Henrik orkade inte längre mörka för chefen

Han hade bestämt sig för att berätta. Den 1 januari skulle det ske. Han skulle rycka plåstret. Det fick bära eller brista. 

Det hjälpte att han kände sig trygg på sin arbetsplats. Han hade lovat sig själv att aldrig mer skylla på magsjuka som inte fanns. 

”Jag är bipolär. Efter tolv år med diagnosen och ännu längre odiagnostiserad har jag kommit fram till att jag vill vara öppen med det. Eller snarare har jag alltid velat kunna vara det, men på sista tiden har jag kommit fram till att det är min skyldighet.”

Så inledde Instagramprofilen, regissören och producenten Henrik Wahlström sitt inlägg till sina 50 000 följare på nyårsdagens morgon. Sedan la han bort telefonen och vågade inte öppna Instagram på sex timmar. Inte förrän en vän hörde av sig om den fina respons han fått. 

”Då fanns där hundratals meddelanden från folk som gillade inlägget. Jag kollade förstås även efter chefen och jobbet. Hade de svarat nåt? Och de skrev att det var bra att jag berättade.” 

Att det tog tolv år och en stark övertygelse om att hans chef, Klas Lindberg på Brand New Content, borde kunna ta det här, vittnar om hur svårt det är att prata om psykisk ohälsa.

”Det är väldigt mycket en komma ut-process, men jag hade kommit så långt i tron på mig själv. Om min arbetsplats inte tyckte om mig för den jag är, då borde jag inte vara där”, säger Henrik Wahlström.

Psykisk ohälsa finns på alla arbetsplatser och nästan alla är berörda på ett eller annat sätt. Någon har ett barn som är drabbat, en annan en förälder eller en vän. Ändå är arbetsplatsen den plats där de allra flesta inte vill prata om sin psykiska ohälsa. Chefen kommer på sista plats över folk som man vill ska få veta. Det får Henrik Wahlström höra om och om igen när han är ute och föreläser i ämnet.

”Det är ju jätteallvarligt om det är så att chefen inte får veta vad jag dras med, lever med och kämpar mot, då är det kört. Det får aldrig hända. Vi måste bli av med synen på chefen som ett slags domare, att det är en person som kommer att förstöra ens karriär och framtida möjligheter”, säger han när vi träffas på ett kafé i Stockholm.

Hans vid det här laget ganska kända kraftfulla hår står på ända, en gammal Veckorevyn sticker upp ur väskan och han bär en svart collegetröja med den egendesignade symbolen för psykisk ohälsa, ”Upp och ner”. 

Henrik Wahlström jämför bipolaritet med diabetes. Man har ett fysiskt fel som gör att man inte kan producera de substanser som kroppen behöver och måste tillföra dem utifrån. Och precis som med diabetes är det viktigt att hålla koll på sina värden så att de inte blir för höga eller för låga. En annan likhet är att det kan vara livsavgörande att omgivningen känner till det. 

”Därför är det farligare att hålla tyst. Men diabetes vågar man prata om. Vi måste bli av med gränsen mellan somatiska och psykiska sjukdomar.”

Enda sättet att komma runt det här, menar Henrik Wahlström, är att cheferna själva börjar lyfta ämnet. 

”Det skulle betyda mycket om en chef till exempel sa att hen vet en del om anorexi för att hen har en anhörig som är drabbad. Eller om hen skulle kunna berätta att hen haft ångest tidigare i sitt liv och gått i terapi. Det kan öppna för att någon under i stegen också skulle våga berätta.”

”När en medarbetare är beredd att berätta …”, säger han, och hejdar sig för att poängtera att han inte vill pusha någon att berätta om en diagnos om de inte själva vill och känner sig trygga. Det är inte en skyldighet men arbetsplatser och chefer kan underlätta för dem som gör det frivilligt. 

”… så gör chefen bäst i att lyssna på riktigt och fråga efter vad medarbetaren behöver för att kunna göra sitt jobb. Och komma ihåg att problemet inte uppstår för att någon berättar att hen har en diagnos. Problemet fanns där från början. Det var bara att ingen visste om det.”

Första gången han själv trodde sig vara trygg nog att berätta möttes han av reaktionen: ”Jaha, hur ska det här påverka?” I stället för att få frågan om vad han behövde för att må bra och kunna göra sitt jobb frågade chefen vad det skulle innebära för produktionen. 

”Det visade ju att produktionen prioriterades högre än medarbetarnas mående.”

Själv har han levt med psykisk ohälsa ända sedan gymnasietiden, då han drabbades av återkommande depressioner. När han sökte hjälp fick han antidepressiv medicin. 

”Det är som att kasta bensin på en eld, om man är bipolär.”

Det vet han i dag. Då tog medicinen honom ur det depressiva skovet bara för att skjuta upp honom i taket till ett maniskt tillstånd. Det var mer stjälp än hjälp. Han fick hanka sig fram och som så många andra med psykisk sjukdom, började han självmedicinera med alkohol.

När han kommit en bit över tjugoårsåldern dj:ade han på heltid och kunde dricka gratis de flesta kvällar i veckan. Till slut blev han tvungen att få hjälp av missbruksenheten för att det hade gått så långt att han behövde äta antabus.

Där sattes depressionerna för första gången i samband med varandra. Personalen spårade hans beteende och mående tillbaka i tiden. ”Hur var det i januari? En förfärlig månad. Februari då? Helt fantastisk. Jag skrev en hel platta.” 

Genom att gå tillbaka i kalendern såg de ett tydligt mönster. På affektivt centrum fick han sedan diagnosen bipolär typ 2 bekräftad. 

Men Henrik Wahlström ville inte höra på det örat. Han hade kommit för att få veta att hans depression snart skulle vara över. Inte få en livstidsdom. Till slut var han tvungen att acceptera diagnosen. Och det blev ändå det bästa besked han kunde få, för han fick hjälp, kunde läsa på och gå med i olika stödgrupper. Men det har varit en lång väg av ”trial and error”, inte minst när det kommer till inställning av mediciner. 

När han fick sin diagnos tvingades han byta karriär. Han utbildade sig samtidigt som han fortsatte jobba med ljud och musik på andra sätt. Han skrev musik till teater och film och gav sig sedan in i tv-branschen där han nu varit i över tio år. 

Men han har sina gränser som inte kan överskridas. Han måste säga nej till att göra en inspelning klockan två på natten och i stället göra den inspelningen dagtid i en mörklagd studio. Han kan inte heller resa över tidszoner. Han måste sköta om sig och ständigt ha ett utanförperspektiv för att kunna hejda sig när han börjar varva upp. Då måste han tvinga sig i säng trots att han bara vill jobba och är kreativ som bara den.

Eller när han är på väg ner, tvinga sig att stiga upp och träffa människor när han inte tycker att han duger till något utan bara vill dra täcket över huvudet. 

Genom att våga prata om sin sjukdom har han kunnat ge mandat till nära vänner och kolleger att hjälpa honom genom att säga till när han börjar prata för fort och inte avslutar sina meningar. När han har massor med energi och vill köra på efter arbetstid kan hans chef säga till honom att han ska ta det där en annan dag och gå hem och lägga sig.

Men det motsatta inträffar också. Henrik Wahlström kan säga till sina kolleger att nu borde de ta ett brainstorming-möte och dra nytta av att han just då har hur många idéer som helst. 

Man får skrolla länge i Henrik Wahlströms Instagramflöde för att ta sig tillbaka till inlägget från 1 januari 2021. I dag, snart ett år senare, har hans följarskara växt till 92 400 personer. I sina inlägg bygger han vardagssituationer i lego, lyfter jämställdhetsfrågor och den unkna kvinnosynen i gamla veckotidningar samt i stort visar på skeva bilder och värderingar i samhället förr som nu. Själv säger han att han blandar trams med allvar om psykisk ohälsa. 

”Det är den 25-årige Henrik som jag försöker hjälpa nu. Vad hade den personen behövt för att inte leva så lång tid i tystnad och själv försöka medicinera bort sin sjukdom?”