David Ståhlberg: ”En anställning bör inte reduceras till en serie uppgifter”

Badbyxorna är på tork. Den kollektiva pupillen ställer långsamt om till LED och lysrör. Och jag har fått ett nytt jobb.

Jag tror det finns något klokt i att gå mellan konsultande och heltidstjänster. Som konsult får du bredd. Som anställd får du djup. Men mest av allt är det dags för mig att testa en ny version av mig själv. Att se mig själv i ett nytt ljus.

Kanske är det därför jag haft så svårt för debatten om distansarbete.

Vissa, som verkar vurma för jobba-hemifrån-konceptet, säger att ett jobb inte är var du är utan vad du gör. Men är det inte snarare vem du är?

Vi tillbringade sommaren i min barndomsstad. På kyrkogården står gravstenarna uppradade som visitkort. Stadsvaktmästare. Garverifabrikör. Bankokamrer.

Tragiskt tyckte jag som tonåring. Att identifiera sig med sitt yrke, och dessutom med samma trista jobb livet ut. I dag ser jag något annat; människor som hittat sin plats i tillvaron. Som levde i stolthet och sammanhang.

När åkrar och hantverk gjorde plats för fabriker, arbetsdelning och löpande band varnade Karl Marx för alieneringen, förfrämligandet av vårt eget arbete. Vi blev kuggar i ett maskineri och skulle inte längre kunna se oss själva och vår betydelse för andra i det arbete vi gjorde.

Kanske bevittnar vi i dag det slutgiltiga fullbordandet av Marx profetia. Ett yrkesliv så berövat på uttryck och sammanhang att många väljer att främst identifiera sig med sina hobbys.

Korta kvällar som crosstraining-nördar, gamers, eller yogis.

Och sedan långa dagliga, besinningslösa försök att rensa bort mejl och chattnotiser, i väntan på att generativ AI slutgiltigt ska frigöra oss från plågorna.

Enligt den världsledande utvecklingspsykologen Michael Tomasello är det just förmågan att samarbeta med en gemensam avsikt och målbild (shared intentionality) som är det mest särskiljande draget för oss homo sapiens.

Insekter och fiskar kan larma varandra när hot uppstår. Schimpanser kan använda verktyg. Men förmågan att se och kommunicera en gemensam möjlighet och samverka för att uppnå den, gör oss människor unika.

Så nej, en anställning bör inte reduceras till en serie uppgifter. Eller en godstransport till nästa semester. Möjligtvis efter familjen är det i våra bidrag till den större gemenskapen vi kan hitta vår mest betydelsefulla identitet.

Att byta jobb är därför som att drapera själen i nya kläder. Varje bransch har sitt stuk. Varje arbetsplats sitt snitt. En bra matchning med organisationskulturen förhöjer din personlighet.

Du går genom anställningen som över röda mattan. Men ibland kan något se smarrigt ut på galgen, för att sedan klämma åt över bröstkorgen så att du knappt får luft. En muggig jargong. Otydliga krav. Dina inre färger skär sig omistligt i det sociala samspelet och varje interaktion suger långsamt ut din självkänsla.

Min dotter ska börja skolan och har fått en ny ryggsäck. Rosa och lila reser den sig runt henne så att hon knappt syns. Ändå är hon större än någonsin. Redo att veckla ut sitt väsen mot en större horisont.

Själv testar jag en höstkavaj jag köpt på second hand. Den smälter fint över bröst och axlar. Jag känner på fickorna och fodret. Jag undrar vem den förra ägaren var. Sedan slänger jag ett sista ögonkast i hallspegeln innan jag lommar iväg mot bussen till nya kontoret.

Vi går mot väderomslag. Undrar vem jag ska bli nu.