Regler, moral och magkänsla: Så navigerar chefen rätt

”Jag förstår att det väcker både frågor och reaktioner. Jag förstår också att du som medlem blir besviken när du tar del av medierapporteringen.”

Så skriver Ledarnas förbundsordförande Andreas Miller som ett led i sin krishantering sedan Aftonbladet avslöjat hur ledningen för förbundet (som är ägare till dotterbolaget Chef) åtnjutit en rad uppseendeväckande förmåner. Det handlar bland annat om interna konferenser vid Medelhavet för, enligt uppgifter i media, upp till närmare en halv miljon kronor per tillfälle, anhöriga som semestrat på förbundets bekostnad och flotta tjänstebilar, bland annat en Porsche Cayenne.

Vd:n Per Hedelin avgick i samband med granskningen och på Ledarnas Facebook-sida kokar det av syrliga inlägg: ”Så vidrigt mot medlemmarna att använda sig av deras pengar till lyxliv”, heter det bland annat.

Dramaturgin är på många sätt bekant. För några år sedan skakades Kommunal av avslöjanden om vidlyftig representation och lyxresor. Förtroendevaldas resor i business class fick Unionens medlemmar att rasa. En av Sveriges genom tiderna mest framgångsrika företagsledare, Sverker Martin-Löf, hoppade av sedan hans påkostade jaktresor med affärsjet kommit i ljuset. Avslöjanden om kommunala alkoholinköp, fester och utlandsresor har blivit en följetång.

Det är långtifrån alltid som den här typen av historier går att knyta till några solklara lag- eller policybrott. Upprördheten bland allmänhet, medlemmar, kunder och så vidare bygger oftare på uppfattningen att de ansvariga brustit i etik och moral. Det säger Natali Phalén, generalsekreterare för Institutet mot mutor:

”Det kan säkert finnas situationer när det är berättigat för chefer att åka business class. Men det gäller att vara aktsam, fundera över vilket förtroende man förvaltar och hur resan kan försvaras utifrån det. Ett systematiskt val av de dyraste och mest bekväma resorna kan lätt uppfattas som ett svek eller missbruk i andras ögon. Inte minst om man som business class-resenär representerar en medlemsorganisation eller skattefinansierad offentlig sektor. Chefer bör oftare stanna upp och fråga sig: Hur förankrat är mitt agerande? Hur kan detta uppfattas utåt?”.

Det görs uppenbarligen inte alltid. Natali Phalén fortsätter:

”Man ska inte underskatta den mänskliga förmågan att rättfärdiga saker som man innerst inne tycker är fel. Det är lätt att bli fartblind, och mycket av den slöserikultur kring resor och representation som vi gång på gång fått vetskap om via medierna är sådant som liksom suttit i väggarna. Folk bara springer på, och gör som de alltid har gjort. Avsaknaden av etiska överväganden, att man inom organisationen sällan eller aldrig diskuterar de här sakerna, kan vara en varningssignal i sig.”

Hur bör man då agera, exempelvis som mellanchef lite längre ner på beslutsstegen, när man märker att organisationens etiska kompass snurrat åt fel håll när det gäller resor, gåvor och representation?

”Den frågan är betydligt svårare att besvara i praktiken än i teorin. Dessvärre är det så, att personer som säger ifrån i organisationer där det råder en negativ kultur, ofta möts med skepticism, tystnad eller råkar illa ut – trots att detta är i strid mot lagen. Det gör det inte mindre viktigt att försöka slå larm. Inom allt fler verksamheter finns också någon form av visselblåsningssystem som ger möjlighet till anonymitet, och i den offentliga sektorn råder meddelarfrihet. I slutändan kan det handla om självbevarelsedrift, att man väljer att sluta i stället för att fortsätta vara del av en oetisk kultur.”

Marie Enander, skatteexpert vid KPMG, framhåller att snårig lagtext och ren okunskap kan bidra till en felhantering av resor och förmåner som allvarligt skadar såväl förtroenden som varumärken:

”Vad är exempelvis representation? Lagtexten är inte supertydlig, och gränsdragningen kan vara svår. För att säkerställa hanteringen kan det behövas utbildning, eller att man bollar de här frågorna med en skatterådgivare. Gärna innan resan eller eventet äger rum. När fakturorna dyker upp på ekonomiavdelningen är det annars ofta för sent, om den interna kontrollen brustit.”

Marie Enander säger att de avarter kring förmånshanteringen som framkommit i medierna sannolikt bara utgör toppen av ett isberg, men ser samtidigt en ökad strävan bland bolag och organisationer att göra rätt.

”Ja, frågorna har hamnat högre på agendan. Man vill ha fungerande policydokument, utbilda sin personal, skapa ordentliga ramverk. Det talas ju mycket om hållbarhet, och särskilt i den yngre generationen är många väldigt noga med att det blir rätt.”

Det är också Natali Phaléns intryck:

”Toleransnivån har sänkts. Beteenden som var allmänt vedertagna kring alkohol, gåvor och krogumgänge för femton år sedan är inte alls lika utbredda i dagens företagskultur. Så visst har det skett en skärpning som är positiv.”