”Det som hände mig ska inte få hända andra”

Till höger om Karin Jordås sitter drottning Silvia och till vänster om henne Stefan Persson, styrelseordförande i H&M. Även de resterande stolarna runt det avlånga bordet innehas av företagsledare från det absoluta toppskiktet i svenskt näringsliv. Det är Annika Falkengren, koncernchef på SEB, Jan-Olof Jacke, vd på Astra Zeneca, Bertil Hult, grundare och styrelseordförande EF, Susanna Campbell, tills nyligen vd på Ratos, och ytterligare nio namnkunniga personer.

Platsen är Bernadottebiblioteket på Kungliga slottet i Stockholm. Här förvaras de kungliga boksamlingarna, över en miljon fotografier och ett oskattbart musikarkiv. Fyra slottsarkitekter har under hundra års tid satt sin prägel på det vackra rummet som stod klart 1796.

Nu håller Mentor Sverige sitt års- och styrelsemöte här. Drottning Silvia grundade Mentor 1994 och är organisationens hedersordförande. Av säkerhetsskäl träffas styrelsen oftast på Slottet, men när Karin Jordås får välja ses de i ett av de mindre rummen. Karin Jordås är generalsekreterare för såväl Mentor Sverige som Mentor International.

Läs också: Topp-vd:n slutar jobba för att bli hemmapappa på Mallorca

”Det finns ett litet rum där vi precis får plats, alla femton i styrelsen, det tycker jag är perfekt för då kommer vi varandra riktigt nära”, säger hon.

Hälften av Karin Jordås namnkunniga styrelse. Drottning Silvia, Jan Carlzon, Stefan Persson och Thomas Hvid.

Att Karin Jordås hamnade i detta sällskap var långt ifrån självklart. Hennes resa fram till att arbeta med näringslivseliten och drottning Silvia har varit lång och så guldskimrande som salarna på Slottet.

Mentor är en ideell organisation som jobbar för mentorskap för unga mellan 13 och 17 år. Och hon om någon har förståelse för hur viktigt det är att ha bra vuxna i sin närhet, och hur minsta lilla stöd kan få en person att komma en lång väg.

Karin Jordås växte upp i Högdalen, som hon beskriver som ”ett stökigt område” utanför Stockholm, med sin mamma och sin storebror. Föräldrarna skilde sig tidigt, vilket var ovanligt på 1960-talet.

”Jag kände av andra människors reaktioner på att vi inte var en kärnfamilj. De kunde ställa väldigt integritetskränkande frågor, om var min pappa var och varför de skilt sig”, berättar hon när vi ses i hennes lägenhet på Södermalm.

”Det var skämmigt att ha skilda föräldrar. Jag hade verkligen behövt fler vuxna omkring mig. Skolan blev min räddningsplanka. Där fick jag positiv uppmärksamhet. Det blev viktigt för mig att vara bra i skolan och jag bestämde mig tidigt för att bli lärare.”

Redan som tioåring engagerade sig Karin Jordås i Sydafrikafrågan, i orättvisan mellan svarta och vita. När hon var 13 gick hon med i Grupp 8.

”Jag förstod inte mycket, satt mest tyst i ett hörn och lyssnade på Ebba Witt-Brattström och de andra.”

Förra året insjuknade och dog Karins bror, Ingvar, i cancer. De stod varandra mycket nära.

Någonstans däremellan träffade hennes mamma en ny man, som inte var snäll mot Karin. Så länge hennes storebror bodde hemma kunde han skydda henne.

”Vi var ett så starkt system tillsammans, men när han flyttade blev det svårt.”

Hon tystnar, tvekar, vill inte lämna ut sin familj.

När vi återkommer till händelsen lite senare – det har verkligen påverkat alla hennes val i livet – öppnar hon sig. Men det smärtar fortfarande.

”Min styvpappa hade så mycket regler. Han var svartsjuk och försökte begränsa mig. Jag fick inte prata i telefon, inte röra mig fritt i lägenheten. Det var stört. Jag fick inte pengar till mat, inte röra vissa hyllor i kylskåpet. Jag blev … det var för… det blev liksom ohållbart. Han bestämde sig för att aldrig mer tala med mig och slutade prata med mig.”

Redan som tonåring började Karin engagera sig i olika organisationer.

När hon var sexton år lyckades hennes storebror hjälpa henne till ett rivningskontrakt och hon flyttade hemifrån. Hon bodde i en lägenhet utan värme och dusch, hade nästan inga pengar och levde på ris och grönsaker. Hon kände sig så ensam, berättar hon, men tog sig igenom gymnasiet.

Karin Jordås röst bryts.

”Jag var så arg. Jag visste att det han gjorde var fel. Och jag gjorde uppror mot det. Att jag inte var rädd utan vågade stå upp för mig själv har gjort mig modig och stark.”

Karin Jordås bror Ingvar, som hon stod väldigt nära, dog förra hösten i cancer, nästan samtidigt som hon tillträdde tjänsten som generalsekreterare för Mentor International.

”Häromdagen hittade jag ett sms som jag skrev till honom innan han dog. Han var så glad för att det gick så bra för mig. Jag skrev ’Jag vågar göra allt det där för att jag fick så fin kärlek och stöttning av dig’.”

Hos Karin Jordås är barnen ständigt i fokus. Hon har tre egna barn, ett bonusbarn och fyra barnbarn …

Och så är det. När det gäller barn och ungdomar är hon beredd att gå hur långt som helst. Hon har arbetat som högstadielärare i Botkyrka och sedan som rektor i Haninge, två socialt utsatta områden med värstingar och andra hjälpbehövande ungdomar.

Läs också: Undersökning: Tufft för chefer att hitta rätt talanger

”Min dåvarande chef sa faktiskt att jag i alla andra situationer kan vara smidig och backa, men inte när jag tror att ett barn far illa. Då backar jag inte”, säger hon och fortsätter:

”När man är rektor blir man hotad av vissa föräldrar men jag blir inte rädd. En del män försöker använda sig av sin styrka och sin aggressivitet för att begränsa andra. Jag vet hur det är, mina egna upplevelser har gett mig kraften att se och stå upp för barnen.”

… plus ett antal unga i åldern 13–17 år som hon har varit och är mentor för. Foto: Mentor

I skolans värld upplevde hon också hur många ägnade sig åt att skylla alla svårigheter på någon annan. Var det inte elevernas fel, var det föräldrarnas, ledningens, politikernas eller rent av samhällets fel. Karin Jordås lärde sig snabbt att slå dövörat till för att få något gjort.

”Som rektor var jag arg 24/7. Var är alla människor? Var är det stöd som behövs? Man ser så många människor som är på glid åt fel håll. Men i stället för att drunkna i svårigheter sa jag: ’Ska vi inte ändå se hur långt vi kan ta varje barn?’ Kan man inte bli godkänd i tio ämnen kanske man kan bli det i åtta.”

Läs också: 4 råd för att avsluta ett möte

Hon skrattar till och berättar att lärarna till och med gjorde en sång till henne om att hon alltid bemötte dem med orden ”så spännande det låter, vad ska vi göra nu?” när de kom till henne för att klaga.

”Men jag sa också att om de tyckte att de jobbade på en sunkskola i en sunkkommun borde de sluta. Man måste tro på sitt eget lärararbete, att man kan göra skillnad. De blev arga på mig, det var provocerande, men samtidigt visste de att jag hade jobbat med elever som hade det tufft. Jag hade mandat: jag jobbade hårt, tog alla de svåraste mötena, de svåraste föräldrarna. Jag ställde upp, gjorde polisanmälningar, tog kontakt med socialen.”

Tillbaka i Högdalen utanför Stockholm, där Karin Jordås växte upp. Foto: Marc Femenia

Hon införde läxhjälp, skickade hem veckobrev till föräldrarna (”där det inte bara stod att ungarna kastat pappershanddukar igen”), tillsatte frivilliga föräldraråd, arrangerade ”hämta hem-veckor” och öppet hus och skapade en ny specialutbildning som man till och med fick ansöka om att gå. Ett envist arbete som höjde skolbetygen med 21 procent på Söderbymalmsskolan. För detta tilldelades Karin Jordås Heja Rektorn-priset av Rektorsakademien 2004.

Det finns många ungdomar som behöver mycket hjälp, men de är ändå färre än alla de som skulle kunna klara sig väldigt bra – och undvika att hamna snett – om de bara fick lite hjälp, det vet Karin Jordås av egen erfarenhet. Det är här Mentor kommer in i bilden.

Läs också: Så skriver du ett säljande cv

”Drottning Silvia är oerhört kunnig och engagerad i barn- och ungdomsfrågor. Hon missar inte ett styrelsemöte.”

”Att kunna jobba förebyggande med något som inte kostar ungdomarna någonting, att ge stöd till föräldrarna som inte kostar dem något och sedan jobba med näringslivet, det var fantastiskt.”

Dagen då vi träffas ska Karin Jordås lite senare träffa en av de tjejer som hon var mentor för när hon började 2008.

”Vi träffas fortfarande ibland. Hon är 21 år och pluggar ekonomi. Vi ska gå på Vetekatten, enligt hennes önskemål. Förra gången berättade hon vad hon lärt sig av mig. Det var att medan hennes föräldrar pratar, så handlar jag. Hon hade kommit fram till att jag leder genom handling.”

När Mentor International tog hjälp av Boston Consulting Group för att göra en översyn av verksamheten för drygt ett år sedan kom de fram till att Mentor Sverige under Karin Jordås ledning var det land som varit mest framgångsrikt. I stället för att åka runt och prata på konferenser har Mentor Sverige ökat antalet mentorpar från 170 till 1 076. De når nu 16 500 barn och ungdomar per år. Eftersom Sverige ansågs ha det bästa programmet flyttades huvudkontoret hit från London och Karin Jordås utnämndes till generalsekreterare även för den internationella rörelsen.

Karin Jordås basar över drygt trettiotalet personer. Foto: Marc Femenia

”Min drivkraft är att göra skillnad, att åstadkomma något viktigt som jag kan stå för. Jag är starkt värderingsstyrd och väldigt resultatfokuserad.”

Läs också: Eva Hamilton: Jag är skyldig att göra något

På Mentor har hon mer än fullt upp.

”Jag tycker att jag är snabb, men här hittade jag mina övermän. När jag började 2008 var det helt nytt för mig att jobba med näringslivet och mot en styrelse. Det var stor skillnad på att tidigare ha en chef till att nu ha femton stycken som alla tyckte något och var så snabba. De kunde ha en idé på fredagen och ringa på måndagen och fråga hur det gått. Då tänkte jag ’men jösses, vi pratade ju om det i fredags’. De hörde av sig hela tiden och jag visste aldrig när jag kunde vara ledig”, säger hon.

Karin Jordås bestämde sig för att leverera resultat för att vinna förtroende och arbetsro.

Karin Jordås jobbar ständigt med sig själv. Hon har gått i terapi, läst NLP och gått ett antal chefsutvecklingskurser. Foto: Marc Femenia

Men hon har också lärt sig att framgången kan vända snabbt. Det som hade varit hennes styrka i skolvärlden – förmågan att slå dövörat till och att agera i stället för att prata – riskerade att bli hennes fall i näringslivet.

”Efter ett par år på Mentor upptäckte jag att jag hade gått för fort fram och att en del av personalen inte tyckte om mitt sätt att jobba. Jag fick helt plötsligt kritik för mitt ledarskap. Jag hade inte varit tillräckligt förankrad ut i organisationen, man förstod inte mina goda intentioner och allt jag ville åstadkomma.”

Lärdomen hon drog var att kommunikationsklimatet var helt annorlunda här och att hon behövde vara betydligt mer lyhörd:

”När man jobbar i skolan är till exempel högstadieeleverna mot lärarna och lärarna mot rektorn. Det är hårda kamper för att få till samverkan, folk klagar och kritiserar. Det går inte att ta till sig allt klagande för då skulle jag inte ha kunnat fungera som rektor. Men så är det inte på en arbetsplats med bara vuxna. Jag har nu förstått att man måste lyssna mycket mer, och om man ska jobba i en nära grupp måste alla ha förtroende för varandra till 100 procent.”

Det har inte heller varit det lättaste att hantera en styrelse full av framgångsrika vd:ar som alla är vana vid att få bestämma.

”Som tur är har jag haft stor hjälp av Janne Carlzon, som var styrelseordförande innan Yvonne Thunell tog över i somras. Han var mycket duktig på att samla och leda alla.”

Just det samlande och inkluderande ledarskapet är viktigt för Karin Jordås.

”Det som hände under min uppväxt var hemskt, men jag har haft nytta av det senare i livet – och i mitt ledarskap. Jag har blivit stark och vågar stå upp för det som är viktigt. Du vet, jag är så stolt. Jag har skapat mycket lycka i mitt liv.”

Läs också: Experten: ”Låt alla göra vad de tycker är kul”