Toppchefen Linda Waxin gick i pension – som 33-åring

Det här är ett utdrag från en längre intervju med Linda Waxin i Tidningen Chef.

Maths Waxin var Linda Waxins älskade pappa, men även en framgångsrik företagsledare, hennes ständiga bollplank och mentor. Hans död i cancer, endast 56 år gammal, fick Linda Waxin att omvärdera hela sitt liv.

Hon lämnade sitt prestigefyllda toppjobb som vd på Edelman Sverige, där hon vänt bolaget från röda siffror, ökat intäkterna med 100 procent och förnyat nästan hela personalstyrkan.

”Man ska bita ihop om man vill åstadkomma saker. Men man ska också veta när man inte ska bita ihop, och i stället ta ansvar för sitt liv och sitt välmående. Pappa var en fantastisk vän och pappa, men han satte ofta jobbet först. Det har jag också gjort. I framtiden kommer jag att tänka annorlunda.”

Så sa Linda Waxin när Chef skrev om henne första gången, då i april 2014. Nyheten om hennes tillfälliga pension blev en viral succé – och sedan dess är det många som undrat vad som hände sen.

Först gav hon sig ut på en långresa tillsammans med sin bror. De tillbringade en första tid i Italien för att sedan resa runt halva jordklotet. Efter åtta månader kom hon tillbaka hem med en mycket medveten plan för sina nästa steg i karriären och livet. För att inte falla tillbaka i prestationssnurren och återigen börja uppfylla andras mål i stället för sina egna hade hon lovat sig själv att inte tacka ja till ett jobb på två år. Men pengarna var slut och hon började frilansa på 50 procent för att få ihop till brödfödan. Hon tog affärsutvecklings- samt varumärkes- och kommunikationsuppdrag, hon satt i olika styrelser och jobbade som vd-coach. På den andra halvan av tiden började hon målmedvetet uppfylla sina drömmar som att plugga filosofi och starta kultursajten Below Beneath.

I dag, ytterligare två år senare, har hon tackat nej till flera olika toppjobb, sålt sin bostadsrätt för att frigöra kapital och startat techbolaget Matching ID, en nytänkande talangsourcing-tjänst som gör den jobbsökande till kung med hjälp av anonymisering och AI.

Chef stämde träff med henne igen.

Du hade jobbat oerhört mycket under en tioårsperiod. Hur gick det att varva ner när du blev ledig?

”Jag behandlade det som ett projekt. Om jag använt min målmedvetenhet i jobbet tidigare så använde jag den nu till att bli utvilad. Om det här hemska skulle hända med pappas bortgång skulle det åtminstone leda till något bra. Jag satte upp konkreta, tydliga mål:

Ett: Jag skulle bli utvilad.

Två: Jag skulle hantera min sorg.

Tre: Jag ville förstå vad som är på riktigt viktigt för mig. Bli lustdriven i stället för prestationsdriven.

På ett sätt var det superknasigt. Jag vet. Men för mig var det ett bra sätt att lura mig själv. Prestation är ett beroende som alla andra. Genom att sätta mål kunde jag berömma mig själv. Men det var framför allt när jag kom hem som det blev jobbigt. När vi reste var resan i sig ett projekt.”

Och sorgen, hur hanterade du den?

”Jag trodde nog att jag skulle ha ett sorgeår, men sorgen är väldigt bångstyrig. Jag åkte inte runt under åtta månader och var ledsen för att sedan ha sörjt färdigt. Mycket av sorgen kom när jag var tillbaka i vardagen, för då kunde jag inte ringa och be om råd utan då blev det verkligt att pappa verkligen var borta för mig.”

”Att jobba som vd och att ha en pappa som drev ett miljardföretag, var 55 år, och gick från diagnos till död på sex månader, det förändrade mig i grunden värderingsmässigt. Jag har lärt mig att man biter ihop och går till jobbet. Arbetsmoral och generositet till vänner var de heliga graalerna i min familj. Att betrakta det som hände med pappa satte det liv jag valt i ett helt annat ljus. Under de första åtta månaderna var jag uppfylld av en starkare livslust än jag någonsin har känt. Det kändes så otroligt viktigt att leva och att leva sant – och rätt, och då menar jag rätt för mig. Jag blev också väldigt medveten om att jag inte gjort det innan.”

Så om du summerar, vad gav det att vara ledig så länge?

”Det gav allt jag hoppades på. Att bli utvilad och återhämta mig rent kroppsligt. Jag hade jobbat i tio år men det var snarare tjugo år i arbetstid för jag hade 14 timmars dagar på jobbet. Jag förändrade också några grundparametrar i mitt liv som framför allt handlade om att omdefiniera framgångs-begreppet. Jag tror att vi styrs av ett osynligt framgångsbegrepp som vi inte lagt på bordet. Det jag kom fram till är att framgång för mig handlar om ’att vara sams med mig själv’ och att sluta vara duktig.”

Vad menar du med att vara sams med dig själv?

”Ja, det är kanske den svåraste uppgiften man kan ge sig själv, men det hjälper mig i min vardag, det är väldigt tydligt. Till exempel fick jag några smickrande jobberbjudanden direkt efter att jag hoppat av. Ett hade sjukt hög status, framför allt i andras ögon. Cool bransch. Cool setting. Allt var coolt. Tidigare hade jag haft svårt att tacka nej till det men nu ställde jag mig frågor som: Tycker jag egentligen om den branschen? Hur får den mig att må? Vill jag ha de här personerna att rapportera till? För det har jag lärt mig, det är ägarna som spelar roll.”

”Jag försöker nu att ta varje beslut utifrån ett helt annat synsätt. Jag försöker putta ut omvärlden ur mina beslut och prioriteringar. Vilket beslut skulle jag ta om det inte fanns andra människor runt mig?”

Men fomo (fear of missing out) då, var du inte rädd att missa karriär-möjligheter?

”Nej. Några headhunters sa ’var inte borta för länge’. Men jag hade hunnit få ett så grundmurat självförtroende att jag tänkte att om jag vill gå tillbaka till den världen skulle jag kunna göra det. Eller till en traditionell karriär. Jag behövde inte komma fram till att jag ville bli yogalärare. Det viktiga var att jag landade i mig. Jag kände mig snarare glad över att jag inte fortsatte. Allt kändes så banalt, minglen, alla event. Jag slutade läsa branschtidningar … Gud vad världen blev stor, så mycket mer intressant. Jag fick tid till att läsa skönlitteratur, pluggade filosofi, öppnade mina sinnen för sådant som inte tidigare fått plats. Jag lät min hjärna röra sig i helt andra världar. Det är det som är så stort med att inte jobba ett tag, det får plats andra saker.”