Golnaz Hashemzadeh: ”Det är fluffet som skapar värde”

När en verksamhet har fötts ur en mans eller kvinnas hjärta, hur får vi pulsen att fortsätta slå när organisationen ska utvecklas och växa även utanför denna person och när andra personer ska göra jobbet?

Fråga Admir Lukacevic, som är en av de sociala entreprenörer som jag har haft förmånen att arbeta med.

För varje dag jobbar jag med att göra fokuserade vd:ar av glödande eldsjälar, och resultatorienterade verksamheter av deras empatidrivna organisationer.

Jag gör det i Inkludera Invest, en ideell organisation som scoutar och utvecklar sociala entreprenörer, som arbetar med inkludering och som ser affärsmöjligheter i samhällets utmaningar. Admir Lukacevic är en av dessa.

Nyligen var jag på amerikanska östkusten, för att lära av framgångsrika sociala entreprenörer som lyckats expandera nationellt. De arbetar med att höja utbildningsnivån och anställningsbarheten för barn och ungdomar i utsatta områden.

Resan lämnade inga frågetecken – för att kunna nå ut till tusentals, tiotusentals, hundratusentals individer, är just fokus, dokumenterade processer och vass resultatredovisning nyckeln, för att inte nämna kostnadsreducering och intäktsmaximering.

Vi är överens. Det rationella trumfar. Strategierna, hjärnan, strukturerna är det viktigaste. Att skilja organisationen från entreprenören är grunden för allt.

Hemma igen, följer jag med Admir Lukacevic, grundare av organisationen Idrott utan gränser, på säljmöte hos det stora industribolaget.

Admir växte upp i Landskrona, en miljö där han berättar att det fanns tre vägar in i framtiden: att bli pizzabagare, att leva på socialbidrag eller att bli kriminell.

Jag sitter bredvid honom på mötet och vet vilket arbete han lagt ner för att hjälpa tusentals barn att genom idrotten finna möjligheter. Admir har också, tillsammans med oss, byggt strukturer och strategier, mätt resultat och diversifierat sina intäktsströmmar.

Men under det här säljmötet spelar inget av detta någon roll.

Admir blir ifrågasatt, kritiserad. Han får inte ens tala till punkt. Personen på andra sidan bordet har sina egna kriser att lösa, sin egen snäva budget. Admir står stolt och tålmodigt framför sin Powerpoint-presentation. Han blinkar till mig när hans åhörare tar emot ännu ett telefonsamtal och lämnar rummet för andra gången.

”Det är lugnt”, säger han. ”Jag har haft tusen såna här möten.”

Han pekar mot sitt hjärta.

”Man tror på det man gör och så fortsätter man kämpa.”

Och det är ju just så. Utan Admirs hjärta skulle det inte finnas någon organisation. Utan starka, tålmodiga hjärtan, som pumpar genom stängda dörrar, skulle ingen organisation växa. Eller överleva.

Mät- och styrmetoder må göra jobbet enklare, snabbare, bättre. Men ingenting skulle vara någonting utan den där tron, det där hjärtat.

De starkaste organisationerna kommer ur övertygelsen att göra skillnad.

Och så även det starkaste ledarskapet. Vi måste våga tro på fluffet, på storyn, på att det vi gör bidrar till att göra allting lite bättre.

Vad är annars värdet av våra resultat?