David Ståhlberg: ”Lågkonjunktur ger fast mark under fötterna”   

Ballonger, bitcoins och börsrallyn har något gemensamt. Man blåser upp dem när man hoppas på fest. Men nu är det som bekant inte party längre. Det är vardag. Det har ett stort antal riksbankschefer kommit överens om. Och vardagen har andra, kanske till och med sundare, värderingsprinciper. Vi vill ha det som funkar snarare än det som glittrar.

Vi genomgår en sorts kollektiv detox. En 18 månader lång fasta där vi inte får lägga tid och pengar på sånt vi inte behöver. Där månadslönen går till mat, lån och elektricitet och där sjukvården och polisen toppar förtroendebarometern.

Det påminner om när jag blev tvungen att starta om datorn och gjorde mig av med onödiga flikar i min webbläsare. Borta är bilderna av kostymerna som jag ville ha  och skidresan i påsk som knappast kommer att hända. Kvar är nu bara min mejl, min kalender och min internetbank. Ordning och reda, pengar på fredag.

Det finns en scen i WeCrashed, dokumentären om det en gång så hajpade företaget WeWork där den nya chefen samlat personalen efter rockstjärnegrundaren Adam Neumanns skamfyllda sorti från bolaget, där över 40 miljarder dollar gick upp i rök. Tonläget är krasst.

De anställda har blivit lurade säger han. Unicorns finns inte och vi är inte här för att rädda världen, ”vi är här för att skapa värde för våra investerare och vi kommer att göra det genom att tillhandahålla högkvalitativa delade arbetsytor till ett konkurrenskraftigt pris”. Personalen får följande val att göra: Antingen tror ni på barnsliga fantasier om enhörningar, eller så kavlar ni upp ärmarna och gör nytta.

Jag ögnar igenom Breakits lista över 50 svenska fintech-bolag. Endast tio går med vinst. Kul för dem. Annars är det nu Swedbank och Nordea som lyser starkast på börshimlen. När Klarnauterna är tillbaka på moder jord och konfettin lagt sig framträder en krass verklighet, där tråkigheter som långsiktighet och lönsamhet återfår sin betydelse.

På de tidigare så heta scale-up-bolagen har många medarbetare tröttnat på sena jobbkvällar med överraskningspizza. Man hade föredragit en ansvarsfull pensionsförsäkring och gammal hederlig arbetsrätt. Sett från business class är stackmoln förtrollande vackra och mjuka, men de tar inte emot dig när motorerna stannar.

Innan kraschen jämfördes WeWork ofta med dess på papperet rätt lika konkurrent; Regus. Båda två amerikanska företagshotell, med snarlik omsättning, yta och kundgrupp, men den ena värderades till 47 miljarder, den andra till 3.

Vad Adam Neumann listat ut, ivrigt påhejad av media och investerare, var att ett företag behöver en storslagen vision om att rädda världen. Vad töntarna på Regus inte förstod var vad det hade att göra med kontorshotell. Gissa vilka som tjänade pengar.

Det är rätt uppfriskande egentligen. Att för en stund slippa fundera över vilken stablecoin som boomar eller vem som kanske gör en exit i Metaverse. Att få känna fast mark under fötterna. Att få kliva av på den delade arbetsyta som vi kallar samhället – och som bygger på att vi är fler som vill skapa nytta för varandra, och färre som jagar enhörningar.