”Jag har upptäckt musikens kraft att påverka”

Musikskolan El Sistema har sedan starten i Venezuela 1975 växt till en global rörelse som med gratis, klassisk musikutbildning vill främja utvecklingen för barn från ogynnsamma förhållanden. När musikläraren och orkesterledaren Andreas Rosén fick chansen att bygga upp en sådan verksamhet i Stockholms utsatta områden, fanns ingen tvekan. 

”Det passade precis med mina intressen och erfarenheter. Jag hade upptäckt musikens kraft, sett vilken otrolig inverkan den kan ha på barns och ungas utveckling. Det handlar inte bara om chansen att spela professionellt. Klassisk musik är också en språngbräda till annan kultur, ett identitetsskapande verktyg som öppnar dörrar i samhället” säger Andreas Rosén som i dag är enhetschef inom kulturförvaltningen i Stockholms stad och leder 32 medarbetare och fortsätter:

”I dag är det främst barn från tjänste­mannahem och områden med högre inkomster som tar pianolektioner, spelar fiol eller trombon. Jag menar att vi borde fördela våra skattemedel bättre, så fler unga får tillfälle att uttrycka sig inom musikaliska genrer som de annars sällan kommer i kontakt med. Projektet framstod för mig som väldigt spännande.”

Helt lätt har det inte varit. Inte minst har Andreas Rosén, som själv kallar sig sportnörd, fått utmana en urstark svensk idrottskultur. 

”Medan våra politiker satsar vad jag menar väldiga resurser på idrotten, är medvetenheten om den klassiska musikens potential och betydelse sämre än i våra nordiska grannländer. För att inte tala om länder som Tyskland och Frankrike. I områden som Husby och Bredäng, där vi först etablerade El Sistema i Stockholm, finns gott om fotbollsplaner, simhallar och idrottsanläggningar. Men att där gå ut och säga ’ni ska spela Beethoven på fiol’ – det krävs ganska mycket för att tro på den idén.”

”Varför då?” och ”Hur ska det gå till?” var vanliga frågor han mötte. 

”Inte främst från barnen, som var ganska lätta att övertyga. Utan oftare från beslutsfattare inom exempelvis skolan, som inte alltid var så sugna på att härbärgera ännu ett projekt. Vår stora utmaning var att hitta strukturer som är hållbara över tid”, säger Anders Rosén om satsningen som efter tre år kom att införlivas som en permanent del av stadens kulturskolor och i dag engagerar cirka 3 000 barn.

Han växte upp i Motala. Gammal arbetarstad i Östergötland, en vagga för svensk industri. 

”Men också en riktig sportstad. Under min uppväxt i Motala blev även jag starkt präglad av idrotten. Självklart var jag med i fotbollslaget, något annat gick knappt att föreställa sig. Drömmen var att bli fotbollsproffs. Men jag fick också en trumpet i handen”, säger Andreas Rosén vars pappa var musikledare inom kulturskolan och tog med honom på konserter när Norrköpings symfoni­orkester kom till stan.

”Första gången blev jag helt däckad. Som alla andra gillade jag Bowie, Velvet Underground och all annan populärmusik. Men att höra en stor symfoniorkester live, det var ändå något annat. Som att plötsligt upptäcka att det finns annan mat än hamburgare. Vanligtvis var de där konserterna i Motala folkets hus ganska glest besökta, och redan då ställde jag mig frågan varför inte fler upptäcker den västerländska konstmusiken. Att verka i den riktningen har varit en viktig drivkraft för mig ända sedan dess”, säger Andreas Rosén som själv har trombon som huvudinstrument och kom att utbilda sig på bland annat Det Kongelige Danske Musikkonservatorium i Köpenhamn.

Det bästa med ditt nuvarande chefsjobb?

”Alla berättelser från barn som deltar i verksamheten, om hur musiken blivit deras största intresse. Barn som ringer på sommarlovet och frågar när repetitionerna med orkestern ska börja. Att se ungdomar som med sina fioler och cellor tar sig in till stan från Husby, Farsta eller Vårberg en fredagskväll för att spela Dvorak. Att nå nya grupper, och på så sätt ut­mana en väldigt stark tradition.”