För babbligt på toppen

Medarbetaren kände sig kränkt och sårad och flera kolleger tröstade honom, samtidigt som de fördömde chefens agerande. Det verkade helt grundlöst, ansåg de.

Vad gjorde chefen? Jo, hon konstaterade för sig själv att flera av medarbetarens kolleger, oberoende av varandra och vid upprepade tillfällen, kommit till henne med klagomål.

När även kunder började klaga och inte ville ha den besvärlige personen som konsult, hade hon känt sig tvungen att ha ett allvarligt samtal med honom. Men eftersom hon inte ville hänga ut honom inför resten av företaget gick hon inte till försvar när han baktalade henne. Hon konstaterade att man som chef måste gilla läget. Det är ensamt på toppen.

Chefen ovan är en väninna till mig. När hon berättade om hur folk tittade snett på henne på jobbet tyckte jag spontant att hon skulle kalla till möte och lägga fram bevisen för hur medarbetaren misskött sig. Sedan insåg jag att hon har rätt. Det är ensamt på toppen ibland när du sitter inne med kunskap som du inte kan diskutera hur som helst.

Men enligt Chef:s och Synovates nya undersökning är det mindre ensamt än den välkända klyschan säger. Trenden har vänt. Sveriges chefer tycker numera att de har någon att prata med om svåra saker i chefsjobbet.
Det låter kanske bra – i alla fall innan man tänker efter. Visst är vi chefer människor och behöver prata av oss ibland. Men varken maken eller kollegan har tystnadsplikt. Dessutom finns oberoende personer att prata med om du verkligen behöver råd.

Det är värt att minnas när vi avlivar myten om den ensamma chefen.

För det är ingen bra myt att avliva. Tvärtom: Att känna att man inte är ensam är en varningssignal. Då är det stor risk att man säger fel saker till fel personer. Det får ju inte bli för babbligt på toppen.