»Det var som att säga upp en del av mig själv«

»Jag startade E-quality år 2000 som ett bemannings- och rekryteringsföretag inriktat på sjuksköterskor.  Bolaget hade som mest ett 50-tal konsulter. Resten var visstids- eller provanställda.

Den 29 september 2003 beslutade Stockholms landsting om totalstopp för inhyrning av vårdpersonal. Vår marknad försvann i ett slag och telefonerna tystnade. Jag fick panik!

Vi hade uppdrag som löpte, men vi fick ju inga nya. De visstidsanställda slutade i takt med att uppdragen tog slut och i november varslade jag alla garantianställda.

De var lika chockade som jag. Det var jättetufft! Jag hade ju personliga relationer till dem, det var som att säga upp en del av mig själv. Jag är ju också sjuksköterska.

Jag hade först samtal med hela gruppen och sedan med var och en. Det var väldigt jobbigt. Människor reagerar så olika.

De flesta var väldigt ledsna, det var mycket gråt. De var lika ilskna på landstinget som jag. Men några var helt nollställda, som om det inte gällde dem. Det var svårare att hantera tycker jag, för då gick det inte att kommunicera. Jag visste ju inte vad de kände, om de behövde stöd, vad de skulle ta sig till. Det var särskilt en, hon verkade närmast apatisk.

Samtidigt förstod de flesta att det inte fanns något alternativ – utom att sätta företaget i konkurs, och det hade ingen vunnit på. Det var ingen som visade några negativa känslor mot mig.

Jag fullföljde alla uppsägningarna, jag vågade inte annat eftersom det inte kom in några nya uppdrag. Jag gjorde allt enligt boken och jag var glad att jag hade gått en utbildning i arbetsrätt. Jag hade också väldigt bra stöd av juristen på Almega.

Att förlora jobbet är jättesvårt, det tär på självkänslan. Och det är svårt också för den som tvingas avveckla. Man kan lära sig hantera rätt verktyg, men känslorna kommer man aldrig undan.«