Liseberg-chefens tuffa pris: Förlorade kärleken

I toppen på Sveriges gladaste nöjespark sitter en sorgsen man. Medan andra åkt karusell, gottat sig i spunnet socker och skrattat i högan sky har dansken Andreas Andersen varit i fritt fall utan några egentliga fästpunkter att gripa tag i.

När han blev koncernchef och vd på Liseberg för sex år sedan var han inte i närheten av att förstå vilken mastodontuppgift han tog på sig.Och vilket pris han skulle komma att få betala.

Det Liseberg som han tog över drogs med fallande besökssiffror. Men det var inte det största problemet. Den svåraste utmaningen var den förändringsobenägna skrupelfria förnöjsamhet som blivit en del av företagskulturen.

”Det var till att börja med väldigt ensamt och tufft i min roll. Vi skulle genomföra ett stort antal förändringar. Varje fredag tänkte jag: ’Hold nu opp, du har inte blivit sparkad den här veckan heller!’”

Andreas Andersen hade varit vice vd på Tivoli i Köpenhamn men kom nu direkt från Bryssel, där han under tre år varit direktör för Europadelen av branschorganisationen International Association of Amusement Parks and Attractions.

”Jag tänkte, att komma till Sverige skulle bli som att komma hem. NOT so much. Det var stor, verkligen stor skillnad.”

Han slår ut med händerna. Det blonda håret spretar, som en försynt variant av Kalles Kaviar-killen, för dagen informellt blåklädd i jeans, skjorta och stickad tröja.

Efter att ha mött upp i solskenet vid årets nya åkattraktion, Loke, en gigantisk gunga med en stor karusell i vardera änden av häv-stången, rundar vi slutdelen av forsfärden Kållerado och går bort mot Lisebergs hamn och regalskeppet. Där finns en anonym dörr utan ringklocka och på andra våningen sitter Andreas Andersen och några av hans medarbetare i ett för sammanhanget ovanligt ordinärt kontor – en påminnelse om att Liseberg är ett kommunalt bolag.

Hisnande skratt och skräck-blandade skrik hörs svagt genom de stängda fönstren. Klockan är strax efter tre en fredag och nöjesparken har precis öppnat. Kontrasten är stor till den smärta som Andreas Andersen uttrycker när han berättar om de där första åren som vd.

Det som var hans största fördel blev också hans största nackdel. Det är hans egen analys. Han kom utifrån, helt utan svenskt nätverk, han var inte skyldig någon något och ingen var heller honom skyldig. Han var omedveten om gällande strukturer, normer och utan historiskt bagage.

”Jag var helt fri. Jag tror också att jag fick lov att göra saker som jag inte skulle få göra om jag kom från Göteborg eller Stockholm. Samtidigt var det extremt ensamt, framför allt i början. När man jobbar som ledare är kommunikation och språk ens allra viktigaste verktyg. Jag hade inte språket, inte heller de kulturella finesserna och koderna. Det var väldigt svårt att navigera, tolka och förstå de sammanhang jag var i.”

På frågan om det någonsin kan vara värt det svarar han:

”Ja, på sätt och vis var det nog det. Det är i motgång som man skapas som människa. Klyschigt javisst, men det är då man lär känna sig själv. Man hittar sina gränser. Jag vill inte göra om det, men jag ångrar det inte. Och jag är absolut inget offer. Jag älskar mitt jobb, Liseberg och mina kolleger.”

Men det är viktigt att förstå, när man pratar om ledning, betonar han, att allt har ett pris till slut. När det gäller tiden vi investerar, den press vi känner och de prioriteringar vi gör.

”Kanske främst i våra privata relationer. Min dotter som är nio år betalar också ett pris.”

Dottern, som bor i Danmark hos sin mamma, är inte så glad som man skulle kunna tro över att ha en pappa som är chef på Liseberg. Hon tycker att det enda han gör när de är tillsammans i nöjesparken är att plocka skräp och prata med vuxna.

Själv är Andreas Andersen en berg-och- dal-banenörd av stora mått. Han har åkt alla de värsta tågbanor som han kunnat hitta på nöjesfält runt om i världen. Kanske som kompensation för de många museer och kyrkor som han tvingats besöka under sin uppväxt. Hans pappa var advokat och diplomat men kom framför allt att arbeta med förändringsledning under många år. Mamman var lärare. När Andreas Andersen var nio år gammal hade de redan bott i fem olika städer.

”Jag var inte något speciellt glatt barn. Det stod inte skrivet i stjärnorna att jag skulle bli nöjesparks-direktör”, säger han och förklarar:

”Jag var ganska ensam, eftertänksam och introvert, vilket är intressant för i dag när jag gör ledarskapstester är jag superextrem extrovert. Det är nog bara två procent till i världen som är mer extroverta än jag. Men det är en konstruktion som kommit till senare.”

Efter att ha klarat skolgången galant och inte behövt plugga särskilt mycket vändes allt upp och ner under de första åren på universitetet. Han klarade inte pluggandet. Han accepterade att han var homosexuell. Han hade en lång rad sociala och hälsomässiga problem. Allt blev en nedåtgående spiral där han till slut upplevde att han stod inför valet om han skulle lyckas som människa eller inte.

”Jag var på botten, och undrade om jag skulle lyckas med att konstruera mig själv till en ny utgåva. Sedan dess har det varit benhård disciplin.”

I den ledarskapsblogg som Andreas Andersen har skrivit sedan 2012 på Lisebergs hemsida kan man följa hans tankar och våndor kring att leda Liseberg. Där skrev han efter Göran Johanssons död: ”Jag tror inte att folk brukade säg ’nej’ till Göran. Men det gjorde jag. Också i situationer, där han – och inte jag – var rätt ute.”

Några av Andreas Andersens satsningar de första åren funkade inte. Han var hårt åthutad av styrelsen. Och den nedåtgående gästtrenden fortsatte.

”När man tror att människan är det viktigaste i ledarskapet, och sedan inte lyckas med det man föreslår, kommer det väldigt tätt på en själv. Det är inte bara kostymen som inte lyckas, utan det är människan. Det är därför det blir så tungt.”

Men under 2013 byggde han Kaninlandet med sju nya åkattraktioner. Han stoppade den spektakulära berg-och-dal-banan Green Fire som han fick ärva, började om och byggde det som blev Helix, Lisebergs snabbaste och längsta berg-och-dal-bana.

”I början var det Andreas, som ensam stod och knuffade stenen. En sten som stort sett inte rörde sig. Men efter en stund började den flytta sig lite. Och ju fler kolleger som hjälptes åt att knuffa, desto mer kom den i rörelse. Under 2014 kändes det som att stenen på många sätt började rulla på egen hand. Vi hade fått ett momentum, satt en ny organisation som började fungera. Det var mer mitt lag, mitt sätt att jobba. Det blev fart på affärerna.”

2014 gjorde Liseberg sitt bästa resultat dittills och på den vägen har det fortsatt.

Men hur kommer det sig att du valde att stanna trots alla tuffa år?

”Jag har varit på väg att sluta flera gånger. Och speciellt efter att min man lämnade mig. Men när de där stora sakerna händer i ens liv, om ens mamma eller pappa dör, man skiljer sig eller förlorar sitt jobb, då ska man vara medveten om att man blir lite galen. Man ska vara väldigt varsam med att ta några stora beslut.”

Han inspirerades av Jane Fondas biografi Min bästa tid, erkänner han lätt generad.

”Jag gjorde ett avtal med mig själv. Oavsett vad som hände skulle jag inte ta några stora beslut under det året. Du kan inte sälja ditt hus, du kan inte köpa någon ny bostad, du kan inte starta en ny relation, du kan inte göra något. Bara sitt kvar och känn efter.”

”Det var det bästa jag någonsin har gjort. Hade jag följt min instinkt hade jag dragit till Dubai eller någon annanstans. Och flyttat med demonerna. Att stanna kvar och se det som inte fungerade i ögonen var väldigt klokt.”

I dag står Andreas Andersen inför sin största utmaning hittills. Han ska bygga Liseberg 2.0, ett hotell och en vattenpark. Ett projekt över tre år på närmare 2 miljarder kronor.

Han har insett att han har väldigt lite tålamod, och att han inte kan kräva lika mycket av andra som han kräver av sig själv. Och trots att han vill ha förändring har han också förstått att han måste skapa utrymme för återhämtning och konsolidering. Att det inte går att konstant jobba i ett högt tempo organisatoriskt.

”I början av 2015 när jag stod där i all min förvirring efter att ha blivit lämnad – jag hade ofta med mig mina två hundar som jag skaffat tillsammans med min man – då insåg jag att jag var här och nu. Och kände att det faktiskt var helt okej i stället för att bli frustrerad över allt jag inte hann med, inte fick göra eller hade förutsättningar för.”

När Andreas Andersen bestämde sig själv för att inte ta några beslut tvingades han fokusera på de bra elementen i jobbet i stället.

”Jag har nog varit lite rädd för att jobbet skulle växa ihop med mig och försökt hålla det på armlängds avstånd. Inte helt oförståeligt eftersom jag trodde att jag skulle få sparken vilken dag som helst. Men de senaste åren har jobbet kommit närmare, det har blivit mycket rolig-are. Det är säkert inte bra, men det blev också en möjlighet att njuta mer av det.”