Cissi Elwin: ”Jag längtar efter mitt sammanhang”

Vilken sommar! Det är den vanligaste repliken som just nu uttalas mellan hemvändande semesterfirare som nu ska tillbaka till en höst som vi inte vet någonting om, men som vi innerligt hoppas inte kommer innebära samma tuffa bakslag som förra året, då vi trodde att vi hade det värsta bakom oss, men många redan i september fick krypa tillbaka in i karantänen och hemmajobbandet.

Denna sommar, med dag efter dag av knallblå himmel, strålande sol, vattentemperaturer som fått även de värsta badkrukorna att tumla runt i hav och sjöar som glada sälar var verkligen vad vi alla behövde efter det dryga år vi genomlevt med coronas skugga över oss.

Jag har nästan aldrig jobbat så mycket som jag gjorde i våras, då jag förutom mitt vanliga jobb också fick det spännande och utmanande uppdraget att leda sammanslagningen av Chef och utbildningsbolaget Mgruppen till det nya bolaget Chefakademin.

Det har varit så speciellt att lära känna nya arbetskamrater, bilda nya team, fatta en massa svåra beslut utan att träffas annat än digitalt. Semestern kom väldigt lägligt och det var skönt att släppa alla tankar på jobbet och få sova länge, vara ute mycket och ha tid för massor av prat med vänner och familj.

Nu har jag bara en vecka kvar av kravlöshet och vila. Och nu är jag så sugen på att komma igång. Vi håller på att bygga om kontoret och skapa en arbetsplats som ska kännas härlig att komma till. Ett ställe att mötas på, att ta kunder och partners till. De flesta kommer att varva hemmajobbande med tid på jobbet. Och min gissning är att de dagar man är på plats vill man verkligen fylla sitt sociala behov. Att bolla idéer och tänka nytt har varit det svåra i zoom-mötenas tid. Man hanterar det viktigaste, men det finns ingen energi kvar till det där småsnacket efteråt som ofta föder de bästa idéerna.

Det här numret är fyllt av konkreta tips på hur du kan hantera det nya arbetsliv som väntar oss alla. Pandemin har tvingat oss att ta sjumilakliv i den digitala utvecklingen och en ny grön våg får människor att lämna trånga och svindyra storstadslägenheter för mer yta och natur inpå knuten i mindre städer eller på rena vischan. På Chefakademin, som vi numera heter, har vi redan fem medarbetare som har flyttat från Stockholm och kommer att jobba med oss huvudsakligen på distans. Före pandemin hade vi nog varit skeptiska till om vi skulle få det att fungera. Nu vet vi att det går. Och vi kommer att ha med folk på skärmar i nästan alla våra fysiska möten.

Men åh, vad jag hoppas att vi kommer att kunna gå till jobbet nu. Jag längtar efter att skaka hand med folk, kramas, få skrattanfall vid kaffeautomaten. Gå runt och småprata. Höra snacket och knappandet på mobiler och datorer. Ljudet av människor. Av mina arbetskamrater. Mitt sammanhang