Nu är det oordning som gäller

Du som är en chef med talang för oordning kan andas ut. Nu minskar makten för excelmissbrukarna och ordningsfascisterna på ditt jobb.

Oordning är inne.

I nya boken »A perfect mess – The Hidden Benefits of Disorder. How crammed closets, cluttered offices, and on-the-fly planning make the world a better place« av Eric Abrahamson och David H Freedman konstaterar författarna att röra är att föredra framför ordning.

Röran bidrar till ökad effektivitet (att behöva avbryta arbetet för att arkivera varje papper tar mer tid än det ger, det kostar att upprätthålla ordning), kreativitet (i en oorganiserad hög papper samsas olika sorters papper, vilket skapar nya kopplingar), makt (man kan inte sparka den som vet var papperen finns) och skönhet (vad är vackrast, ett rum med personliga saker i eller ett som ser obebott ut?).

En chef i dagens samhälle måste kunna ta risker, lösa oberäkneliga prob­lem och experimentera. I takt med globaliseringen förändras tillvaron allt snabbare. Oordning kan frigöra tid för att hinna med. Har man inget organiserat skrivbord till exempel, brukar papprena ändå ordna sig så att det som är viktigast hamnar nära datorn och längst upp i högarna, konstaterar författarna.

När känslan av kontroll lyser med sin frånvaro kan lösningen vara att sluta försöka kontrollera kaos.

Underbart örongodis för alla chefer som stressar runt utan att hinna med det de ska, än mindre att ordna allt i mappsystem, rediga dokument och listor.

Även forskarvärlden har nappat på oordningstrenden. Just nu arbetar många med att studera hur kaos faktiskt styr upp sig självt och övergår till ordnade mönster i system som upprepar sig. Det verkar finnas självorganiserande krafter i naturen, och dem vill man veta mer om.

Och Management today skriver i sitt februarinummer om »Control freaks – people who can’t let go« (»Kontrollfreaks – människor som inte kan släppa taget«). Där konstateras att människor som har överdrivet behov av ordning ofta tar över möten, avbryter och är allmänt aggressiva om de blir konfronterade. Dessa människor mår inte bra, vare sig fysiskt eller psykiskt. De behöver helt enkelt klara lite mer oordning, för allas skull.

Frågan är hur långt man kan dra oordningstrenden. Handlar den om vad som egentligen är bäst för chefskapet ­– eller enbart om chefens önskan att slippa dåligt samvete?

Om svaret är det senare så är även det en bra sak (ingen chef blir bättre av dåligt samvete). Men det förutsätter att trenden inte handlar om ett stort självbedrägeri som riskerar att slå tillbaka på chefen själv. Låt oss ta ett exempel. Din egen chef sticker in huvudet genom dörren med en snabb fråga om hur nya direktreklamkampanjen gått. Du tittar upp bakom högarna och kan inte svara. För du hittar inte just det papperet.

Nej, visst, men det talar ändå inte emot att följa oordningstrenden. Om du räknar ut vad du kan slarva med och vad du måste ta tag i kan du följa den nya trenden med gott samvete. Förvånansvärt många problem löser sig av sig själva om de ignoreras.