David Ståhlberg: ”Tackla lågkonjunkturen som i rinken”

”Håll rent framför egen kasse. Titta upp och spela en kompis, gärna längs med sargen. Och åk mycket skridskor! Gör ni bara de tre sakerna så ska ni vara jäkligt nöjda när ni kliver av isen, oavsett hur matchen slutar.”

Jag står intryckt längs väggen i ett stojigt omklädningsrum. Det är snart nedsläpp och de 10-åriga killarna är färdiga att gå ut på isen. Det är muntra tongångar.

Men vad tränaren vet, och som knappast undgått någon som sett barn idrotta, är att matchningen kan vara ojämn på ett sätt vuxna utövare aldrig skulle acceptera.

0–3 kan lika gärna bli 0–7 eller 0–11. Det rinner lätt på. Huvudet hänger och benen känns blytunga.

Det vankas tuffa tider i Sverige.

BNP för andra kvartalet 2023 sjunker, näringslivets produktionsvärdesindex (PVI) backar och många myndigheter går igenom sparprogram och varslar.

Enligt makroekonomerna kallas detta för lågkonjunktur; den ekonomiska aktiviteten i samhället minskar och förblir låg.

Själv har jag en egen definition av lågkonjunktur: Att jobba arslet av sig utan att se nämnvärda resultat.

När högkonjunkturen skiner kan jobbet som ledare tyckas busenkelt när det handlar om att berätta för gänget att de gör ett grymt jobb. Det syns ju på siffrorna!

Samma pedagogik funkar sämre i recession. ”Vi backar mot föregående år” – ergo vi suger – är ofta osant och ännu oftare ohjälpsamt.

Vem vet, kanske gör vi ett bättre jobb än någonsin? Ingen tycks riktigt bry sig. I en resultatfixerad verksamhet är både arbetssätt och ansträngning oväsentligheter.

Som ledare behöver vi i stället vila i den urgamla stoiska insikten att inre styrka inte byggs med ett ensidigt framgångsfokus, utan genom att värdesätta sina motgångar. Obekväma och oräkneliga misslyckanden är priset vi betalar för att bygga ett framtida självförtroende.

Din inre stolthet växer, inte för att du alltid når dina mål, utan för att du vågat göra sådant du inte klarat, gett ditt yttersta varje dag och sett hur du gradvis blivit bättre av dina umbäranden.

Nu kastas det handskar och skydd i omklädningsrummet. Killarna är högröda av ilska. Tre raka förluster. Vad var det som hände?

När den värsta besvikelsen lagt sig och backarna börjar packas för hemfärd fångar tränaren rummet igen: Ni ska vara nöjda med er insats i dag. Ni gjorde det vi sa att ni skulle göra: försvaret, lagspelet och skridskoåkningen. Jag är stolt över er.

Tillbaka på kontoret försöker jag artikulera näringslivets motsvarighet.

En enkel taktik att följa när siffrorna inte hjälper humöret: Håll koll på kostnaderna, skicka uppmuntran till en kollega som gör ett svinbra jobb, gärna en blomma, och rör er konstant för att hitta nya möjligheter.

Gör ni bara de tre sakerna ska ni vara jäkligt nöjda när ni kliver av bussen, oavsett hur KPI:erna ser ut. Att göra vad man kan, på den plats man befinner sig och med de verktyg man har. Mer än så kan ingen någonsin kräva.

Några dagar senare träffar jag killarna i hallen igen. Stämningen är pepp. Det snackas om magiska finter och om luriga vristskott.

Jag inser att jag just fått med mig essensen av att leva i lågkonjunktur. Att förlora tre raka och ändå ha modet att ställa sig på isen igen för nästa match.