Ishtar Touailat: ”Våga sticka ut hakan”

Stella, som vi kan kalla henne, har stora möjligheter – hon är vad man kallar för specialbegåvad. Det är en fantastisk egenskap som hon borde bejaka och vara stolt över, men ändå denna oro.

Mötet med Stella fick mig att tänka på alla gånger som jag själv har fått höra att jag måste anpassa mig, att jag måste dämpa mig och vara lite mer ”försiktig” för att passa in. Från grundskolan till arbetsplatsen, i olika former. Jag minns att vi ägnade en historielektion under högstadiet åt Bertil Almqvists ”En svensk tiger”. Därefter fortsatte vi att diskutera normer. Jag har aldrig tillhört normen, varken till utseendet eller mitt sätt att vara. Det är något som jag i dag får en hel del positiva kommentarer och till och med utmärkelser för. Läget var annorlunda förr. När jag var yngre var det många som var snabba med pekpinnar. Detta fortsätter förstås i andra former nu, kommentarsfält och försiktiga, välmenande påpekanden men som i slutänden handlar om att en person tar sig rätten att tala om för en annan hur denna ska vara.

Det kommer alltid att finnas människor som har åsikter om våra personligheter. I grund och botten handlar det om att någons personlighet och synsätt inte matchar ens egen. Detta skriver jag som en påminnelse till alla ledare; det är som bekant sällan en god idé att inte vidga sina vyer.

I Carl Jungs Psychologische typen (1921) benämns introversion och extraversion för första gången. I början av 2010-talet skrev Susan Cain, Linus Jonkman med flera uppmärksammade böcker i ämnet och plötsligt var det trendigt att vara introvert, var och varannan definierade sig som det och det blev ett hett samtalsämne. Undersökningar visar dock att det rör sig om runt en fjärdedel av befolkningen som kan räknas som introverta – cirka 75 procent tillhör alltså inte den kategorin. Introversion handlar inte om vad du gör utan hur du upplever varje situation. Däremot är jag rädd att den svenska normen, jantelagen, har lärt oss att vara tystlåtna – dämpade – och i ärlighetens namn fega. Och det är en helt annan sak än att vara introvert. Jag är rädd att introversion felaktigt kan användas av andra som en täckmantel för att inte behöva ta ton, av rädsla för vad andra ska säga.

Jag blir stolt när jag får beröm för att jag syns, hörs och kämpar för jämställdhet, för rätten att vara annorlunda och för ett ökat självförtroende, inte minst bland unga.

Vad gör du för att våga tänja på gränserna, stå upp för något du tror på, bekämpa för­domar eller orättvisor?

Min drivkraft är att jag måste våga lita på min instinkt. Om vi alla är tysta, vem ska föra de mer utsattas talan? Därför kallar jag mig för vardagsaktivist. Det var också något som jag fick lära mig tidigt: ”Om man inte säger emot, håller man med.” Ändå förvånas jag över hur ofta vi tittar bort eller är rädda för att höja rösten därför att man ”nog inte är en expert”, ”inte är rätt person” eller ”borde läsa på mer först”. Hur skulle ledarskap generellt se ut om man hela tiden letade efter en bättre lämpad för uppgiften? Jag uppmanar alla ledare att utmana den box som vi ofta talar om – våga sticka ut hakan, göra något på ett annorlunda sätt. Välj själv, men våga prova!

Så tillbaka till Stella, och till alla andra som på ett eller annat sätt känner att ni inte passar in i mallen, eller inte vill passa in: Det är inte lätt, men det är värt det! Låt ingen, varken grannen, kollegan eller någon anonym person på nätet, tala om för dig att du borde vara eller göra annorlunda. Följ din egen viljas väg, och tillåt andra att få följa sin. Det är så riktiga framgångar föds. Att tillåta sig vara den man är, möjliggör lycka. Och vad är lycka, om inte den ultimata framgången?