Cissi Elwin: Jag levde under dödshot

Jag satt på tåget från Göteborg efter ett par mycket intensiva dagar på filmfestivalen. Jag passade på att ta igen lite förlorad sömn.

När jag vaknade på Stockholms Central såg jag en sällsynt biffig polis torna upp sig vid tågdörren. Och sedan upptäckte jag att det stod poliser posterade vid varje utgång längs med hela tåget. Hjärtat började bulta. Vad var det som hade hänt?

Jag steg av och den stora biffen tog tag i mig. ”Cissi Elwin – följ med mig.” Bakom oss slöt nu samtliga poliser upp. ”Vad har hänt?” pep jag ynkligt. Munnen var alldeles torr och jag letade febrilt i minnet. Kunde inte komma på något olagligt som jag gjort.

”Du och din familj har utsatts för ett allvarligt hot. Vi ska föra dig i säkerhet till Filmhuset”, sa en av poliserna sammanbitet.

Jag kände paniken skölja över mig. ”Mina barn, har det hänt mina barn något? Var är mina barn???” Mitt skrik fick människor på Centralen att vända sig om och stirra på den skräckslagna kvinnan som eskorterades av en hel klunga poliser ut mot den stora piketen.

När vi kom fram till styrelserummet möttes jag av min man och barnens far tillsammans med mina närmaste chefer och säkerhetspersonal. Det hade kommit ett brev med ett allvarligt dödshot som riktades mot hela vår familj. Säkerhetspersonal hade hämtat barnen från sina skolor. Barnens pappa grät. Han hade läst brevet, men jag bestämde mig för att inte göra det. Jag vägrade att bli skrämd. Men jag fick sammanhanget förklarat för mig.

Brevskrivaren hade retat upp sig på att så många människor med invandrarbakgrund hade fått priser på Guldbaggegalan. För detta skulle högsta chefen (jag) och min familj straffas. Polis och säkerhetspersonal gjorde bedömningen att hotet var så allvarligt att vi alla skulle behöva livvakter. Direktlarm till polisen installerades i vår lägenhet och så började den mest absurda veckan i mitt liv.

Barnen fick inte gå någonstans utan livvakter och bevakning var på plats utanför skolan. Skulle de någonstans fick de köras i en svart bil med skottsäkra rutor. Samma sak med mig.

Första dagen på jobbet med livvakter upptäckte jag hur ospännande min arbetsvardag måste te sig. Jag tyckte synd om de två superproffsiga och trevliga killar som förmodligen hade hoppats på att få stöta ihop med Micke Persbrandt, men i stället fick bevaka en kvinna som knappade på sin dator eller satt i möte hela dagarna.

”Vill ni ha kaffe? Är ni trötta? Fryser ni? Vill ni ha något att läsa?” Det spelade ingen roll att de sa till mig att leva som vanligt. Det är svårt att känna sig naturlig när två skuggor ska säkra toaletten innan man får gå på den eller när de sitter utanför ens rum och följer efter vart man än går. Min son fann sig däremot ganska snabbt. Han gjorde sig ärenden utanför skolan och tog med så många kompisar som möjligt på bilturer med de coola muskelpaketen till livvakter.

Men jag stod inte ut. Efter en vecka KRÄVDE jag att få bli fri igen.

Efter den här upplevelsen tycker jag väldigt synd om dem som tvingas leva med livvakter under längre perioder. Hot och trakasserier har blivit vanligare och drabbar allt fler yrkesgrupper. Chefer är några av dem som är mest utsatta. I vår stora undersökning uppger var tredje chef att de drabbats och att det fått svåra konsekvenser i deras liv.

/Cissi Elwin