Eva Hamilton: Jag är skyldig att göra något

”Jag är inte så orolig av mig, men det är klart att jag har varit bekymrad över hur det skulle bli att inte tillhöra kontexten SVT-familjen. Jag var ju Big Mama med allt vad det innebar. Och om jag inte är det inom den där stora månghövdade familjen, vad är jag då?”

Före detta SVT-chefen Eva Hamilton har tagit morgonflyget tillbaka till Stockholm efter ett affärsmöte i Malmö. På stolsraden framför henne pratades det om ”Uppdrag granskning”, hur någon ska se det på SVT Play. På raden bakom diskuterades senaste avsnittet av programmet ”30 grader i februari”.

”Det är få förunnat att ha ett arbete som berör hela svenska folket. Visst är det märkligt att inte längre vara en del av det.”

Men just där och då på flyget kände hon sig inte utanför. Ett rossligt och täppt skratt föregår kommentaren:

”Nej, nej, båda programmen och SVT Play är ju mina skapelser! Eller rättare sagt de tillkom under min tid, så jag kände bara en otrolig stolthet.”

Det är en mycket förkyld Eva Hamilton som möter upp på Ingenjörsvetenskapsakademien. Hon är mindre och smalare än jag förutsett, inger direkt en känsla av bestämdhet och driv men också av omedelbar värme. I sin nya, ännu kontorslösa tillvaro har hon upptäckt att hon i egenskap av styrelseordförande i Näringslivsrådet i IVA har tillgång till såväl mötesrum som kontorsplats mitt i city.

”Det var lite konstigt när jag vaknade första morgonen efter att jag slutat på SVT. Jag gjorde direkt upp en ambitiös plan. Jag skulle lära mig Microsoft Powerpoint så jag signade upp mig på en kurs. Jag skulle lära mig spela tennis, det har jag fortfarande inte gjort. Jag skulle köpa pärmar. Det var massor av grejor som jag skulle göra i mitt nya liv.”

”Min man, som också var hemma och jobbade, frågade om vi skulle dricka kaffe. Jag svarade ’Nej, för tusan, jag har inte tid att dricka kaffe, jag jobbar’. Det var väldigt viktigt för mig att jag hade ett arbetsrum. När jag gick upp till övervåningen, då gick jag till jobbet, då skulle jag inte lägga in i tvättmaskinen samtidigt.”

Efter åtta år i ett rasande tempo, ständigt påpassad och med intensiv och fulltecknad agenda från morgon till kväll slutade Eva Hamilton som vd på SVT i november 2014. Dessförinnan hade hon gjort dubbelt så många år som nyhetsreporter, utrikeskorrespondent, inrikeschef, nyhetschef och enhetschef för SVT Nyheter och Samhälle och SVT Fiktion.

Tanken på att sluta hade dykt upp redan ett år tidigare, då en rädsla för att inte kunna driva förändring i lika hög grad som tidigare hade börjat smyga sig in.

”Man blir lätt fånge i sina egna strukturer. Har jag utsett en jätteduktig företagsledning kan jag inte byta ut personerna ’for the sake of’ förändring. Det är ingen slump att människor som varit vd ganska länge har stora ledningsgrupper. Min ledningsgrupp började av samma skäl bli lite för stor. Leif Östling (f d vd för Saab Scania, reds anm) är en av få som fortsatt snurra under sina 17 år som vd. Det är inte många av dem som suttit mer än tio år, där det inte sägs att de borde ha avgått för två år sedan. Jag tänkte inte bli en av dem.”

”Nu snyter jag mig”, säger hon plötsligt och vänder sig bort.

Men bakom beslutet låg även en önskan om att sluta medan hon fortfarande var attraktiv på styrelsemarknaden.

”Jag är en arbetande människa, och vill arbeta åtminstone tio år till.”

Nu bär det i stället av ner i LKAB:s gruvor i Kiruna, till Fortums sopförbränningsstation i Högdalen och ut i Lindex klädbutiker. Styrelseuppdrag läggs på styrelseuppdrag. Och hon närmar sig även sin tidigare hemvist. Det har precis blivit offentligt att hon blir styrelseordförande i Filip och Fredriks produktionsbolag Nexico.

Hon går även in i 2Entertain som äger Wallmans salonger, Intiman med flera showscener och privat-teatrar. Utöver det sitter hon i Nobel Centers styrelse och det allra senaste uppdraget är Dramaten.

Det surrar oavbrutet i hennes telefon. Mitt under intervjun måste hon kolla den inbokade tiden för lunchen med Cilla Benkö (vd på SR) och utbrister förtjust när hon öppnar telefonen:

”Här, förstår du, här händer det grejor. Jag har så många som ringer mig, det är talarbyråer och departementen.”

Har det ändå inte tystnat något, hon har ju klivit ner från posten som en av Sveriges mest välkända och mäktigaste mediepersoner – en post som gett henne fri lejd in i de flesta rum?

”Det kommer att komma och jag har sett så många sorgliga exempel på människor som inte kunnat förhålla sig till det. Men det är yrkesrelaterade tillställningar, oavsett om det är kändisevenemang, seminarier eller föredrag som jag själv håller. Det är som en ytterrock, som man förr eller senare får plocka av sig. Allra helst ska man göra det själv och då gäller det att komma ihåg vem man är där inunder och hitta ett annat värde. Det handlar om en ständig livsutveckling och acceptans.”

Hon räknar kallsinnigt – men något däppt i däsan – med att hon kommer att vara efterfrågad som föredragshållare i ett eller två år till, utifrån att det är SVT-loggan och inte Eva själv som är attraktionskraften.

”Efter det är nog ingen särskilt intresserad längre. Säg sedan att jag sitter i styrelser i fem år till. Efter det får det bli något helt annat, det finns tusen saker att göra. De människor som jag beundrar är de som förmår att acceptera livets realiteter och ständigt möta dem i någon form av livsglädje. ’Jaha, nu är det så här, vad kan jag göra åt det?’ Men det är lätt att prata, jag är inte där ännu.”

Hon hejdar sig för ett ögonblick men fortsätter:

”De här två pojkarna som har flyttat hem till oss, det är ett annat sorts åtagande som också är ett jobb som tar tid.”

Sedan knappt en månad tillbaka har Eva Hamilton och hennes man Karl-Johan von Heland tagit sig an två flyktingar från Syrien, Ali 11 år och hans storebror Omar, 20 år. Livligt påhejade och stöttade av alla sina barn.

Samtidigt som Eva Hamilton säger att hon ännu inte vet vem hon är utan ytterrock säger hon att hon är lika starkt identifierad med sin roll som mamma som med sin yrkesroll. Och hon är den första att garantera att de båda rollerna har gått att förena.

”Det är en jäkla ekvation, våra barn har alltid varit sist kvar på dagis men vi tycker ändå att vi har varit närvarande. På något sätt får man ändå ihop det.”

Det är sexton år mellan yngste sonen William, 19, som går på college i USA, och den äldste, Jacob som är 35 år, gift och har barn, och som bor granne med föräldrarna ute på Värmdö. Däremellan är det Peder som skulle ha varit 33 år, men som omkom i en bilolycka för sex år sedan. Den fjärde är Felix, 29, som bor i Stockholm.

Det var Jacob och svärdottern Fanny som av en händelse hamnade i samma väntrum på S:t Eriks ögonsjukhus i Stockholm, som de två syrianska pojkarna. De började prata och Omars och Alis historia rullades upp. Hur Omar blivit fängslad i Syrien efter att som 17-åring demonstrerat mot al Assad-regimen.

”Vet du vad de gör för att hålla de fängslade ungdomarna i schack, utöver tortyr och sexuella övergrepp? De svälter dem”, säger Eva Hamilton.

I tre år satt Omar i fängelse, under tiden avrättades både hans far och två av hans bröder av al-Assads styrkor. När mamman, som flytt till Turkiet tillsammans med två söner och två döttrar, till slut lyckas köpa ut Omar ur fängelset har han tbc och är på gränsen till att svälta ihjäl. Han vittnar för Human Rights Watch från sjukhuset i Turkiet och hotas på nytt. Familjen inser att han måste fly även från Turkiet och för att de ska ha en chans att återsamlas senare skickas en av familjens tvillingpojkar med.

”Mamman valde ut Ali, den starkare av tvillingarna, och tillsammans flyr han och Omar i en gummibåt över Medelhavet och vidare upp genom Europa. Omar har kraftfull tbc under hela resan och i Österrike är pengarna helt slut. En jävla flykt helt enkelt.”

Dagen efter mötet på S:t Eriks ögonsjukhus åker hon med sonen Jacob till ungkarlshotellet i Västberga där Omar och Ali har placerats. De har med sig strumpor, kalsonger, jackor och allt annat de kan hitta på. Killarna har ju inte fått med sig någonting alls hemifrån.

”Pojkarna är helt förtjusande och vi tycker så mycket om dem. När hela familjen sedan samlas till jul, tänker vi alla på hur Ali och Omar har det. Vi bjuder ut dem till vårt röda torp. Och de mår så bra av att få vara i en familj. Att äta middag, spela kort och leka med andra barn. När vi åker därifrån är vi övertygade om att vi ska bli helgfamilj åt dem.”

Men Omar och Ali får sin slutgiltiga placering i Töre, en liten döende ort mellan Kalix och Boden. I mellandagarna när hela socialmyndigheten är på julledighet och det endast är ljust en timme om dygnet uppe i norr kommer de till ett tomt turisthotell tillsammans med 50 andra flyktingar; afghaner, eritreaner och några syrianer.

”Då satte vi oss för att prata. Vi har ett antal tomma sovrum, vi har fyra söner, Jacob och Fanny boende bredvid. Vi har två grannar, varav den ena är en gammal lärare som hjälper Omar med svenskan. Om inte vi kan ta hand om dem, vem kan då göra det? Om inte vi har förutsättningarna, vem har det då? Hela flyktingsituationen och kriget i Syrien är vår tids moraliska imperativ, precis som Nazityskland och behandlingen av judar var det för våra föräldrars generation. Lever man i vår tid i Sverige har man någon form av skyldighet att göra något. Det här blev ett ganska bekvämt svar på den skyldigheten för oss. Vi kände ju pojkarna, vi visste vilka de var och vi tyckte om dem.”

Relativt rigorösa utredningar tog vid. För en knapp månad sedan fick de flytta in i Evas och Karl-Johans stora hus ute på Värmdölandet.

”Jag frågade min man lite oroligt, om det här är mer min idé än hans. ’Har jag pushat det här för hårt?’ Men då sa han att han tror att det här kommer att berika våra liv. ’Det kommer inte att bli lätt och jag kommer inte att gå in som pappa till Ali, jag vill inte bli pappa igen, men jag kommer att göra mitt bästa.’”

Eva Hamilton högläser sagor igen. Ali har börjat i skolan och spelar i det lokala fotbollslaget.

Föräldraskapet korsbefruktar ledarskapet, menar hon.

”Det hänger intimt samman, det är precis samma egenskaper som krävs för bägge. De misstag jag gör som ledare är sannolikt desamma som jag gör som mamma. Jag är för snabb, för oövertänkt, för känslosam. Det är samma fördelar och nackdelar. Och föräldraskapet spelar absolut en roll för ledarskapet. En bra ledare är en mogen människa. En människa som förmår att se utanför sina egna behov av att vara märkvärdig och ta kredd.”

Några av de gemensamma egenskaperna är empati, kommunikation och att inte köra med dubbla budskap, konstaterar hon.

”När jag kom till SVT var det accepterat att man inte behövde svara på mejl från tittarna. Vi fick enorma mängder knäppa mejl. Men jag började svara på mejlen, med kopia till berörd chef. Vi var inget monopolföretag längre, vi måste vara kundorienterade. Det tog en månad, sedan hade företaget börjat svara på mejl. Jag sa inget, jag skrev det ingenstans, jag bara skickade en kopia till berörd chef och det spred sig blixtsnabbt. Det gäller som förälder också. Säg till din 14-åring att han inte ska röka, men om du själv röker funkar det inte.”

Vår intervju har kommit till sitt slut. Efter lunch ska Eva Hamilton åka hem och hon brottas fortfarande med hur hon ska förhålla sig till sitt nya arbetsliv.

”Ska jag sätta mig och jobba nu när jag kommer hem mellan tre och sex, vilket jag skulle behöva göra? Samtidigt behöver jag hämta Ali på skolan, lägga in en tvättmaskin och köpa mat. När man är på jobbet då är man på jobbet. Nu är jag överallt hela tiden. Jag skulle behöva få större struktur och funderar på att hyra ett kontor, men det får bli ett senare beslut.”