Linda Waxin: ”Vem har aldrig gjort sig skyldig till destruktivt ledarskap?”

I det senaste numret lyfte Chef nypublicerad svensk forskning kring destruktivt ledarskap. Det finns många exempel på det i den verkliga världen liksom i populärkulturen. Jag tror ingen av oss chefer heller skulle kunna säga att vi inte, i korta glimtar eller längre svackor, gjort oss skyldiga till varierande grad av destruktivt ledarskap.

Efter att ha skummat igenom studien genomförd av Robert Lundmark, Andreas Stenling, Ulrica von Thiele Schwarz och Susanne Tafvelin är det faktum jag kommer ta fasta på i denna krönika, vanligheten. Det är extremt vanligt med destruktivt ledarskap, så vanligt att det bör behandlas som ett systemproblem snarare än ett individproblem.

I populärkulturen kan det ultra-destruktiva ledarskapet med fördel representeras av svinet, hegde-fond-ägaren, Bobby Axelrod, huvudkaraktär i serien Billions. Och kanske, kan lösningen representeras av den beräknande men skickliga Wendy Rhodes? Wendy är i serien förvisso prestationscoach men hon är också utbildad psykolog och hennes metoder inkluderar hela människan. De utgår ifrån att varken ledarskap eller resultat kan uppnås utan att hjälpa chefer och medarbetare att få ordning på sina underliggande allmänmänskliga problem.

Jag tänker, när jag läser studien om destruktivt ledarskap, att det bästa sättet att hantera det är att på djupet acceptera att människor är människor. Och människor har mänskliga problem. Och när människor med mänskliga problem ges makt, till exempel i form av chefskap, över andra människor med mänskliga problem, uppstår problem. Lägg därtill att de flesta chefer inte har makt över sin egen situation utan att de flesta är inklämda mellan ägare och medarbetare, eller chefens chef och medarbetare och att deras vardag ofta i hög grad innehåller en rejäl portion vanmakt. Det är såklart en chefs jobb att hantera detta på ett sätt som är bra för denne själv och för dennes medarbetare. Det är, skulle jag säga, en av de största anledningarna att chefer har lite mer betalt än de som inte är chefer. MEN, om vi nu har på djupet accepterat att chefer är människor, så förstår vi att det inte går jämt. Forskningen visar också att så faktiskt är fallet liksom ger en indikation på vilket kostnad, eller outnyttjad uppsida, det innebär för arbetsgivaren, på sista raden.

För att citera en annan forskare, Dr Brené Brown: ”Leaders must either invest a reasonable amount of time attending to fears and feelings or squander an unreasonable amount of time trying to manage ineffective and unproductive behaviour.”

Så, låt oss leka med tanken att “Wendy” är en bra investering. Anti-destruction-officer låter kanske lite deppigt, Chief Harmony Officer kanske lite väl start-upigt, vad sägs om en Chief-wellbeing-officer eller helt enkelt en företagspsykolog?  Vad skulle det kosta att ha en sådan och vilka värden skulle den investeringen kunna frigöra?

När jag var anställd vd på pr-byrån Edelman hade jag många unga högpresterande medarbetare och insåg att många av de saker som drev stress eller ångest för dem skulle inte jag vara bäst att hjälpa dem med. De fick tillgång till psykolog genom jobbet. Jag är helt säker på att de slantarna var lätta att räkna hem. Jag själv har alltid i perioder av stor stress eller svåra händelser vänt mig till en psykolog, och tror absolut att det skulle vara smart för företag att betala detta för chefer!

Säkert finns ni där ute som testat denna lösning på bred front i bolaget eller organisationen? Hör av er till Chef! Jag vill läsa om hur det har funkat och vad det gett!

Som Dr Brown konstaterar: ”Vulnerability is the birthplace of innovation, creativity and change.”  Och jag lägger till, kanske är att systematisera sårbarhet även medicinen mot destruktivt ledarskap?