Den ”ofrivilliga” chefen – som nu leder 1000 personer

Två städer. Två vårdkliniker, drabbade av personalbrist och inre stridigheter, med skilda kulturer och arbetssätt.

Uppdraget att slå ihop de båda klinikerna i Lund och Malmö till en välsmord och välfungerande verksamhet var en så kallad utmaning för Carolina Samuelsson när hon tillträdde som chef för operations- och intensivvården vid Skånes universitetssjukvård för fyra år sedan. I dag uppvisar verksamheten med drygt 1 000 anställda sjunkande sjuktal, mer operationsvård per anställd och över tio sökande till varje ledig specialistläkartjänst.

”Det är fantastiskt att se resultat, och att vi i stället för att uppleva oro och splittring kan ägna kraft åt vårt kärnuppdrag, att hjälpa våra patienter. Det var för att åstadkomma förbättringar av det här slaget som jag åtog mig uppdraget, men också för att det var så utmanande. Jag ville se om jag klarade det”, säger hon.

Carolina Samuelsson, som själv är anestesi- och intensivvårdsläkare, växte upp i Laholm i en miljö där akademiker var sällsynta. Mamma hemmafru, pappa banktjänsteman. I tolvårs-åldern varvade hon det egna läxplugget med att förhöra sin mamma på latinska glosor över kroppens olika organ. Det var när modern börjat läsa till sjuksköterska. Stunderna kring anatomiböckerna blev ett nytt och kul sätt att umgås.

Kanske såddes då ett första tankefrö hos den utåtriktade och studiebegåvade Carolina Samuelsson om att en dag själv ägna sig åt sjukvård. Som doktor kan man ju både arbeta med människor och stilla sin kunskapstörst via forskning. Kan det bli bättre?

När Carolina Samuelsson var 23 fick hon ansvar för biologifakulteten på en skola i Indien. Det var inte riktigt meningen. Enligt kontraktet skulle hon jobba som lärarassistent, men rektorn hade hamnat i klistret.

”Eftersom kollegan inte hade dykt upp, var jag tvungen att ta över det mesta själv. Med fyra veckor kvar till skolstart, och en skola som inte ens var färdigbyggd, fick jag en budget på en miljon rupier och en rekommendation att köpa in all nödvändig utrustning till skolans labb. Så det var bara att kavla upp ärmarna.”

Under primitiva förhållanden på den indiska landsbygden, i fukt och lera och hetta som fick kläderna att ruttna och flera av hennes äldre och mer erfarna kolleger att insjukna eller ge upp, la Carolina Samuelsson i drygt ett år ner sin själ i detta pionjärprojekt. Eleverna kom från hela världen och förväntade sig undervisning i internationell toppklass.

”Jag var den yngsta men en av de mest omtyckta lärarna. Jag inser i efterhand hur mycket jag lärde mig om ledarskap genom att förhålla mig till rektorns hierarkiska, auktoritära och icke-transparenta stil – sådan vill jag inte vara!”

Att bli chef var emellertid inte något Carolina Samuelsson egentligen eftersträvade.

”Nej, före 30 tog jag närmast avstånd från tanken – säkert präglad av den kultur som finns inom läkarskrået om vad som är viktigt och statusfyllt. Det var doktor och forskare jag ville vara, ha patientkontakt och konkret hjälpa människor. Det tog ett tag att inse, att jag även genom konstruktivt ledar-skap inom vården kan bidra till något av det viktigaste som finns – människors hälsa.”

Under pågående specialist-utbildning fick hon frågan om hon ville bli chef för anestesi- och intensivvårdskliniken på Hallands sjukhus i Halmstad.

”Det var okonventionellt, eftersom jag var junior och näst yngst av alla doktorer på kliniken, men ledningen ansåg att jag var den mest lämpade och efter viss betänketid tackade jag ja. Det gav mig möjlighet att genomföra de förändringar jag verkligen ansåg nödvändiga. Jag kan inte nog understryka hur viktigt det är att i sådana lägen bli uppbackad av människor i organisationen som verkligen tror på det man vill åstadkomma”, säger Carolina Samuelsson.