Jarno Vanhatapio, vd Na-kd: ”Jag känner att jag är en bedragare”

Har du aldrig hört talas om Na-kd? Då är du antagligen inte är en ung kvinna mellan 18-35 år. E-handelsbolaget grundades för fem år sedan av Jarno Vanhatapio, som också är vd.

Det globala modeföretaget har under 2020 nått två miljarder i omsättning och rekordökat mitt under en pågående pandemi.

I det nya avsnittet av Chef Dilemma möter Chefs chefredaktör Cissi Elwin en frispråkig Jarno Vanhatapio, för att ta reda på vad som ligger bakom framgången, hur han ser på bolagets kultur och hur det egna ledarskapet har utvecklats från tiden från när han startade e-handelsbutiken Nelly för 17 år sedan – och berättade i en intervju att han landade på 8,5 av 10 möjliga poäng när han testade om han var psykopat.

Cissi Elwin: Vilket är ditt svåraste chefsdilemma just nu?

Jarno Vanhatapio: ”Vi ömsar ju skinn hela tiden som bolag. Vi är inne i en period nu när vi till och med på ledningsgruppsnivå har gjort stora förändringar och tar in folk med helt annan kompetens och bakgrund. Nu ska bolaget in i sin 3.0-version.”

”Bolaget går som ett tåg. För mig gäller det också att hänga med, att utvecklas, även som grundare och vd. Jag kan nog ta det här till 4-5 miljarder med min kunskap som vd, sedan måste någon annan kliva in.”

”Jag är entreprenör i grund och botten. Sekundärt är jag ägare. Nummer tre så är jag ledare och nummer fyra är jag vd. I den ordningen är det. ”

”Ledare och vd är två olika saker. Jag kan säga vart nordstjärnan är, vart vi ska med Na-kd. Jag kan få alla att hoppa på tåget. Det är att vara en ledare, en som stakar ut vägen. Men en duktig vd behöver också drivas av ett stort intresse för organisationen.”

Jarno Vanhatapio beskriver hur han driver Na-kd som ett fotbollslag.

”Jag har 25-åringar som har tjänat 10 miljoner på fem år och nu sitter och tjänar över 100 000 i månaden. Det är inte den äldsta i ett fotbollslag som tjänar mest. Jag bygger inte strukturer på ålder, utan på attityd och prestation.”

Han beskriver sig som besatt av att vinna. Att minsann visa vad han går för.

”Jag drivs av konkurrens. Jag mår inte dåligt av det, men bär det med mig. Alla som inte trott på mig… Jag ser mig själv i en pansarvagn där jag sitter och kör över deras lilla åsikt.

Riskkapitalister som har sagt nej till oss, jag kan fortfarande ha middagar med dem, festa med dem, göra affärer privat med dem. Men, de trodde inte på oss, och jag ska bevisa att de hade fel. Jag har en enormt stor bok med folk jag ska visa.”

”Det jag också alltid känt är mindervärdeskomplex, att jag är en lågt utbildad invandrare. Det spelar ingen roll hur många miljardbolag jag skapar, jag kommer alltid känna mindervärdeskomplex, gentemot akademiker till exempel.

”Det finns något som heter imposter syndrom, som jag känner igen mig i extremt mycket. ’Undrar när de kommer fatta…? Att man är en bedragare.’ Jag känner att jag är en bedragare. Jag går till jobbet och känner att fan, det är jäkligt komplext det jag håller på med, med lager, hundratals anställda och att vi ska ligga i framkant. Jag är ju en gammal murare som är lågintelligent!”

”Jag har alltid känt mig som en udda fågel. Men sedan har historien ändå visat att jag är rätt på det. Jag får med mig resultaten och bygger de snabbast växande bolagen. Så där tvivlar jag inte på mig själv. Men jag tvivlar varje dag på om jag räcker till, för jag har så höga mål.”

”Det är inte dåligt att tvivla på sig själv. Det är inte dåligt att trycka ner sig själv och inte tycka att man inte räcker till. Det är då man utvecklas på riktigt. När man gör saker som man inte riktigt vet om man kommer att klara av. Då utsätter man sig för riktigt lärande.

Jag drar med mig extremt mycket människor ut på saker som de aldrig har gjort innan. Jag kollar egentligen bara hur de reagerar. Därifrån kan man bygga vidare.”

Jarno Vanhatapio berättar hur självkontroll har varit viktigt för honom. Hur han har lärt sig att ta tag i det svåraste direkt. ”Att svälja den fulaste grodan först”, som han beskriver det.

”Det finns ingenting som är obehagligt för mig. Är det obehagligt och jobbigt, då vältrar jag mig som en gris i det. Det finns ingenting jag tycker är jobbigt.”

Han kombinerar sin entreprenörs- och vd-tillvaron med en vardag som småbarnspappa. Efter inspelningen av podden i Stockholm ska han hem till familjen i Göteborg, för att vara där när familjen vaknar på morgonen.

”Alla företagsledare jag har träffat, alla mina mentorer, säger samma sak: det män ångrar på dödsbädden är att de inte tillbringade mer tid med barnen när det är små. Det har varit fantastiskt att vara en så närvarande pappa.”

”Jag vill bara att mina barn ska bli trygga. Jag inser nu att jag och min bror fick en fantastisk uppväxt, även om den var lite okonventionell, där pappa var borta extremt mycket och jobbade. Men den kontakten jag har med min familj och den tryggheten jag och brorsan verkar ha i ryggraden måste komma därifrån. Som Astrid Lindgren liksom; kärlek, kärlek, så kommer folkvettet.”

”Att jag fick växa upp i ett miljonprogramsområde är en fördel. Jag hatar när folk klagar över att de inte hade rätt förutsättningar. Det är fantastiskt att ha den här invandrardrivkraften och utanförskapet som invandrare kan känna. Jag träffar många invandrare och älskar deras attityd. De är mer orädda. Jag har gått hårt på svenskar i många intervjuer… Mellanmjölken, mesigheten och offerkoftan – den är inte sexig.”

Du blev chef tidigt, som 22-åring. Hur kom det sig?

”Jag byggde oljeplattformar utanför Norges kust, med ett gäng medelålders finnar. Hälften var försupna och föll ner från ställningar. Min chef insåg kanske att jag var den ende med en moralisk kompass kvar… Jag drivs ju så mycket av löften, så det var nog att jag lovade att saker skulle bli klara, och att de blev det. Och att jag kom på måndag morgon och inte var bakfull. Så min chef litade på mig.”

Och det där om att du i början av sin chefskarriär fick 8,5 av 10 på ett test om man är psykopat?

Han suckar lite, säger att det där citatet har förföljt honom. Att det nog har att göra med att han kan uppfattas som väldigt rak. Sedan skrattar han.

”Jag skulle nog knappt scora en sjua nu. Eller, en sexa!”