”Tänk om det är helt okej att vara rädd”

Det är samma sak varje gång. Jag håller på och förbereder mig inför Chefgalan – ett av våra största evenemang. Såklart är det mycket jobb att läsa in sig på eftermiddagens alla scengäster och i år kommer både ÖB och utrikesministern, så det gäller att vara påläst.

Men det jag retar mig på är min process. Jag borde sitta ner, läsa, skriva och sedan vara klar. I stället fnattar jag runt. Möblerar om i matrummet. Tar fram en skalpell och river bort ett tyg som jag alltid tyckt varit fult på en ärvd fåtölj. Viker om alla tröjor i garderoben. Så läser jag lite till. Och fnattar lite igen.

Jag tror att jag tänker bättre av fnattandet. Det finns en oro i rastlösheten. Det är 30 fler anmälda än vad som får plats, vad ska vi göra av dem? Och hur ska vi placera alla 430 gäster? Jag försöker släppa det. Det tar ju superproffsen Jannica och Fredrik hand om. Det kommer att bli bra.

Men tänk om någon av våra huvudgäster tvingas ställa in i sista minuten. Vad gör vi då? Bara tanken på att någon inte kommer gör mig så orolig att jag måste gå och lägga mig på soffan en stund. Och så är det min egen insats – kommer jag att kunna få fram det viktiga, få gästerna att öppna sig, komma åt det där genuina, när de glömmer att de står på en scen och svarar på frågan rakt från hjärtat, närvarande och äkta. Då när hela salen tystnar och det blir magi.

Det gäller att etablera en kontakt och det gäller att formulera frågorna så att de bäddar för de mest intressanta svaren. Och så måste man ut på lite hal is ibland, bort från det allra mest bekväma. Out of the comfort zone är ämnet för dagen och det är där vi också i intervjuerna måste klara att uppehålla oss.

Jag har många gånger försökt förstå varför min egen process måste innehålla vånda och obehag. Men det gör den varje gång. Jag måste tvivla på mig själv, på vårt upplägg, måste liksom ner i en svacka innan allt sitter och jag kan börja känna mig laddad.

För under oron inför stora saker man ska göra ligger rädslan för att misslyckas. Tänk om det är just nu allt går åt helvete. Från Grand Hôtel och rakt ut i rännstenen.

Jag vet redan nu att jag inte kommer att sluta tänka katastroftankar förrän allt är över (som det är när du läser det här).

Trösterikt då att veta att jag inte är ensam. I vår undersökning svarar nio av tio chefer att de regelbundet är rädda att inte klara sitt uppdrag.

De är rädda att bli avslöjade som bluffar, att inte vara omtyckta av medarbetarna, inte räcka till. Men allra räddast är de för att ställa sig på en scen och tala inför folk.

Jag känner hur axlarna åker ner. Så skönt! Jag är normal.  Tänk om det är helt okej att vara rädd. Inget märkvärdigt. Bara fullt naturligt. Och väldigt modigt när vi gör det där vi är rädda för i alla fall.