”Fram för Alfons pappa på jobbet!”

Nyligen medverkade jag på ett seminarium med anledning av Alfons Åbergs fyrtioårsdag. Mitt bidrag till jubileet skulle handla om hur Alfons pappa är som förälder.

Om pappa Åberg i någon mån ska fungera som förebild så är det kanske för hans avslappnade förhållande till sitt föräldraskap. De flesta föräldrar ser väl som sin långsiktiga huvuduppgift att uppmuntra och stötta sina barn till att bli självständiga personer som kan fungera tillsammans med andra.

Och om och om igen tvingas vi konfronteras med vår otillräcklighet.

Dagens föräldrar har en tendens att känna kravet på sig att hela tiden vara närvarande. Vårt dåliga samvete för att vi jobbar så mycket driver oss kanske till att kompensera och bli för mycket ”på” när vi väl är med våra barn.

Då är det befriande med pappa Åbergs attityd. Han är inte slav under närvaro­im­perativet. Han är inte ständigt närvarande utan snarare därvarande, strax utanför synfältet.

En journalist frågade om Alfons pappa även är en bra chefsförebild. Det var en otippad fråga. Man ska vara på sin vakt mot snabba kopplingar mellan föräldraskap och ledarskap, även om det finns vissa likheter.

Önskan att coacha och stötta är något som många chefer uppfattar som sin vik­tigaste uppgift. Och många stressas av höga krav på sig själva att ständigt vara tillgängliga för sina medarbetare.

Jag är skeptisk till förebilder både i ledarskap och föräldraskap. Frestelsen är stor att leta ledstänger och fixstjärnor för att orientera sig i ett komplext och föränderligt samhälle. Jag tror att det är bättre att röra sig fritt mellan många delföre­bilder på olika områden.

Psykoanalytikern Donald Winnicott myntade på femtiotalet begreppet Good Enough Mothering. Med det menade han inte en förälder utan ambitioner som nöjer sig med mediokra insatser.

Nej, den tillräckligt bra mamman är en engagerad mor som misslyckas ibland men ständigt försöker på nytt och som genom sin mix av ansträngningar och tillkorta­kommanden ger sitt barn realistiska för­väntningar på livet.

Det kan förstås också gälla pappor. Och varför inte även chefer?

Det finns ännu ett tilltalande drag hos pappa Åberg. Nämligen att han är så road av sin son. Inte alls på Alfons bekostnad, utan respektfullt och med en rejäl dos nyfikenhet på vad sonen ska hitta på härnäst.

Sådant skulle man vilja se mer av på jobbet också. Tänk om vi började tala om ett Good Enough Leadership med glipor i resultatkraven där det kan sippra in lite av den där välgörande munterheten.