Kåthet och champagnebrus – hur utlämnande får en chef vara?

Ord och formuleringar har varit navet i kommunikationschefen Ida Strutts hela yrkesliv.

Men det var i samband med att hon skilde sig för tre år sedan som hon började skriva dikter, eller ”livskrispoesi” som hon kallar det – och även har döpt sitt dedikerade Instagram-konto till.

”Det låg hundra kilo poesi i mig och väntade på att få skrivas. Det var en ny form av skrivande, jämfört med det jag gör i mitt jobb som kommunikationschef”, berättar hon för Chef.

Debuten som har fått den rafflande titeln Ge mig champagnebrus och kåthet som spränger (Lava förlag), handlar om lust och längtan efter kärlek, faderdöd, sorg, nakenbad och bultande förälskelse – och sålde slut på åtta dagar.

Men var det självklart att skrivblotta sig så publikt? Hur utlämnande får en chef egentligen vara?

”Jag har grunnat mycket på det här. Går det att göra? Jag landade i att det här är något allmänmänskligt. Vi är alla människor, med samma drömmar och rädslor, samma längtan efter kärlek, sammanhang och att få känna oss inkluderade”, säger Ida Strutt.

För säkerhets skull tog hon ändå i höstas en diskussion om det på LinkedIn, genom att ställa just den frågan: Hur privat får en chef vara? Svaren gav henne råg i ryggen.

”Öppenhet är en viktig del av ledarskapet. Det är modigt att våga visa sig sårbar. Det är också en trend inom ledarskap, just öppenheten och att skapa en psykologisk trygghet i gruppen”, säger Ida Strutt.

Borde chefer vara mer öppna kring sitt privatliv?

”Jag tänker att det är en mognadsfråga till viss del. Det viktigaste är att jag skapar en bra arbetsmiljö för mina medarbetare, då blir de mänskliga delarna viktiga. Sedan är jag en öppen person i grunden. Man ska ha ett ledarskap och en stil som lirar med ens egen person och värderingar. Nyckeln till goda relationer är att våga blotta sig.”