Jacques Mwepu – från flykting till fängelsechef

Utslängd på Närkeslätten ligger Kumla-anstalten där Sveriges farligaste och mest resurskrävande brottslingar avtjänar sina straff. Kraftigt avvikande från det omgivande jordbrukslandskapet tornar högsäkerhetsfängelset upp sig, gravallvarligt och närmast monstruöst, med höga murar och ridåer av taggtråd och elstängsel. Bakom grindarna döljer sig ett helt samhälle där de intagna är dömda att tillbringa minst fyra år av sina liv. Åtskilliga sitter på livstid.

Kumlaanstalten är överbefolkad, med fler dömda än vad anläggningen är dimensionerad för. Trångbott är det redan i vanliga fall, men nu tvingas i många fall två personer dela på enmansceller på åtta–tio kvadrat som möblerats med våningssängar. ”Vi bygger upp en krutdurk” varnas det från fackligt håll och först 2023 väntas en efterlängtad ny avdelning stå klar.

Anstaltschefen Jacques Mwepu, som tillträdde i höstas, är även han bekymrad över den ”friktion” som kan uppstå när människor med dokumenterat våldskapital får trängas med varandra, men beskriver samtidigt läget på Kumlaanstalten som relativt stabilt.

”Jag har precis gått igenom data från vårt incidentrapporteringssystem för hela 2020, och kan konstatera att ökningen av antalet våldsincidenter under förra året var marginell. Vi klarar av att hantera situationen, är medvetna om den, och har ett system för att jobba avvärjande och förebyggande. Den mest störande konsekvensen av överbeläggningen är enligt min mening svårigheterna att ge de intagna rätt behandling och insatser. Alltså de rättigheter som svensk kriminalvård och Sverige gjort sig kända för. Det som gör människor bättre rustade när de lämnar anstalten, än när de kom”, säger han.

Jacques Mwepu tar emot på sitt tjänsterum. För att nå dit krävs passage genom en rigorös säkerhetskontroll med metalldetektorer, röntgenkameror och även kroppsvisitation. Inne på kontoret hänger medaljer och minnesplaketter från hans olika utlandsuppdrag, i Elfenbenskusten och andra krishärdar, där han jobbat med att förbättra förhållandena i några av världens värsta fängelser.

Under sin snabba och händelserika karriär har Jacques Mwepu också hunnit med att leda Kriminalvårdens utlandsverksamhet och kvinnofängelset Hinseberg. Han kommer närmast från tjänsten som kriminalvårdsexpert vid EU:s utrikestjänst i Bryssel.

När Jacques Mwepu först anlände till Sverige som flykting från Kongo-Kinshasa för lite mer än 30 år sedan fanns planer på att bli fransklärare. Som fransktalande tyckte han att det verkade som en snabb och enkel väg in i arbetslivet. Men så hoppade han in på ett sommarvikariat som vårdare på Hällbyanstalten 1998, och sedan dess har Jacques Mwepu varit kriminalvården trogen. Nästan omedelbart blev han uppmärksammad för sina ledaregenskaper och fick chansen att gå ett chefsprogram. Anstalten han basar över i dag är Sveriges största.

På Kumlaanstalten är du högsta representant för ett system som frihetsberövar och bestraffar. Hur påverkar det dina relationer med de intagna?

”Först och främst, som anstaltschef hanterar jag inte de intagnas praktiska frågor direkt; jag agerar genom personalen ute på avdelningarna. Med det sagt har jag en ganska varm relation till de intagna. Jag rör mig en hel del ute på avdelningarna – det är ett bra sätt att ta temperaturen. Men också för att visa att jag bryr mig, tror på förändringar och vill att människor ska utvecklas och växa”, säger han och berättar om en konstutställning på anstalten som han nyligen besökt, med skulpturer och tavlor skapade av de intagna.

”Dagen efter kontaktade jag kulturchefen i Kumla kommun och bad om att få visa den fina utställningen även ute i samhällets bibliotek, något hon också gick med på. Det tycker jag konkret kan beskriva min relation till de intagna”, säger Jacques Mwepu och fortsätter:

”Jag är en relationsorienterad ledare. Jag vill ha många och goda relationer, med personalen och de intagna. Här finns en hel del intagna som utmärker sig, men oavsett om de gör det eller ej försöker jag lära mig deras namn. Jag har ju arbetat på golvet tidigare, som vårdare och första linjens chef, och inser betydelsen av empatisk förmåga. Utan ett genuint intresse för människor fixar man inte det här jobbet”, säger han och tillägger:

”Det empatiska förhållningssättet går hand i hand med kapaciteten att vidta åtgärder vid misskötsamhet. Gränslöshet är skadlig för våra klienter.”

Relativt ofta kommer samtal från anhöriga som vill tala direkt med anstaltschefen, människor som via Jacques Mwepu vill rikta sin omsorg mot en närstående som avtjänar sitt straff, eller rikta kritik i olika frågor. En sak har slagit honom:

”Det är alltid en kvinna som ringer. Alltid. En mamma, eller en fru. Under alla mina år som chef, här eller på andra anstalter, har jag inte fått ett enda samtal från en pappa”, säger han och konstaterar att frånvarande fäder är ett genomgående tema i många kriminellas liv.

Jacques Mwepu är slående välekiperad i mörk kostym, slips och perfekt struken skjorta i en blå nyans. Till det ett par gnistrande manschettknappar och en matchande näsduk elegant nedstucken i bröstfickan. Kläderna är något av hans signum. På jobbet är det kostym eller kavaj som gäller, alltid kombinerat med slips, alternativt Kriminalvårdens mörkblå tjänsteuniform med axelklaffar, gyllene knappar och myndighetens vapensköld fastsydd på vänster ärm. Något annat vore otänkbart för svensk statsförvaltnings sannolikt mest välklädde man. Inte bara för att snygga kläder är kul:

”Kläderna är ett sätt att visa respekt för ämbetet, för dem som arbetar och bor här. Det blir ett signalvärde utåt: Nu är jag på jobbet och agerar för statens räkning. Då gäller det att klä sig fint. Det är ett sätt att lägga ribban.”

Hur många slipsar har du?

Han funderar ett ögonblick.

”Över 200. Men jag använder bara ett 30-tal i taget. Det finns ju ett begränsat antal knutar slipsar tål, om de ska förbli fräscha.”

Jacques Mwepu växte upp i Lubumbashi i dåvarande Katanga-provinsen i Kongo-Kinshasa, eller Élisabethville som staden hette fram till 1966. En privilegierad uppväxt med tjänstefolk i en herrgårdsliknande villa, byggd under kolonialtiden. Fadern var chef för provinsens tullväsende, i ett område större än Sverige.

Bildning och kultur stod på ett självklart sätt i centrum, i hemmet talades franska och Jacques Mwepu påbörjade i tidig ålder en utbildning på internat som seminarist, alltså en förberedande prästskola i klosterliknande miljö, parallellt med gymnasiestudier.

Den franskspråkiga och europeiska högkultur som genomsyrade hans uppväxt präglar och berikar livet än i dag. Jacques Mwepu älskar litteratur och teater och har under pandemin funnit tid att återknyta bekantskapen med några av de stora filosoferna. Som grundton i tillvaron finns också det som på franska kallas joie de vivre, berättar han, alltså en eufori över att finnas till.

”Ja, den har alltid funnits där. Min barndom var mycket, mycket lycklig och än i dag frågar jag mig ibland om jag är fullt medveten om vilken tur jag haft. Hela min familj är glada människor, och kanske förknippas jag också med det här inom Kriminalvården – att jag är en glad person. Jag hoppas det.”

Tar du mycket plats som chef?

”Det är en av mina utmaningar, att tona ner det där och försöka ta lite mindre plats. Jag tillhör nämligen dem som får utrymme utan att anstränga sig. Det kommer naturligt och är en av mina medfödda ledaregenskaper.”

Du syns och hörs?

”Ja. Jag är annorlunda. Folk lägger märke till mig. Och jag har inga problem med det. Googles devis ’Stay different’ skulle kunna vara min egen. Jag tar plats, gillar att leda och fatta beslut. Gillar att kommunicera och vara transparent i mitt ledarskap.”

Han anknyter till ett annat populärt internet-begrepp: Följare.

”En bra term när det handlar om ledarskap. Jag vill ha följare. Som gillar och låter sig inspireras av mitt ledarskap. Därför brukar jag ofta ställa mig frågan: Varför skulle någon vilja ledas av mig? Svaret är väl att jag är genuin, empatisk, jobbar mot uppsatta mål och är intresserad av att lyckas med vårt uppdrag.”

Måste man även vara tuff som ledare, på en arbetsplats som den här?

”Jag behöver leda med både kraft och ödmjukhet. Dels ha kraften att adressera frågorna och förmågan att fatta beslut, även sådana som kan anses vara kontroversiella under förändringsledning. Dels se till att det som beslutats verkligen blir utfört. En handlingsplan är ingenting om den inte följs av action. Jag kan vara riktigt tuff när det gäller att gå från ord till handling.”

Går ett sådant ledarskap att träna sig till?

”Enligt min uppfattning: Ja. De som är födda till ledare är inte så jättemånga. Utan jag tror verkligen på att övning ger färdighet. Jag är inte den ledare jag är i morgon, eller den jag var i går.”

När Jacques Mwepu var i 20-årsåldern hade han lämnat prästspåret och utbildade sig i stället till jurist. Det var under Mobutu-diktaturens mörkaste och mest brutala period. Sista året på universitetet blev den vältalige och människorättsintresserade Jacques Mwepu identifierad som bråkmakare och fiende till regimen, en livsfarlig situation i det dåtida Kongo.

”Vad som helst kunde hända. Människor försvann. Så jag flydde, och tog mig med hjälp av kontakter till belgiska ambassaden i Zambia.”

Efter några månader fick han möjlighet att ta sig vidare som kvotflykting. Det fanns tre länder att välja mellan: Australien, Kanada och Sverige.

”Sverige var ett land som jag hört gott om. Palme, Nobelpriset … plus att det ligger jämförelsevis nära Afrika. Jag kunde förstås ingen svenska, inte ens engelska när jag anlände till Hallstahammar i november 1990. Så det var lite ansträngt. Kallt, mörkt – jag var i början ganska fundersam över vad jag fattat för beslut. Första tanken var faktiskt att lämna Sverige. Men det skulle vara ett nederlag, och jag är en person som inte kapitulerar. Så jag bestämde mig för att stanna.”

Någon rasism eller främlingsfientlighet har han aldrig drabbats av i Sverige, med undantag för en händelse på en buss för länge sedan då några berusade ynglingar angrep honom med okvädningsord.

”En dam gick emellan. Jag var också väldigt vältränad på den tiden, tillräckligt stark för att skrämma bort de här förvirrade ungdomarna. Jag sa: ’Rör du mig, så får du se vad som händer.’ Jag ser det som en liten incident.”

Många invandrare har svårt att komma in i det svenska samhället. Så var det inte för dig. Varför har du lyckats?

”Jag har alltid uppfattat mig som en del av samhället, var jag än befunnit mig. Inte låtit någon annan avgöra om jag ska få vara med eller inte. Nej, jag väljer själv min framtid och mitt öde. Jag kom förstås hit med särskilda förutsättningar, med bra utbildning i bagaget och från en miljö där böcker och bildning var viktiga. Jag förstod vikten av att lära mig nya saker, ett nytt språk, när jag nu skulle leva här. När jag hör människor diskutera de här frågorna, vill jag framhålla vikten av att rusta sig så bra det bara går – utbildningsmässigt, kunskapsmässigt, bildningsmässigt och kulturellt – oavsett vem man är, och varifrån man kommer. Då blir det nämligen väldigt svårt att diskriminera just dig. Se till att det inte blir du.”

Han lyfter också fram en annan framgångsfaktor:

”Den kärlek man får med sig hemifrån har en enorm betydelse. Det är min övertygelse. Jag fick mycket kärlek som barn och försöker tänka på det när jag uppfostrar mina egna, att ge dem mycket kärlek och självförtroende.”

Sverige plågas av gängkriminalitet och så kallade skjutningar. Hur oroad är du över samhällsutvecklingen?

”Mycket. Det kan aldrig nog understrykas att det är för många skjutningar, för många unga människor som dödar varandra i Sverige. Ett land som annars är känt som fridfullt, med samhällsmekanismer som stöder de svaga och där alla får gratis skolgång. Men varför är det då så här?”

Han återkommer till vikten av stabila och kärleksfulla uppväxtförhållanden:

”Många barn växer alltså upp i splittrade familjer, i avsaknad av vägledning och i miljöer där föräldrarna har svårigheter att påverka sina barn i rätt riktning. Jag tror att samhället måste stötta familjerna ännu mer, och i en tidigare fas.”

Du kommer senast från ett jobb som kriminalvårdsexpert inom EU:s utrikestjänst i Bryssel. På vilket sätt har du nytta av dina internationella erfarenheter här på Kumla?

”Jag känner mig mer trygg över att vi ändå är på rätt väg. Tidigare brukade jag klaga lite över att vi daltar med de intagna i Sverige, att vi borde vara hårdare i vår approach. Det gör jag inte längre, efter att ha sett hur fångarna har det i fängelser i Haiti, Irak, Kongo och många andra länder i Afrika. Vår kriminalvård är human, bygger på värdegrund och bedömningar kring individuella behov. Jag är stolt över att tillhöra ett sådant system.”