Cecilia Lejon: Dags att kliva fram ur skuggan!

Våren var för mig en omtumlande tid.

Jag fick lämna mitt uppdrag som kommundirektör under uppmärksammade former.

Nu har sommaren snart passerat och hösten står för dörren. Det är dags att kliva fram.

Denna vecka kliver jag och många med mig fram ur radioskuggan igen och ger oss ut på scenen bland strålkastarna.

Jag som vd för ett bolag som matchar mina värderingar och mitt driv.

Att vara chef och ledare är att ständigt vara på en scen. Hela tiden recenserad. Hela tiden bedömd. För det du gör och säger. För det du inte gör och säger.

Att vara genuin på den scenen är en konst. En konst som kräver mod. En konst som kräver vilja. En konst som kräver ställningstagande och engagemang.

Mitt ställningstagande gjorde jag för många år sedan.

Ändå behöver jag ibland göra om det.

För vem tvivlar inte? Vem funderar inte ibland på om det är värt det? Att ställa sig där på scenen och möta allas förväntningar. Allas önskemål och tvivel.

Efter en vår som min, där delar av min självklarhet som chef och ledare fått sig en törn och självförtroendet stundtals dalat, får jag erkänna att ställningstagandet vacklat.

Samtidigt har jag nog aldrig varit mer säker än vad jag är idag.

Jag har gjort mitt ställningstagande.  Jag ska stå kvar. Jag ska gå in på scen igen och göra det jag är bäst på.

Det är inte alltid perfekt och stundtals blir recensionerna inte helt lysande. Ibland smärtar bedömningarna och ibland önskar man att strålkastarljuset skulle slockna eller åtminstone tonas ned något.

Om du liksom jag står där och tvivlar ibland, är mitt råd att försöka lyssna.

På riktigt.

Efter den där rösten. Och viljan. Den som får en att aldrig ge upp. Den som får en att alltid, likt en glassgubbe, resa sig i stormen. Den rösten är din vän. Den säger att du kan.

Jag tänker att vi alla behöver hitta och våga lyssna på den rösten.

Vi behöver klara av att stå i ljuset utan att låta strålarna bränna sönder oss.

Ibland brukar man tala om att man ska ta på sig en rustning för att klara rollen som chef och ledare. Till viss del är det nog så, vi behöver hitta sätt att skydda oss själva.

Samtidigt tror jag att det är misstag att sätta rustningen för tight. Vi är de bästa cheferna och ledarna när vi är oss själva. Genuina.

Under åren har jag lärt mig skillnaden på personligt och privat och väljer ofta att hålla en del av det privata just privat. Samtidigt är jag personlig i mitt ledarskap.

För jag är bäst när jag är jag.

Modet har jag i mitt DNA. Jag kan inte beskriva det på ett bättre sätt. Jag tänker att det är det som ger mig min grundtrygghet. En trygghet man som chef och ledare behöver ha för att klara strålkastarnas ljus.

Under sommaren har jag laddat med sol, kärlek, vänskap och skratt. Jag har marinerat mig själv i värme från nära och kära. Jag har varit helt av scen. Helt i skugga. Och samtidigt upplevt fantastiskt mycket värme.

Nu kliver jag fram.

Och jag hoppas att du också gör det. Att du hittar din röst. Lyssnar på den. Tar ställning och vågar vara dig själv.

Tänk på att inte spänna rustningen för hårt. Låt den sitta lite löst. Var dig själv. Vi är bäst som oss själva.

Hoppas att vi ses där ute – i strålkastarljuset.