Åsa Regnér: ”Jag står ut för att jag vet att det går att förbättra”

Hon ser hur så mycket av det hon kämpat för håller på att raseras. Hennes värderingar som i går framstod som fullständigt självklara är i dag kraftigt ifrågasatta.

Amerikanskt bistånd till utsatta grupper dras in. Beslut efter beslut rivs upp, kring människors lika värde, kvinnors rätt till mänskliga rättigheter, demokrati, barns behov av skydd.

Hur orkar Åsa Regnér, generalsekreterare på Rädda Barnen? Hur står hon pall för alla motkrafter? Hur finner hon hopp och driv att fortsätta kämpa?

”Jag står ut för att jag vet att det går att förbättra. Det går”, är hennes enkla svar.

Men så är hon också noggrann med att notera vunna segrar för att hålla borta svartsynen. För mörkret är massivt nu, anser hon.

”Jag tänker igenom när stora uppgifter blivit klara, vad det var som förändrades till det bättre”, säger Åsa Regnér.

”Att barnkonventionen blev lag, att säkerhetsrådet har betydligt fler resolutioner som tar in kvinnors och flickors situation i sina beslut. Betydligt fler länder har lagstiftning mot våld mot flickor och kvinnor. Jag kommer tillbaka till det … för min mentala hälsa”, fortsätter hon och skrattar.

I nästa sekund är hon tillbaka i allvaret och understryker att det bara är människor som jobbar tillsammans som kan åstadkomma förbättring.

”Kvinnor har gjort det här förut. De kan göra det igen. Barnrättskämpar har gjort det förut. De kan göra det igen. Det är faktiskt det som håller mig uppe.”

Att bryta ihop är inget alternativ. I stället blir Åsa Regnér bara mer bestämd.

”Eller argare i bemärkelsen att vi vet att det här går att göra. Självklart är jag bekymrad och ledsen över utvecklingen, särskilt en sådan här vecka.”

Det har bara gått några dagar sedan skolskjutningen i Örebro när vi ses på Rädda Barnens huvudkontor vid Alviks Strand, strax utanför tullarna i Stockholm.

Organisationen var snabbt på plats i Örebro för att tillsammans med kommunens olika aktörer ge stöd till barn.

Åsa Regnér skrev dessutom direkt ett debattinlägg i Aftonbladet om samhällets bristande kapacitet att tillgodose barns behov av stöd och behandling efter svåra händelser som drabbar många samtidigt, som vid skjutningar och sprängningar. 

”Jag är väldigt orolig över barns situation på många olika sätt. På kvaliteten på skolan och ojämlikheten i utbildning i Sverige i dag. Barnfattigdomen. Och förstås skjutningar och sprängningar och vuxnas exploatering av barn i gängkriminaliteten. Det har vi inte sett och varit med om som land tidigare.”

Åsa Regnér saknar större insatser i skolan, på speciallärare, barn- och ungdomspsykiatrin och andra skyddsfaktorer för barn.

”Man blir upprörd över landets utveckling när något sådant händer, men även här vet vi att vi har byggt upp samhället en gång. Vi har utbildning till alla, en skola av en kvalitet som det går att satsa på. Vi vet hur man gör. Jag känner att det är vår uppgift att påminna om det, tjata och gnata och komma med räkneexempel, peka på hål. Det är det som driver mig.”

Att skapa förändring har varit det som pushat Åsa Regnér genom livet.

Från demokrati- och språkstudier på universitetet, via arbetsmarknadsdepartementet, statsrådsberedningen och justitiedepartementet, som generalsekreterare på RFSU, barn-, äldre- och jämställdhetsminister i Stefan Löfvens regering, till biträdande högsta chef för FN:s kvinnoorganisation UN Women i New York.

Sedan ett och ett halvt år tillbaka leder hon Rädda Barnen.

Nästkommande vecka ska hon ge sig ut på resande fot igen. Hon har redan hunnit med att besöka fem krigsdrabbade områden; Ukraina, södra Somalia, Västbanken, världens största flyktingläger för rohingyer i Bangladesh, samt Turkiet, ett år efter jordbävningen.

”Det jag älskar med Rädda Barnens arbete i fält är att människor under de svåraste omständigheter tar sig tid att komma fram till mig och berätta att Rädda Barnen var där först och fortfarande är med dem”, säger Åsa Regnér.

Vi passerar både bollhav och rutschbana i Rädda Barnens lokaler innan vi slår oss ner för en medhavd lunch.

”Jag var hungrig, det kände jag först nu. Jag tänker sällan på mat konstigt nog, så ibland kan jag vara hungrig utan att jag vet om det”, säger hon.

Det är i stället samvaron med andra människor – och det intellektuella samtalet – som är hennes främsta bränsle.

Hon förklarar:

”Som nu till exempel när det händer så mycket. Då kan jag ringa till folk på olika ställen i världen för att höra vad de tycker, inte minst till New York i och med det som händer i USA.”

Och så springer hon. Löparskorna är alltid med i resväskan.

Redan när hennes två barn var små, skaffade hon sig vanan att gå upp och springa innan de vaknade. Då tänkte hon att hon sprang på ingens tid. Fortfarande värnar hon sin egen ”lilla värld” när nästan ingen annan är vaken.

”Att jobba för Rädda Barnen kan vara väldigt emotionellt, man blir upprörd över hur saker och ting är, och som chef har man en hel del svåra samtal. Att springa blir ett sätt att bearbeta och att vara med mig själv. Bli mig själv.”

Åsa Regnérs nu avlidna mamma har varit oerhört betydelsefull för henne. Mamman, som kom från arbetarklass, var den första i släkten som läste vidare. Hon blev lärare.

”Hon var väldigt smart. Rätt tuff också. Hon trodde på sig själv. Min pappa beundrade henne. Men han var också en man av sin tid. Han bestämde mycket över vår tillvaro. Vi flyttade efter hans jobb. Han satte gränser.”

Föräldrarna var samhällsengagerade, påverkade av våldet under andra världskriget med ett högt fokus på mänskliga rättigheter.

Barndomen präglades av samtal kring vad man har för ansvar som människa, hur samhället borde se ut och vad som händer runt omkring en.

”Å ena sidan lärde jag mig tidigt av mina föräldrar att både flickor och pojkar har rätt att prata om vad de vill, att de kan ta plats och argumentera. Om man hade något att säga skulle man göra det och då skulle man mötas med respekt”, berättar Åsa Regnér.

”Å andra sidan kunde min pappa hålla nere min mamma på andra sätt, säga att hon var en dålig bilförare och tekniskt obegåvad. Han höll upp henne intellektuellt, samtidigt som han ibland förminskade henne. Min pappa var också en varm människa men det där gjorde mig förbannad.”

Den ilskan, tillsammans med hennes egna erfarenheter av vad man kan råka ut för som tjej och kvinna, ledde till att hon ville arbeta för ett mer jämställt och bättre land för flickor och kvinnor.

Mamman skickade med henne en brasklapp om att hon som kvinna behövde läsa på extra noga, ha alla fakta i ordning.

”Var beredd på motargument, för du kommer att bli bemött på ett helt annat sätt än en man, sa alltid mamma. Och det hade hon ju rätt i.”

Det starka drivet att förändra gjorde att Åsa Regnér sökte sig till politiska miljöer. Där lärde hon sig vikten av att lösa problem.

”Som ledare är detta det viktigaste att ta sig an. Man måste både se vilka verktyg man har och vad det är man ska lösa. Det är många faktorer som spelar in och stor press. Man har en skyldighet att vilja lösa problem för man tjänar någon annan. Och man måste välja ut de frågor där man har möjlighet att lösa stora problem.”

Hon är stolt över att ha varit med och fått barnkonventionen att bli lag, men också över att hon som jämställdhetsminister satte upp dess myndighet.

En annan ledarskapslärdom är vikten av att försöka förstå vilken fråga som faktiskt är störst. Hur det kommer att se ut i backspegeln. Att förstå när någonting utvecklar sig till en kris.

”Vi vet i efterhand att #metoo utvecklade sig till en jättefråga, trots att vi är ett av de mest jämställda länderna. Jag vill tro att vi såg det relativt tidigt och släppte andra grejer. Vi såg att här krävdes ett ledarskap utöver det vanliga. Att det var den största frågan just då för kvinnor i Sverige.”

När Åsa Regnérs barn var nio respektive elva år gamla fick hon reda på att FN skulle få en myndighet som jobbade med flickors och kvinnors rättigheter.

Hon hade varit generalsekreterare på RFSU i fem år när hon ansökte om att få sätta upp FN-kontoret i Bolivia.

Bolivia var inte helt okänt territorium, hon hade studerat spanska där, och hon var buren av möjligheten att kunna stödja kvinnor i Sydamerikas näst fattigaste land efter Haiti.

”Jag la mig vinn om, att i förhållande till andra FN-chefer, verkligen försöka lösa problem. Att vara nyttig. Det funkade. Kanske för att jag var genuint intresserad av den större bilden. Att försöka erbjuda mitt område, som var kvinnors rättigheter, som en del av lösningen på det större problem man jobbade med. Det var lärorikt att leda utanför sitt eget land.”

Det var också roligt att leda på spanska, konstaterar hon. Det faktum att hon ibland behövde hjälp med att både förstå landet och uttrycka sig tror hon var avväpnande.

”Det var en crash course i att förstå vad man är och vad som funkar.”

Genom de organisationer där hon har verkat har hennes rättesnöre varit att vara genuin. Hon menar att en ledare måste vara sig själv.

”Det ska kännas i magen att det här är jag, så här vill jag göra. Samtidigt måste man leda på olika sätt beroende på var man är.”

Klivet in i FN-skrapan i New York kom något senare.

Då hade hon suttit i Stefan Löfvens regering som barn-, ungdoms- och jämställdhetsminister i nästan fyra år.

Hon tog mod till sig och frågade om hon, trots förtroendet att sitta i regeringen, fick söka jobbet som biträdande högsta chef på UN Women.

”Stefan Löfven tänkte efter ganska länge. I två veckor. Så länge att jag hann tänka:, oj! Men sedan sa han att detta var en profilfråga för Sverige, att vi behövde svenskar i FN-systemet och att han generöst skulle stötta mig.”

De många länderna, cirka 192 stycken (det varierar över tid), de olika språken och förväntningarna på ledarskap var för Åsa Regnér en rolig uppgift.

”Det är ofta väldigt smarta människor på FN, det stimuleras jag av.”

Hennes lärdom av att vara ledare där är att vara tydlig med vad man vill, och samtidigt vara ödmjuk och observant på människors erfarenheter och maktstrukturer, både när det gäller kön och hudfärg, norra halvklotet mot södra.

En av hennes största ledarskapsutmaningar var att få UN Women med i FN:s samordnande organ för humanitära frågor.

”UN Women var en ganska ny FN-myndighet och vi hade från början inte humanitära uppgifter. Men kvinnor och flickor far väldigt illa i krig och konflikter och vi hade ett unikt uppdrag gentemot säkerhetsrådet att följa just deras situation i väpnade konflikter.”

De behövde bygga upp kapacitet i organisationen mellan New York och norra Nigeria, samt Goma i Kongo där Boko Haram härjar, för att designa sitt humanitära svar.

”Det var svårt att skapa policys när man sitter så långt ifrån varandra, i helt olika verkligheter, som i slutänden handlade om att rädda liv.”

Det krävdes många möten och diskussioner men till slut kom de in i FN:s samordnande organ för humanitära frågor.

Åsa Regnér har en tydlig inre kompass. Det är extra viktigt, betonar hon, inte minst nu när Rädda Barnen, eller Save the Children som den internationella organisationen heter, är så påverkad av vad som händer i USA.

”De spänningarna handlar ju om värderingar. Om hur man ser på människor, både män och kvinnor, men också hur man ser på hudfärg, funktionsnedsättningar och allt som man nu inte ska få använda amerikanska biståndspengar till. De frågorna är väldigt stora i människors liv”, säger hon och fortsätter:

”Det som präglat mig, förutom det jag hade med mig hemifrån, är att kvinnorna i mitt liv varit krävande, framför allt de i generationen över mig. ’Du har något att säga men du får faktiskt bygga upp kvaliteten, läsa på. Om du gör det då kommer det att hålla.’”

I hennes ledarroll har det också hjälpt att få syn på vad hon kallar ”sin inre soldat”.

Åsa Regnér skruvar lite på sig i soffan och ursäktar ordvalet, men hittar inget bättre. Förklarar att det hon blivit uppfostrad till och som varit en stark drivkraft ibland också kan bli dåligt.

Hon har gjort saker bara för att hon har sagt att hon ska göra det.

Det upptäckte hon exempelvis när hon kom till New York och gick in i en annorlunda ledarskapsroll.

”Som offentlig person och kvinna får man mycket hot. Så är det bara. Det gäller alla. Som minister fick jag saker hemskickade. Fysiska brev var mycket värre än mejl. Det kunde vara konstiga fågelfrön eller ens egen dödsannons. När man får det i sin brevlåda där man bor med sina barn kommer det väldigt nära.”

I New York utvecklade hon en sådan motvilja mot att tömma sin brevlåda och fick rådet att prata med en av FN:s psykologer.

”Det var då jag fick syn på min inre soldat, där plikten mot uppdraget ibland är för stark. Nu när jag har blivit 61 kan jag se det draget hos medarbetare och då hjälpa dem att tämja det. Få dem att inse att man inte alltid behöver utsätta sig för allting”, säger Åsa Regnér.

”Många som jobbar i sådana här organisationer är gränslösa. Man lär sig med tiden att välja det som man faktiskt kan påverka, att skilja på stort och smått. Att man kan delegera eller ta ledigt. Man måste inte göra sitt yttersta hela tiden, tillägger hon.

Hon landar tillbaka i det svåra att inte göra det nu när Sverige och världen på många sätt är i kris.

”Det viktigaste för Rädda Barnen är att stå på barnens sida. En halv miljard barn lever i krig och konflikt just nu. Samtidigt håller respekten för barnkonventionen på att erodera. Krigets lagar som också har särskilt skydd för barn följs inte. Då är det viktigt för oss att bistå barn i krisen eller i väpnade konflikter, men också föra upp de här frågorna till regeringar som skrivit på barnkonventionen.”

Det har blivit dags för Åsa Regnér att gå vidare till nästa möte.

Hon tar med sig lunchsalladen som blivit stående halväten