”Här vill ingen kritisera chefen”

Solen är tryckande när Martina Fors Mohlin stiger ur den svarta ambassad­bilen. Hon tas emot av några arrangörer, alla i t-shirts med texten ”Never again Rwanda”. Martina Fors Mohlin har en likadan fast som piké. De småpratar och drar sig mot skuggan.

Det är minneskonferens för folkmordet som ägde rum 1994, och Martina Fors Mohlin ska vara huvudtalare.

Vi är på Kigali Genocide Memorial, en kombination av museum, minnesplats och gravplats för 250 000 av den närmare en miljon människor som mördades.

”Sverige är den största givaren till ungdomsorganisationen ’Never Again Rwanda’ som ordnar konferensen. Så det är viktigt för oss att vara med”, säger Martina Fors Mohlin.

Egentligen skulle ambassadören Johanna Teague tala. Men hon besöker ett flyktingläger och då får Martina Fors Mohlin hoppa in i stället. Det är också en av arbetsuppgifterna i jobbet som ambassadråd och chef för utvecklingssamarbetet.

I Martina Fors Mohlins chefsuppdrag i övrigt ligger ansvaret för det svenska biståndet i Rwanda.

Hon träffar regelbundet lokala samarbetspartner som finns för varje Sida-projekt i Rwanda. Hon ansvarar för att de följer projektplanerna och håller budgetar. Och, som sagt, ibland representerar hon Sverige när ambassadören inte har tid eller möjlighet.

Även om Martina Fors Mohlin är världsvan, med flera års utlandstjänst i både Kambodja och Etiopien, är hon ny som chef. Bra att börja med chefandet utomlands, trodde hon.

”Eftersom jag har jobbat på flera ambassader och känner till hur det fun­gerar, tänkte jag att det skulle vara lättare att ha första chefsjobbet utomlands.”

Men riktigt så enkelt blev det inte.

”Det känns lite ensamt ibland. Är du på Sida i Stockholm har du ett stort chefskollektiv du kan snacka med i korridorerna eller luncha med. Jag har min ambassadör och vår administrativa chef. Vi är ambassadens ledningsgrupp. Men det är ändå inte riktigt samma sak då våra arbetsområden är så olika.”

Ambassadören är dessutom, jämte Sidas Afrikachef, Martina Fors Mohlins närmaste chef.

För att kompensera bristen på chefskolleger är det internationella nätverkandet centralt.

”Jag har kontakt med motsvarande chefer på andra ambassader. Det är viktigt, inte minst som ny chef.”

Det var i februari i fjol som det stod klart att Martina Fors Mohlin, normalt sett anställd på Sida, fick tjänsten som chef för biståndsverksamheten, eller utvecklingssamarbetet som det formellt heter, på ambassaden i Kigali.

Förra våren gick hon ett pärlband av chefskurser. Det handlade om allt från rekrytering till hur man hanterar de administrativa systemen.

”Det var nyttigt. Men jag kommer att gå om några av dem. Det är först när man är på plats som man verkligen förstår vad som behövs”, säger Martina Fors Mohlin, vars förordnande sträcker sig över tre år med möjlighet till två års förlängning.

Även om hon arbetat utomlands tidigare är det alltid en stor förändring att komma till ett nytt land. Både mentalt och praktiskt.

”Allt i ens liv förändras. Du flyttar till ett nytt land med familjen och hela ens sociala kontext förändras. Det tar tid att anpassa sig. Du måste lära dig allt från var du köper mjölken till kaffet, till hur internet fungerar.”

Och just nätet funkade inte alls för familjen Fors Mohlin. Efter några veckor var det slut med surfandet.

”Det tog ett tag innan vi förstod att vi inte hade betalt för internet. För ingen hade talat om för oss hur man gjorde. De första sex månaderna är enormt krävande.”

Nu är familjen uppkopplad och sonen Lucas, tio år, går i engelskspråkig skola.

”Han har haft lättast att anpassa sig. Lucas lärde sig engelska när vi var i Kambodja så det har varit lätt för honom. Rwanda, som är ett förhållandevis säkert land, passar också väldigt bra när man har med sig barn.”

Maken, forskare knuten till Försvarshögskolan, är medföljande. Han handleder magisterstudenter på distans.

Att hitta rätt privat är en sak. Att hitta rätt som chef över både svensk och rwandisk personal är en helt annan sak. Inte heller det särskilt lätt.

”Det är verkligen speciellt att chefa över en grupp där fem är svenskar och fyra är rwandier”, säger Martina Fors Mohlin och fortsätter:

”Vi kommer med vårt kulturella paket och rwandierna med sitt. I Rwanda är man otroligt försiktig med vad man säger. Att framföra något som kan uppfattas som kritiskt är jättejobbigt för en rwandier.”

Hon ger ett exempel från sin chefsvardag:

”Ett konkret exempel var när vi skulle prata arbetsmiljö. UD gör så kallade pulsmätningar en gång i kvartalet där personalen svarar på några frågor. Min grupp skulle diskutera resultaten när jag var borta. Det tyckte jag var bra. Det blir en friare diskussion när chefen inte är med.”

Men det tyckte inte några rwandiska kolleger.

”Så kan vi inte göra, sa de. Vi kan inte kritisera i grupp. De föreslog att vi först skulle ha en anonym undersökning och utifrån resultatet där skulle var och en prata med mig. Absolut inte i grupp!”

Hur gick det då?

”Jag pratade med dem och sa att jag önskar att vi har en öppen miljö i gruppen och att jag tål mer än ni tror. ’Just tell me’”, säger Martina Fors Mohlin, och tillägger:

”Men, de säger fortfarande inte till när de är missnöjda. Så risken är att det finns små pölar av irritation som ligger och pyser. Det är inte bra. Men jag tycker ändå att vi har ett bra klimat mellan oss svenskar och lokalanställda. Det finns ambassader där svenskarna och lokalanställda inte ens sitter vid samma bord och fikar. Så är det absolut inte här även om det kan bli lite uppdelat ibland. Säg att jag pratar svenska med en kollega. Då är det lätt att rwandierna börjar prata kinya­rwanda med varandra.”

Men en stor fördel här jämfört med när Martina Fors Mohlin arbetade i Kambodja är att alla lokalanställda i Rwanda talar bra engelska. Det underlättar mycket, tycker hon.

”Och jag tycker mig tro att jag på kort tid fått de rwandiska kollegernas förtroende.”

Talet på folkmordskonferensen går bra. Men först får Martina Fors Mohlin en rundvandring på museet för folkmordet, där konferensen hålls. Här finns kranier, bilder på mördade och lemlästade, kläder, filmer och en uppförstorad kopia av ett pass från 1933 som utfärdats av kolonialmakten Belgien och där det tydligt stod om personen var hutu eller tutsi.

En motsättning som eskalerade med folkmordet drygt 60 år senare.

”Det är otroligt att det här landet ens fungerar. Förövare och offer bor ju sida vid sida. Det kollektiva trauma som fortfarande återfinns i samhället och den kollektiva skulden har förts vidare till en andra generation som inte ens var födda under folkmordet 1994”, säger hon.

Det är bland annat för att stödja de ungdomarna som Sverige engagerat sig i ”Never Again Rwanda”.

Att Rwanda ändå fungerar och har den kanske både lägsta kriminaliteten och korruptionen i Afrika tillskriver en del president Paul Kagame. Men hans totalitära styre, som gav honom 98,5 procent i senaste presidentvalet, ger inget utrymme för vare sig fria medier eller en politisk opposition värd namnet.

Nästa år räknar man med att Paul Kagame blir omvald med liknande procentsiffror som vid valet 2017.

Gör det svenska biståndet någon nytta?

”Ja, det tycker jag absolut”, säger Martina Fors Mohlin och lyfter fram forskningssamarbetet som Sverige har med Rwanda som ett exempel. Närmare 100 rwandiska studenter har doktorerat i Sverige.

”Så fort jag kommer till något evenemang är det alltid någon som säger att de doktorerat i Örebro, Uppsala eller någon annanstans.”

I dag är många av dem som studerat i Sverige ministrar, statssekreterare eller har andra toppjobb, berättar hon.

”Utöver själva utbildningen får de med sig nya sätt att tänka efter att ha varit i Sverige under en längre period. Något som får ett enormt genomslag eftersom Rwanda är ett så pass litet land. Betydligt större än vad 100 forskare skulle få i större länder som Kenya eller Tanzania.”

Drygt 297 miljoner kronor slutade den svenska biståndsnotan till Rwanda på i fjol. Pengar som, så när som på något tiotal miljoner, också ingår i Martina Fors Mohlins chefskap att ansvara över.

”Med en ny regering har prioriteringarna inom biståndet skiftats med ett betydligt större fokus på Ukraina och humanitärt bistånd”, säger hon.

Det gör att Martina Fors Mohlin brottas med neddragningar.

”Det är svåra beslut att ta. Vi svenskar förstår att med en ny regering följer ändrade prioriteringar vilket kan betyda nedskärningar.”

Hur ska du göra dem?

”Vi har inom biståndssektionen diskuterat och landat i olika kriterier för att avgöra i vilka projekt vi kan föreslå nedskärningar och hur mycket. Konsekvenserna av nedskärningarna slår väldigt olika för olika typer av projekt och partners. Om en samarbetspartner endast har ett fåtal givare blir den betydligt mer sårbar än en partner som kanske har 20 andra givare. Självklart är det aspekter som behöver tas in för att kunna fatta bra beslut. Det är svåra överväganden.”

Hon tillägger:

”Att sedan ge besked om att stödet minskar till organisationer och andra samarbetspartners är tufft. Ibland kan de ställa frågor, trots att rwandier normalt undviker konflikter.”

”De ser Sverige som en pålitlig partner. Vi skriver långa avtal på tre-fyra år så att de vet hur mycket pengar de har att röra sig med. I år har jag suttit i flera möten med partners för att diskutera nedskärningar. Ett av dessa sticker ut, det med en universitetsrektor som är professor i juridik. Det första han sa när jag berättade om neddragningarna var att: ’Vi har ett pågående avtal. Det här är ett avtalsbrott.’”

Vad svarade du?

”I en demokrati där det sker förändringar i den politiska ledningen kan politiken förändras med kort varsel vilket i sin tur kan få konsekvenser på marken.”