Spotifychefens livskris – mitt under drömkarriären

”But I would walk 500 miles and I would walk 500 more {…}

When I’m working, yes I know I’m gonna be I’m gonna be the man who’s working hard for you …”

När Spotifys Nordenchef får välja en låt som symboliserar hennes ledarskap säger Jenny Hermanson spontant ”I would walk 500 miles”, från en gammal låt av The Proclaimers som heter I’m gonna be.

”Utifrån refrängen. Folk tycker att jag är så ung, men nä, inte nu längre”, säger hon och skrattar.

”Jag gillar där jag är i dag. Allting är en resa. Man får se till att fylla den med en massa saker.”

I ett av de designade konferensrummen på musiktjänsten Spotifys nya kontor i Stockholm berättar hon om robotdammsugaren där hemma som äter upp hennes vardagsrumsmatta, hur ”fantastiskt det är” att jobba på Spotify och hur svårt det var för henne att ikläda sig rollen som Nordenchef. Men även hur hon stått pall på en hög chefsposition när hennes mamma blev svårt sjuk.

Jenny Hermanson är 36 år och har redan gått långt i flera olika bemärkelser. Inte minst karriärmässigt. I dag är hon nordisk vd för Spotify, precis utnämnd till en av Sveriges mest lovande ledare av Ledarna och en av årets superkommunikatörer. Hon listades häromveckan på 26:e plats bland kultur-Sveriges mäktigaste och utnämndes förra året till den mäktigaste kvinnan i musikindustrin.

Allt detta på bara nio år. Helt utan högskoleutbildning.

Hon kom till Spotify som säljare från MSN, ett år innan den officiella lanseringen då tjänsten ännu var höljd i hemlighetsmakerier och exklusiva inbjudningar. Nu har det tioårsjubilerande Spotify 35 miljoner låtar och 180 miljoner användare.

Det finns inte många intervjuer gjorda med Jenny Hermanson trots att hon haft vd-jobbet sedan 2015.

”Nu vill vi vara mer öppna och transparenta”, säger hon.

Jenny Hermanson fick tidigt lära sig av sin högsta chef, globala säljchefen Jonathan Forster, att ”de alltid sitter i stormens öga”.

”Vi var otroligt omskrivna tidigt trots att ingen visste riktigt vad Spotify var. Han sa att vi måste bevara lugnet och tro på det vi gör. Vi får inte fladdra iväg. Det har jag tagit med mig. Vi är i stormens öga, vi är bevakade. Samtidigt upplevs vi som en drömarbetsplats för många och därför ska vi vara genuina människor.”

Det nya fina kontoret har de redan fått ut i alla medier, men personerna är fortfarande svåra att få tillgång till. De vill berätta om Spotify på sitt eget sätt, presschefen Sofie Grant sitter med under intervjun.

”Internt är vi väldigt transparenta. Man har otrolig access till ledningsgruppen. Daniel säger alltid att ’har ni frågor är det bara att pinga mig’ och kommer gärna och tar en kaffe vid kaffeautomaten. Jag vet inte hur han hinner sålla bland all information, men han har fruktansvärd koll.”

Hon och grundaren Daniel Ek kommunicerar oftast via Snapchat.

”Jag vet inte hur det började. Han har säkert testat 35 olika kommunikationssystem. Men det är mig och Snapchats grundare (Evan Spiegel) som han numera pratar med via den plattformen.”

Dock oftast utan haröron eller clownperuk.

Jenny Hermansons väg in gick  från account manager via business marketing i Norden till business operations. Hon var Jonathan Forsters högra hand, höll i siffror och affärsutveckling. När han gick vidare internt hoppade hon in och tog den rollen. Sedan 2015 är hon vd för Spotifys verksamhet i Norden.

”Det du ser och hör om Spotify ligger oftast någon i mitt team bakom. Det är kommunikation, marknadsföring, hela vår contentaffär – det vill säga de som har relationer med artister, låtskrivare, managers, skivbolag – plus redaktionen som gör spellistor eller som de själva säger, ’blandband’, och så annonssäljet och affärsutveckling.”

Totalt blir det ett 60-tal personer, ett gäng som hon tidigare var en del av innan hon något osäkert klev upp och tog chefspinnen.

”Det har varit min största utmaning utifrån svensk jantelag, att inte trampa på någons tår och ta beslut över huvudet på folk.”

Hon tror att det handlar om att hon alltid har velat vara alla till lags. Att det blir en konflikt mellan det och att ta beslut och ge vägledning.

”Jag har absolut fått lära mig att ta plats när jag växte upp, men det är inget som kommit naturligt. Det har funnits få kvinnliga förebilder. Som kvinna har jag upplevt många gånger att jag behöver ha svaren innan jag talar, något jag inte riktigt vet var det kommer ifrån. När insikten kom om att jag får ta lika mycket plats vid bordet som alla andra i rummet var det väldigt förlösande.”

Under en utbildning, Take a Change Leadership Program, fick hon uppmaningen att ”flytta fram positionerna, vi vill ha dig som chef. Vi vet att du kan, så led oss”.

”Vi var sex personer som skulle ge varandra positiv och konstruktiv feedback och se varandra i ögonen. Det var otroligt tufft men väldigt utvecklande. Det var ett bra ögonblick.”

Utbildningen var hennes initiativ. Hon ville bygga en tajt ledningsgrupp där alla upplever att de har stöd och kan lita på varandra.

”Utifrån att det går så snabbt nuförtiden och att folk har ett liv utanför jobbet. Så att det inte är jag och alla andra, utan en grupp med en bra dynamik tillsammans.”

Hon tystnar, tänker tillbaka och fortsätter:

”Det är det största som hänt mig i mitt ledarskap, att de faktiskt ville ha mig. Där började min resa mot att bli en ganska bra ledare, där jag vågar tro på mig och att folk faktiskt vill ha guidance.”

Det är många som är avundsjuka på Jenny Hermanson. Hon får prata jobb på alla middagsbjudningar. Hon har ju drömjobbet enligt alla som frågar och vill veta mer.

Men mitt i drömmen kan livet också vara nattsvart. Hon har parallellt med toppkarriären genomgått sitt livs största kris. De senaste sex åren har Jenny Hermanson tillbringat alla sina semestrar och
periodvis en vardag i veckan och alla helger i sitt barndomshem i Örebro.

Hennes mamma fick en alzheimerdiagnos endast 50 år gammal.

”Det var väldigt omtumlande. Jag tror inte att jag förstod vad det skulle innebära. Det har gått snabbt. Sedan flera år tillbaka är hon, som hon själv säger, inlåst bland en massa 90-åringar som dör hela tiden.”

Mamman upptäckte själv att något var galet. Jennys mormor hade sjukdomen och plötsligt såg hon för många likheter. När hon skulle betala en räkning såg hon OCR-numret men kunde inte utföra handlingen. Hjärnan kopplade inte.

Jenny Hermanson bestämde sig direkt för att prata med sina medarbetare. Hon förstod att hon skulle behöva ta mycket ledigt. Hennes föräldrar är skilda och mamman bodde ensam kvar i det hus där Jenny växt upp.

”Jag har varit helt transparent med teamet, det är väldigt skönt att ha en bra dialog med dem som är närmast. Jag har ett behov av att kunna berätta, för sjukdomen går i skov. Det känns som det alltid händer något när jag är ute och reser. Senast vi var på konferens i Danmark blev mamma sjuk och jag behövde åka hem.”

I ledningsgruppen inleder de också varje möte med att gå laget runt och kolla hur alla mår och var man befinner sig i livet. På initiativ från Jenny Hermanson.

På frågan om hur hon själv har klarat av att hantera denna tragedi och samtidigt jobba på en så hög ledningsnivå säger hon att hon är en person som lever i nuet.

”Jag oroar mig inte så mycket, utan kände mer att jag var tvungen att finnas där för min mamma i mycket större utsträckning än jag gjort när jag var yngre.”

Första sommaren som mamman blev sjuk var Jenny Hermanson där i sex veckor. De promenerade, var ute och åt, lyssnade på musik.

”Jag kan varendaste progglåt vid det här laget, mamma älskar proggmusik. Vi har fått fantastiska år och kommit varandra otroligt nära. Men i somras gick det inte längre. Då kunde hon inte komma hem.”

Jenny Hermanson har inte varit rädd för att inte kunna sköta sitt jobb. Och hon har aldrig funderat över att sluta.

”Vi är superdigitala, vi lever i molnet. Jag sa direkt till min chef att jag behöver vara ledig en dag i veckan och när jag inte behöver vara ledig så jobbar jag från Örebro. Under ett helt år var jag där varje vecka. Det finns en anledning till att läkarna inte berättar hela sanningen – när unga människor får alzheimer har de en begränsad tid kvar att leva. Jag väljer att investera den tiden i henne och jag har fått väldigt mycket förståelse framför allt från vår hr-chef (Katarina Berg).”

Jenny Hermanson har dock dragit ner sitt affärsresande till ett minimum.

”Nu reser jag kanske sex eller sju gånger per år, tar fler dagsresor och okynnesåker inte till New York. Men det kommer att bli mer resande framöver igen, min chef har flyttat till New York.”

Idag känner Jennys mamma inte alltid igen Jenny när hon kommer och hon har svårt med praktiska saker som att knäppa en jacka och att veta hur man går uppför en trappa.

”Hon är 56 år, ser fortfarande jätteung ut men kan inte göra de enklaste vardagssysslor. Det är tufft.”

Det är en hemsk sjukdom och den har hållit Jenny Hermanson vaken många nätter. Som tur är behöver hon inte vara så orolig för sig och sin syster. Sjukdomen är inte ärftlig även om de kan ha anlag. Läkarna har försäkrat dem om att forskningen har kommit långt och att det kommer att finnas botemedel i framtiden.

”Jag oroar mig inte men tänker på hur jag lever. Just kring stress och träning. Man får göra det man kan.”

Den svåra erfarenheten har gett henne en större förståelse för andra människor.

”Jag går in med förutsättningen att alla har något som är jobbigt i sitt liv, och har man inte det så kommer det att hända. Jag vågar steppa in, prata om och försöka vara med och lösa det jag kan. Jag har blivit mycket bättre på planering, och så har jag blivit lugnare och tryggare i mig själv.”

Hon kommer precis från en vandringshelg i Åre. Redan som ung testade hon alla sporter man kan tänka sig, hon har orienterat, spelat basket (”ironiskt nog eftersom jag är så kort”), volleyboll, simmat, spelat fotboll, ridit och var elevrådsordförande. Men hon hade inte de bästa betygen, enligt henne själv.

Mamman jobbade på förskola och pappan är byggnadsarbetare. Lillasystern bor kvar i Örebro och har precis fått barn.

”Jag tror att de väldigt gärna ville att jag skulle bli kvar i ett radhus, men jag har alltid varit rastlös. Jag brås nog på mormor”, säger hon och fortsätter:

”Vi hittade hennes pass nyligen, hon var gift i Kanada och flög som en tätting mellan Kanada och Sverige, jobbade på kontor, levde som en filmstjärna, älskade backhoppning och fotboll, skilde sig och flyttade hem. Hon var smått galen och smällde smällare i köksskåpen inomhus!”

Den där lågan bär Jenny Hermanson med sig. Hon vill driva frågor, vara engagerad, förändra.

Tillsammans med kollegerna Sofie Grant och Amanda Waldås har hon tagit initiativ till The Equalizer Project.

”Grunden för Spotify är att demokratisera musikbranschen. Men det handlar inte bara om utbetalningar utan om hur branschen ser ut och vilken bransch man vill verka i. Eftersom vi är så stora på marknaden har vi ett ansvar.”

Jenny Hermansons arbetsplats ligger i hörnan av ett stort öppet skrivbordshav. Jodå, de har sådana på Spotify också.

”När jag tar mig tid att tänka och få distans, då är jag inte här. Men det är stimulerande att sitta mitt i allt för då snappar jag upp olika saker, hör det dagliga som pågår, kan stanna upp och se till att vi firar allt bra jobb vi gör.”

”Men det är viktigt att ge teamet frihet. Så länge man gör det man ska spelar det inte så stor roll var man är. Med det sagt vill jag bygga en stämning och en kultur på jobbet så att man väljer att vara här, att det är här man får energi och har kul”, säger Jenny Hermansson.

Bakom hennes skrivbord står en ganska omfattande skosamling. Gympadojor, pumps, leopardkängor. Alltid redo för nya kliv.