Golnaz Hashemzadeh: Ja, jag kan vara glad!

Jag har alltid velat rädda min pappa. Rädda honom från hans besvikelser, från en arg och förstörd kropp, från sina egna hårda domar. Jag har velat vara den mjuka kudden varje gång han föll, och gång på gång plattat till mig själv på kuppen. Jag har flera gånger, första gången när jag var sex, talat honom ur den starka önskan att ta sitt liv. Och jag har velat göra honom stolt. Få honom att genom mig känna att hans liv visst är värt något. Att han är allt annat än ingenting.

Men så en mörk och kall februarikväll 2012 ringde det på dörren, och två poliser meddelade att jag hade misslyckats. Pappa, som jag hade kämpat för hela livet, hade hittats död. Hans kropp hade fattat beslutet åt honom. Hans fina, varma hjärta hade plötsligt stannat. Pappa blev 51 år gammal. Minst trettio ytterligare år hade jag räknat med, trettio år till för att fullgöra mitt uppdrag: Göra pappa lycklig.

Det allra värsta hade hänt. Jag hade inte lyckats rädda min pappa, och ingenting i hela världen kunde ge mig en andra chans.

”Hur kommer det sig att du ser så … glad ut?” får jag ofta höra när jag är ute och föreläser. Eller, ”Får man lov att fråga hur du mår i dag?”.

Det är välmenande, varma personer som har läst min bok Hon är inte jag. De har läst en historia om en flicka med trasig barndom, kantad av våld i hemmet, rasism och utanförskap, som växer upp till att kontrollera tillvaron genom ätstörningar och höga prestationskrav. De har läst en historia om en person som möter motgångar, och som faller flera gånger om. Så de tänker, hur skulle hon kunna vara lycklig?

Den frågan får mig att reagera varje gång. Den får mig att vilja säga, att historien som de har tagit del av inte är en historia om mörker. Jag vill påminna dem om att de har läst en berättelse om en flicka som från tidig ålder faller, och från tidig ålder lär sig att komma upp på benen igen. Som inte ger upp, utan ställer sig upp, som finner nya dörrar när andra smäller igen framför ansiktet på henne. Att det är det de ska bära med sig från historien. Inte hennes olyckor, utan hennes tjocka hud.

Det är som om vi tänker, att lycklig är den som aldrig plågats. Jag tror inte på det. Jag tror faktiskt, att i alla fall till en viss nivå, så är det precis tvärtom. Att det är just på grund av alla smällar, just på grund av alla gånger jag rest mig och borstat av mig dammet, som jag kan se så glad ut. Att övertygelsen om att man alltid kan studsa tillbaka, är det som föder harmonin. Inte det harmoniska livet i sig.

Vi lurar oss själva så grovt när vi dyrkar tryggheten, eller går in i myten om att vi kan, och bör, skydda våra barn från smärta, vilket lätt kommer att innefatta även motgångar och sorg. Sådant som är alldeles naturligt, och alldeles nödvändigt för vår överlevnad. Men jag tror att det är just den jakten som gör oss otrygga. Ängsliga. Och olyckliga.

För sakernas tillstånd är inte tryggt. Livets gång är inte utan smärta. Sorgen väntar runt hörnet för oss alla, och den som inte möter motgångar kan heller aldrig göra framsteg.

Först efter att vi insett att även om det allra värsta händer, även om vi misslyckas med det som varit det allra viktigaste, så kan vi gå vidare. Först när vi är övertygade om det, kan vi bli riktigt glada.