan. Det är ingen liten sak att erkänna för en person som jag, som ägnat en stor del åt sitt liv att fnysa åt självhjälpsguruer, panflöjter i motljus och annat flum. 

Appen är enkel och intuitiv. Den ändrar sig efter mina nycker – och så har den Ofosu. Jag älskar Ofosu. Med sin avgrundsdjupa stämma guidar Ofosu mig genom goda och svåra dagar, låter mig reflektera över tillvaron och blicka inåt. Oavsett om jag känner mig spänd, trött eller stressad vet jag att mikropauserna får mig på banan igen.

I alla fall för en liten stund. 

Bäst tycker jag om tacksamhetsträningen. I början var den svår. När Ofosu bad mig att tänka på tre saker som jag kände mig tacksam över kom jag knappt på någonting.

Snart insåg jag att det inte behövde vara så komplicerat. Min fru. Barnen. Den hopfällbara cykeln.

Svårast var nog att känna tacksamhet över mig själv. Men till slut bestämde jag mig: En av sakerna jag tänker på varje dag måste, bara måste, handla om mig. Löjligt? Kanske. Men den målmedvetna satsningen på självmedkänsla fungerade. Enkla tankar som ”jag gjorde det ändå bra i det där mötet” eller ”jag fick ihop det i dag” har stärkt självförtroendet – och skapat något slags hopp.

Eftersom jag känner att det fungerar, att mikropauserna faktiskt gör någonting med mig. Förutom att minska arbetsbelastningen, förstås.   

”Vilket tyg kan inte tvättas?” 

”Rackartyg!”  

Mustafa, 9 år, ger mig en lång blick. Vi sitter i Askebyskolans matsal och går igenom hans svenskaläxa. Ämnet för dagen är ”vitsar och gåtor”, men vi landar snart i att skämten inte är särskilt kul. Rackartyg? Tja, det är ett ord som varken tredjeklassare eller 43-åriga chefer använder särskilt ofta. 

Matsalen i Rinkeby utanför Stockholm ser exakt likadan ut som alla andra matsalar. Möbler i bokfanér, lysrör, stolar på bord. Teckningar på väggen som illustrerar FN:s hållbarhetsmål.

Här samlar nätverket Internationella Bekantskaper ett gäng volontärer flera gånger i veckan. Alla möjliga människor, i olika åldrar, med den enda drivkraften att hjälpa andra. Under flera timmar djupdyker jag i kluriga ord, kniviga mattetal och övningar i högläsning med Mustafa, Bilal, Sumaya, Ilyeas, Aisha och Abdikarim. 

Forskning visar att volontärarbete aktiverar hjärnans belöningssystem och minskar stressen, skriver reporter Sara Hammarkrantz i föregående text. Efter två timmar kan jag intyga att det stämmer. Det finns något både befriande och tillfredsställande i att hänge sig åt en aktivitet som är frikopplad från vardagens krav på prestation och rapportering. Att sitta ner med barn och ungdomar som inte kräver något annat av dig än din uppmärksamhet. 

Plötsligt ler Mustafa: 

”Vad är en groda utan ben? Hopplös!” 

Vi skrattar. 

”Den var bäst”, säger han. 

Efteråt går jag mot tunnelbanan vid Rinkeby torg med lätta steg.  

”Är du alltid så här uppvarvad?” 

Sofia Viotti ger mig en bekymrad blick. 

”Va?” 

”Du pratar väldigt snabbt, det är mycket ord. Jag kommer själv upp i varv av att sitta här med dig.” 

Jag känner mig avslöjad. Visst, jag har halvsprungit genom regnet från tunnelbanan och ägnat hela morgonpendlingen åt att jobba i telefonen. Men SÅ illa är det väl ändå inte? Det här är ju jag. Jag slänger med händerna, jag pratar snabbt. Jag jobbar snabbare och jag är full av energi. Jag får saker gjorda och hallå, kolla på mig, för Guds skull, jag har gått och blivit vd. Du däremot, Sofia, du känns så lugn och avslappnad att jag kanske vevar upp mig själv extra mycket för att kompensera och …  

Sofia Viotti ler försiktigt, hummar och skriver något på sitt block. Som psykolog, författare och en av Sveriges främsta experter på självmedkänsla tar det henne mindre än fem minuter att identifiera ett av mina ”inre mönster”, alltså de djupa, inlärda beteenden som påverkar mig i vardagen. Rättare sagt: Min rastlöshet.  

”Jag märker att du är snabb i tanken, du hoppar ju iväg på andra saker medan vi pratar”, säger Sofia Viotti och fortsätter: 

”Det är en typisk grej som kan leda till stress.” 

Jag och Sofia Viotti träffas bara i en timme på hennes sobra kontorshotell i Stockholm. Det är förstås alldeles för kort tid för att få till en varaktig förändring. Men hon ger mig några tips som fastnar i mitt medvetande.

Till exempel att vara mer nyfiken på mig själv. Att utforska vad som händer när jag drar ner på tempot. När jag pratar långsammare, när jag rör mig lugnare mellan möten och aktiviteter.  

”Du ska vara särskilt uppmärksam på när du upplever obehag, för det är ofta då man hamnar i inlärda ohjälpsamma mönster. Om du i stället stannar upp och lyssnar in din kropp och dina känslor – då börjar du skapa förändring”, säger hon.

Mitt problem? Jag är en klassisk högpresterare som på något vis gillar att vara stressad. Det får väl mig att känna att jag åstadkommer något, att jag är behövd. Jag minns när jag började läsa Sofia Viottis bok Utan press, på rekommendation av en terapeut. Jag kände mig SÅ duktig. ”Det här ska jag berätta på nästa session, det här kommer psykologen att gilla” hann jag tänka, strax innan Viotti – redan i förordet – konstaterade att det största problemet för hennes målgrupp är just att se läsningen som ännu en prestation.

Sofia Viotti ler snett när jag berättar: 

”Jag tänker att man inte ska sjukdomsdiagnostisera alltför mycket kring prestation och bekräftelse, för det är egentligen något ganska naturligt. Jag gillar också det.” 

Skönt. 

När vår timme är slut har vi landat i att jag väl helt enkelt har lite för mycket att göra, men att jag ändå verkar ha hittat flera hjälpsamma verktyg i vardagen som får mig att få ihop livet. Jag kan sätta tydliga gränser och släppa tankarna på jobbet. Jag kan fokusera och koppla av. Jag tränar tacksamhet. Sofia rekommenderar mig att jobba vidare med att utforska inlärda mönster, för att försöka få till en förändring i hur jag upplever saker.  

”Man kan ofta göra väldigt mycket mer än vad människor först tror”, avslutar hon vårt samtal. 

Det känns hoppfullt.