David Ståhlberg: ”Ett ord som gör hela skillnaden”         

Jag bubblar in på hotellet som ett glas champagne. Tillbaka i min hemstad, och dessutom av en så underbar anledning; min allra första vän fyller 40 och bjuder in till jättefest. Men vid incheckningen går något fel. Mannen i receptionen hävdar att jag har bokat ett nästan dubbelt så dyrt rum som det jag själv menar att jag beställt. Reservationen är gjord över telefon och nu står ord mot ord. 

”Har du problem med det så får du gärna prata med min chef, hon är tillbaka på måndag”, säger han. Det är nu lördag och jag är redan sen till snittarna. Jag kan omöjligt vänta på en eventuell förlikning nästkommande vardag. Resignerat smyger jag fram betalkortet. Borta är glittret. Kvar finns bara förödmjukelse. Och ett stöddigt kvitto.

Det hade kunnat vara så annorlunda. Och det retar mig. För mig är detta inte vilket boende som helst. Här hade jag och min fru vår bröllopsmiddag. Här har jag firat min mammas 70-årsdag, haft min första krogkväll och gått på min första riktiga middagsdejt.

Måndagen efter blir jag uppringd av chefen:

”Vi förstår att det blivit tokigt och tar gärna på oss en del av skulden”, säger hon. Mina förväntningar höjs, det var ju hon som hade hand om hela bröllopsfesten några år tidigare. Jag blir upprymd av tanken. Hon VET vem jag är. Men nej:

”Vi är beredda att gå dig till mötes och vill därför ge dig halva mellanskillnaden tillbaka. Du får femhundra kronor.”

Mitt missnöje vet plötsligt inga gränser. Jag lägger på luren för att inte bli oförskämd. Det handlade ju aldrig om pengarna.

Mitt i raseriet drar jag mig till minnes fler anekdoter. Hur de la på 400 kronor för att bära in en spjälsäng på rummet. Hur jag regelmässigt misslyckas med att få en tallrik havregrynsgröt till frukosten. Och om hur jag och min fru fick betala för drickat när vi var på planeringsmöte inför bröllopsfesten. Nästan hundratusen kronor skulle slutnotan landa på. Men varsin flaska bordsvatten fick vi stå för själva.

Det var inte den enskilda medarbetaren som felade. Det handlar, som Petter Stor­dalen hade vrålat, om ”kultur”. Nej, kunden har inte alltid rätt. Däremot kännetecknas utmärkt kundvård av att kunna betrakta varje given situation ur kundens perspektiv. Att göra mig synlig som människa.

”Hej Gustav, hej Clara.” Det här är namnen på mina barn. Maria i receptionen på Camp Järvsö vet det, och hon minns hela familjen från vårt besök några månader tidigare. Hon fortsätter: ”Fröken kommer i kväll.” Hon pratar nu om Jimmy, en personlig tränare som min fyraåriga dotter blev förälskad i under sommaren och som hon envisades med att kalla sin ”fröken”. Glädjen hos barnen vet inga gränser.

Och bara minuter senare händer det igen. Jag är på kvällsyogan, där jag är nybörjare.

”Välkommen tillbaka”, säger yogaläraren. 

Det pirrar till inombords. Hon ser mig. ”Tillbaka.” Ett litet ord som gör hela skill­naden.

Väl hemma packar vi upp väskorna. Bland smutsiga träningskläder ligger Camp Järvsös tygpåse, termosflaska och olivgröna signaturkeps. I stället för att slänga programmet från dagarna lägger jag det omsorgsfullt på mitt nattduksbord. Upplevelsen av Camp Järvsö dröjer sig kvar. Jag vet inte alls vad den känslan är värd för dem. Men kanske mer än en Loka Citron.