”En chef är till för att bråkas med”

I vanliga fall är hon extremt orädd. Men då var hon rädd.

När Ingmari Pagenkemper gick hem från jobbet de dagarna såg hon sig över axeln både en och två gånger, ringde någon av sina närmaste kolleger när hon var halvvägs och meddelade när hon väl var hemkommen. På natten sov hon med ett basebollträ i sängen. Hon hade fått flera olika hot om våld och sexuella övergrepp.

Men hon skulle göra samma sak igen för så viktigt är det att leva – och leda – efter sina värderingar, enligt Ingmari Pagenkemper.

Då var hon vd på Södra Teatern och ansvarig för en demokratikampanj som syftade till att fånga upp folks frågor och funderingar inför valet. En kampanj som hon själv inledde med texten ”Från Ingmari till Jimmie: F*ck SD” på en affisch på elskåpet vid Mosebacke torg och som fick stor spridning i sociala medier.

Efter fem dagar av hot och hat mot Ingmari Pagenkemper – och påtryckningar från bland annat affischeringsbolaget – var de tvungna att avbryta kampanjen.

I dag, drygt ett år senare, är Ingmari Pagenkemper vd på ett annat mångfaldstempel, anrika Cirkus på Djurgården i Stockholm. Här har fria konster och öppna tankar hyllats till och med före invigningen av Cirkus 1892. Redan tidigare fanns här en äldre cirkusbyggnad, kallad Mothanders manege, och delar av dess grundmur är den välkända stentrappan upp mot huset där Ingmari Pagenkemper möter mig. Det är en varm tisdag – och trots att det bara är förmiddag andas hon nattklubb och showbiz i lång, orientaliskt mönstrad kimono, stora glitterbågade solglasögon och kaxigt röda skor.

Inne på Cirkus råder febril aktivitet. Det hamras, borras, bärs och kånkas. Hela huset repareras. Fönstren vid entrén är täckta av stora vepor med bilder på Ingmari Pagenkemper och två kolleger i cirkusmundering.

”Det har styrelsen inte en aning om. Jag har inte bett om lov”, säger Ingmari och hänvisar till sägningen att det ibland är bättre att be om förlåtelse i efterhand än tillåtelse i förväg.

I morgon ska hon presentera sin vision för de närmaste fem åren.

”Förhoppningsvis säger de ’Yeahhh! Nu kör vi!’ Jag har en fantastisk styrelse. Är man bara väl förberedd och tror på sakerna man presenterar är det inga problem. Om man inte kommer med galna idéer förstås.”

Vi har kommit in i foajén till den nyare delen kallad Lilla Cirkus, och slagit oss ner i ett hörn. Jag frågar om det inte just är galna idéer som hon kommer med. Hon fnissar förtjust. Styrelsen bör se upp. Veporna är nog bara första exemplet. Men så har hon skakat liv i flera nöjesetablissemang. Gjort Lydmars hotellobby till ett hett vattenhål, tagit Berns från minus 38 miljoner till plus 11 tillsammans med vd:n Yvonne Sörensen (som Chef tidigare porträtterat), sprinklat stjärnstoff och fått fart på Hamburger Börs och nu senast gjort Södra Teatern till ett nöjespalats att räkna med.

För att vara en högljudd aktivist som påstår sig svära mycket och verbalt räckt finger åt en partiledare är hon ovanligt lågmäld, eftertänksam och välformulerad. Men viljestyrkan och ett stort varmt skratt vittnar om att där finns många snabbrörliga känslor.

”En av mina styrkor och svagheter är att jag är totalt orädd inför utmaningar, till den grad att det kan bli dumdristigt. Men för mig var mitt utspel i demokratikampanjen en självklarhet. Jag tyckte inte att det var så hårt sagt, utan rätt så perfekt. Det var ett något luddigt projekt och jag ville visa vad vi menade.”

Under de där otäcka dagarna fick hon minst lika mycket kärlek som hat. Både blombud och tackbrev. Ägarna, Riksteatern, valde att stötta henne, och stå för sin värdegrund som hon representerade.

”Men de skulle aldrig ha uttalat sig partipolitiskt eller nämna ett parti vid namn. Så jag hade lika gärna kunnat få sparken eller en reprimand, men det fick jag inte.”

Inom näringslivet talas det mycket om det värderingsburna ledarskapet, hur viktigt det är att vara tydlig med sina värderingar och ta ställning som chef och företag, inte minst för att attrahera nya medarbetare. Men hur redo är man egentligen och hur mycket är läpparnas bekännelse?

”Företag är inte isolerade från resten av samhället och dess utveckling – vilket det ibland känns som att företagare anser – utan kan och bör vara en viktig aktör för att skapa förändring. Det tycker jag att alla företagsledare har ett ansvar att inse.”

Hon säger att hon kommer att fortsätta ta ställning lika kraftfullt, men kanske på ett smartare och inte fullt så polemiskt sätt.

”Jag hoppas att jag kan uttrycka mig lite bättre, men jag kommer att kämpa mot rasism och idioter överlag lika mycket som jag alltid har gjort.”

Men hon ser också att det kan påverka företagen och deras ekonomi att 17 procent röstar på ett parti vars värderingar hon inte tycker är okej.

”Man kan tappa kunder, men så klart även attrahera kunder. Min uppfattning är dock att många säger tummen upp och well done i kulisserna, men få vågar riskera att skrämma bort 17 procent av väljarkåren och håller därför låg profil.”

Det valet finns inte för Ingmari. Hon är född och uppvuxen i Tyskland. Hennes morfar var 21 år gammal och hade precis fått sitt första barn när han fick order att inställa sig till krigstjänstgöring.

”Alternativet till att göra jobbet var krigsrätt.”

”De flesta i hans generation, förutom de som verkligen var rasister, var nog bara lättlurade. Lite som nu. Jag tror att många av de som röstar på extremhögern i dag snarare ger uttryck för rädsla, missnöje och okunskap än nödvändigtvis en ovilja att hjälpa människor i nöd.”

Hennes morfar har lidit av det han medverkade till i hela sitt liv. Han kunde nästan inte prata om något annat än kriget, berättar hon.

Själv bär hon den kollektiva skulden – arvsynden – för det som hände. Hon säger att det påverkar henne varje dag.

”När jag gick i skolan på 70-talet talade man inte om andra världskriget, man gick direkt från följderna av första världskriget till kalla kriget, åren däremellan fanns inte. Så laddat var det. Jag och många av mina vänner flyttade utomlands och ville till varje pris få bort så mycket av den tyska brytningen som möjligt för att det nu som då är skamfyllt. Jag tycker att det är min plikt att stå och skrika som en dåre. Det kanske väcker någon.”

Hon halar fram en svart solfjäder ur handväskan och viftar sig i ansiktet. Först efter att vi avslutat intervjun säger hon:

”Detta jäkla klimakterium. Det är också ett ställningstagande för jämställdhet och feminism att inte förtiga det. Jag brukar säga till på möten; ’Jag kommer att svettas. Det beror inte på att jag är bakfull utan på att jag är i klimakteriet.’”

Men nu går vi händelserna i förväg. Det för oss dock in på nästa värderingsburna område. Jämställdhet.

Ingmari Pagenkemper säger att hon är lättledd. Att många val i hennes liv kommer sig av att hon blivit uppslukad av sina respektive killars världar. Att hon dragits till män som varit kreativa och pysslat med konst eller musik och att hon bara hängt på.

”I efterhand framstår det som jättekonstigt, jag borde gå i terapi”, säger hon och garvar.

”Bosse som var den som fick mig att stanna i Sverige efter att jag kom hit som au pair 1988, han var konstnär och jag blev krokimodell. När jag träffade min exman hade han varit dj i över tio år. Jag älskar ju musik och testade att spela. Det tog inte många gånger tills jag var fast.”

Hon spelar fortfarande regelbundet. Just nu på hemmaplan, under sommaren, dj:ar hon på Hasselbacken. Hon är erkänd och eftertraktad. Men då på 90-talet klev hon in i en väldigt mansdominerad värld. Hon var en av få kvinnor i dj-båset i Stockholms klubbvärld.

Och Expressen skrev på sina nöjessidor:
”Johan Netz spelar på stora golvet. En trappa upp spelar hans flickvän som har fått spelningen på grund av sina stora bröst.”

”Vi kvinnor blir konfronterade med manschauvinism tidigt, men i mitt yrkesliv var det nog första gången”, säger hon.

Det var så sent som 1996–97. Och mycket har hänt sedan dess, metoo har haft effekt, men ändå inte, enligt Ingmari Pagenkemper.

”Visst, det har hänt mer i form av rädsla, ett hysteriskt skrivande av policydokument, åtgärds- och krisplaner, vilket naturligtvis är bra men jag upplever att beteendet inte nödvändigtvis har förändrats. Titta vilka som sitter på de högsta posterna, det är väldigt mycket gubbar. De tror säkert att de gör sitt bästa för att förändras men så fort det druckits två öl kommer det ändå fram. Små nyanser, lilla gumman-tonen, rent fysiskt eller som kommentarer om utseende. Vi har en otroligt lång resa att göra.”

Resultatet i företagsvärlden är att riktlinjer och andra dokument blir tandlösa, man sparar dem i en mapp, bifogar dem pliktskyldigt i anställningsavtalen. Ingmari Pagenkemper säger att den dagliga sexismen är svår att åtgärda.

”Den frodas och lever gott. Dock inte bland de yngre, min killes söner förstår inte ens konceptet sexism, de förstår inte vad vi menar när vi pratar om att kvinnor har lägre lön för samma arbete. Det ger hopp för framtiden.”

Bland de äldre männen ser hon mest felaktig rädsla, som säger att man inte längre vågar prata med en kvinna, knappt ens hälsa.

”Men vad fan, det enda vi begär är att de ska hålla händerna och andra kroppsdelar i styr och prata med oss som jämbördiga.”

Hon har slutat gå på möten där hon inte blir respekterad. Jo, det händer fortfarande. För inte så länge sedan i ett viktigt projekt med en samarbetspartner blev hon helt nonchalerad och tvingades ta till alla maktmedel. Hon presenterade sig med förnamn, efternamn och titel, vilket hon inte brukar göra, men hon kände att de behövde förstå vem som fattade besluten och satt på pengarna. Men det var ändå som hon inte existerade. Nästa försök var att sätta sig vid kortändan av bordet, där chefen traditionellt sitter, men förgäves. Papper skickades fram och tillbaka till männen i gruppen, men inte till henne.

”När det hände på ytterligare ett möte bestämde jag mig för att inte gå dit mer. Jag borde naturligtvis ha sparkat dem men det var ett för stort och tidspressat projekt. Man får välja sina krig.”

Hon är noga med att betona sitt ansvar både som ledare och privatperson. Aktivistrollen sitter i. Som ung var hon ständigt arg, deltog i demonstrationståg och sprejade hårsprej på rasister och tog fajten mot skinheads i tunnelbanan. I dag är metoderna något annorlunda men det handlar fortfarande om att våga ta ställning, vara obekväm och högljudd för att andra, till exempel kvinnor, ska få det bättre. Ett förhållningssätt som hon också förväntar sig av sina medarbetare.

”Jag tänker aldrig uppåt, som i att sparka neråt och slicka uppåt. Jag gillar det omvända. För mig är det viktigare att medarbetarna på golvet mår bra och gör ett bra jobb. En chef är till för att utmanas, bråkas med och ifrågasättas. Jag vill att de tycker till och vill bolla idéer. Det är bara tillsammans som vi kan göra en större förändring. Men det kravet har jag också på mina chefer. Vi ska ha så högt i tak att man inte ens funderar på om man får kritisera sin chef.”

Och misstag får man göra. Åtminstone en gång. Det lärde hon sig av Pelle Lydmar som ägde Lydmar Hotel. Hon hade fått en väl tilltagen budget som musikchef i hotelllobbyn, men tyckte att det var konstigt att pengarna aldrig tog slut. I slutet av året visade det sig att Excelarket där hon förde in utgifterna bara räknade varannan rad. Den gången var hon spak när hon stod inför sin chef, som konstaterade; ’alla får göra ett stort misstag. Du har precis gjort ditt, gör inte om det.’

Sin största ledarskapsutmaning har hon färskt i minnet. Precis innan hon slutade på Södra Teatern fick hon reda på att inte bara fastigheten utan hela verksamheten skulle säljas.

”Jag är en stark förespråkare av transparent ledarskap vad gäller ekonomi, planer, kriser. Att då behöva välja mellan vad som var bra för försäljningsprocessen och vad som egentligen var bra för mina medarbetare. Det var geggigt, rörigt, jobbigt. Jag tvingades, om inte ljuga, så att inte berätta hela sanningen. Det höll på att knäcka mig. Det har faktiskt påverkat mig fysiskt. Jag var helt dränerad på energi när jag slutade på Södran. Jag hade jobbat så starkt med vår värdegrund och att sedan se att den inte följdes vid försäljningen, det kränkte mig. Hur trovärdiga är de där policydokumenten när det är pengarna eller andra agendor som styr när det blir kritiskt? Det var den absolut svåraste -situationen och perioden i mitt liv.”

Men det har gjort henne ännu mer orädd. Hon tvekar inte en sekund på att skydda sina anställda.

”Jag har ju inga barn så mitt jobb och mina anställda är lite grann mina låtsasungar. Jag blir väldigt hönsig av mig”, säger hon med ett fniss.

”Jag vill att vi är ärliga och transparenta, att det inte skönmålas någon vision utan att vi har handfasta och konkreta mål. Det har också resulterat i att jag i ännu större utsträckning vågar ha en ärlig dialog med mina chefer. För jag tänker inte hamna där en gång till, där det bestäms och sägs olika saker.”

Hon tror att det kommer att gå fort nu.

”Vi är inne i en brytningstid. Om tre, fem, tio år är det millennials och ännu yngre som sitter på chefspositionerna, för dem är värdegrundsbaserade arbetsplatser en hygienfaktor. Jag märker det redan i min bransch där så många unga jobbar. Det är viktigt vad man står för och hur man är som chef och ledare, minst lika viktigt som personalmat eller vad man får för timlön. Det är en extremt spännande tid just nu.”