Kungen är inte min chef

Egentligen är det konstigt för de tråkar i längden ut mig. Ett samtal med en liten småskuttare till entreprenör om dennes längtan och drömmar ger mer än att hamna i clinch med typ Carl-Henric Svanberg.

Ändå går hela mitt system igång när jag ska möta dessa kända maktmänniskor.

Jag minns en gång när jag skulle intervjua Volvochefen PG Gyllenhammar i hans glansdagar. Jag fick från början en halvtimme, men samtalet varade i två. Det var egentligen komiskt för PG ville hålla distans, medan jag hade som ambition att montera ner bilden av den högfärdiga direktören. Det blev ett spännande möte, och antagligen lite för närgånget för Volvochefens smak.

En annan gång gjorde jag den sista stora intervjun med bokförläggaren och patronen Albert Bonnier innan han dog. Alla hade varnat mig för hans pondus och humör. Skjutsen med hans privatchaufför till bostaden på Djurgården satte mig i ett mentalt underläge. Men väl vid matbordet tände det till, energin flödade och gamle Abbe fick liv i sina trötta ögon. Det blev faktiskt en lysande intervju.

Och så har det varit i över 30 år.  Maktmänniskor typ Anna Lindh, Margot Wallström, Peter Wallenberg och Annika Falkengren triggar igång mig.

Det finns journalister som ägnat hela sitt liv till att träffa dessa så kallade sextontaggare. När jag läste tv-veteranen Stina Lundberg-Dabrowskis bok i vintras om sina möten med kända gäster genom åren, så förstod jag att det handlar om betydligt djupare mekanismer än att göra en bra intervju.

Och nu hände det igen. Hovet ringde och gav klartecken för en intervju med kung Carl XVI Gustaf (se sidorna 40-50) om hans liv som chef.

Först blev jag oerhört glad, för att sedan börja misströsta. Alla intervjuer med kungen tenderar till att bli trista. Boring! Men fasen heller att jag skulle svassa. Ok att hålla sig till protokollet, men jag ville verkligen få ett riktigt möte, då man glömmer tid och rum och gränser suddas ut.

På väg hem från Slottet denna snömoddiga februaridag försökte jag förstå vad som händer med mig när jag träffar maktmänniskor.

Vill man lägga sig på terapisoffan handlar det nog om mitt förhållande till min far. Kanske kretsar hela mitt liv kring det. Min pappa hade en auktoritet som inte gick att komma igenom. Alltid när jag var i hans närhet kände jag mig liten, betydelselös och osedd. Precis när jag var i åldern för frigörelse och protest, dog plötsligt min far.

Kanske är det så att mina möten med samhällets toppskikt, är en form av kompensation.

Jag får träffa dessa auktoriteter utan att vilja skrapa med foten. Jag möter dem direkt och utan tjafs. Märker att jag som intervjuare har ett övertag. Det är jag som håller i taktpinnen. Kan vara artig men också plump. Gå hårt fram, men också vinnlägga mig om att lyssna. Kalla det gärna för missbruk. Men jag vill bestämma dramaturgin.

Mötena med sextontaggarna ger mig möjlighet att komma över skuggor av mindervärde. Jag finns. Jag duger.

Kanske är det så enkelt.