”Kan du rädda en person från ett kriminellt liv är det värt det”

”Du vet, det har varit en lång resa för mig. Jag kom ensam till Sverige som 11-åring och bodde på flyktingförläggning och i grupphem i två år, innan mina föräldrar kom hit. Jag var snett ute ett tag, men boxningen blev min räddning.

När jag kom tillbaka till Sverige efter proffsåren kände jag mig klar med boxningen, men så märkte jag att inget händer för ungarna här. De bara flyter med. Vissa klarar sig, vissa gör karriär, men för alltför många går det helt åt helvete. Då drog vi igång boxningsklubben och sedan har det bara fortsatt.

Jag kunde ingenting om ledarskap i början. Men jag visste hur det kändes att sätta livet på spel i ringen. Då kan du inte tveka, då måste du veta vad du ska göra. Vara bestämd.

Disciplin är en av mina nyckelegenskaper. Packa din väska, ät din mat, ta bussen hit. Min grej är att jag inte curlar. Jag ger dig kärlek och jag hjälper dig, men om du inte vill själv så går det inte. Då kan jag inte göra någonting.

Disciplin gör dig så mycket bättre som människa, men tydligheten saknas ofta i ungarnas uppväxt. Jag är ärlig och säger att hela den här generationen, med 14-åringar som går ut och mördar varandra, den är borta. Det finns inte mycket vi kan göra för dem. För ingen har ställt krav.

Men om jag ska göra en person till världsmästare i boxning vet jag att den personen kommer att bli livsfarlig. Då ställer jag krav.

De flesta gör bara vad de måste på jobbet, men det räcker inte. Man måste göra mer.

En av de bästa sakerna jag har gjort är när jag tog mig an Pezhman Seifkhani, en ung kille som fastnat i kriminaliteten. Jag minns när han kom in här första gången. 195 centimeter lång, 125 kilo tung. Han kom knappt in genom dörren. Alla bara stannade upp och tittade på honom. Han tittade tillbaka och alla slog ner blicken. Ingen vågade titta upp, för alla visste hans historia.

Pezhman var trött på allt som hände runt omkring honom och ville bryta mönstret. Jag sa okej, vi kör, men vi gör det på mitt sätt. Han hade inte någonstans att bo, så första steget blev att han fick flytta hem till mig och min familj. Han hade inget bankkort, inget jobb, han fanns inte registrerad någonstans.

Så vi började övningsköra, söka praktik och arbetsträna. Lära honom att tvätta. Du fattar grejen, det var faktiskt ett heltidsjobb. Utan min fru hade det aldrig gått.

Befinner man sig i situationen som Pezhman befann sig i räcker det inte att man blir skickad till Arbetsförmedlingen eller till ett avhopparprogram. Man måste få personligt stöd, på riktigt.

Kan du rädda en person från ett kriminellt liv är det värt det. Det är värt allt slit! Min strategi var att ställa krav, att våga sätta tydliga ramar. Pezhman hade ju det kriminella gänget som sin ’familj’ och trygghet. Han hade inget sammanhang där han kände att han var viktig och behövdes. Den biten fattades i hans liv, och det gav vi honom.

Samtidigt fick det ta tid. Man hoppar inte av hur som helst, han fick fortsätta hänga med grabbarna och vi fick ha vissa grejer i åtanke. Titta en extra gång innan du går ut. Kolla under bilen innan du startar den. Det var jobbigt, men det var så häftigt att se hans utveckling.

I dag är Pezhman en av mina anställda. Han håller i träningar och hjälper mig när jag inte kan vara på plats. Han är en person som kommer att kunna ta över efter mig när jag inte orkar längre. Då kan han ta allt det här vidare till nästa steg.

Det var verkligen inte ett lätt beslut, men det är ett av de bästa besluten jag har tagit.”

Berättat för Calle Fleur.

Research: Nelly Franzén