Eva Swartz: »Bra chefer är urtråkiga«

Vår personalchef Stina och jag sitter på mitt rum och planerar höstens chefsutbildning för våra mellanchefer. Hur en bra chef bör vara är vi nog ganska säkra på allihopa: lyhörd, rättvis, bra på att delegera, tydlig och få medarbetarna att känna sig delaktiga. De ska förankra sina beslut och vara konsekventa i sitt agerande.
Min tanke börjar vandra och jag försöker dra mig till minnes hur många chefer jag har mött som har haft alla de där bra kvalitéerna, och vad jag har tyckt om dem.
Jag kan bara komma på en, men hon hade verkligen alla rätt. Hon var extremt tydlig och rättvis, märkte minsta lilla reaktion från oss och reagerade på dem. Hon var oerhört bra på att hålla i konstruktiva möten och förankrade alltid sina beslut väl. Hon hade säkert gått en massa bra chefsutbildningar.
Och så var det en sak till med henne: Hon var skittråkig. Så tråkig att jag ganska snart sa upp mig.

Med min förre chef var det så att han arbetade dygnet runt och förutsatte att alla andra gjorde det också. Inför sommaren sa han: Ta det nu riktigt lugnt och vila ut dig, tänk inte på jobbet en sekund! Två minuter senare ringde han och undrade varför jag inte hade svarat på mejlen han hade skickat. Han hade ett lätt koleriskt drag och det ville till att man hängde med i hans snabba svängar. Ibland hade han varit på middag med någon av mina externa kontakter och över huvudet på mig beslutat om att dra i gång något projekt – ingen direkt förankring där inte.
Men så var det en sak till med honom: Han var fantastisk. Den absolut bäste chef jag har haft.
I alla chefsutbildningar talar vi om de där viktiga chefsegenskaperna och säger att det är nyckeln till att bli en bra chef, och så sitter jag här med min personliga erfarenhet som vänder upp och ner på alla resonemang.

När filmbranschen med alla sina särintressen skulle enas om ett nytt filmavtal för några år sedan, leddes förhandlingarna av en kvinnlig statssekreterare på Kulturdepartementet med en mycket speciell stil. Hon körde med gammaldags piska och morot, skrek åt oss då och då och var allt annat än politiskt diplomatisk. Hon lyckades klämma parterna på mycket mer pengar än vi tänkt oss från början. Och vi älskade henne när hon gjorde det.
Jag tror inte att man kan utbilda sig till att bli chef. Det är helt enkelt så att vissa bara har det där speciella som gör att de funkar. Och det handlar ju sällan om alla de där fantastiska egenskaperna som vi tjatar om i managementböckerna. Det är inte alltid det som är rätt och riktigt och enligt regelboken som gör att det fungerar.
Snarare så här; chefer med starka personligheter som agerar utifrån vilka de är blir omtyckta och respekterade. Den fabricerade chefen känns tom och innehållslös och tråkig, medan chefen med den starka personligheten – med alla sina för- och nackdelar – är mycket lättare att ta till sig och respektera.