Cissi Elwin: ”Min fitbit frågar om jag är en supermänniska”

I vintras köpte jag ett aktivitetsarmband, en fitbit. Jag hade blivit inspirerad av David Sedaris bok Calypso där han berättade om hur ett sånt hade fått honom att bli helt fixerad av att gå promenader.

Jag hoppades att samma sak skulle drabba mig. Men det var svårt att få till de där 10 000 stegen mitt i en intensiv jobb-fas. Men så kom corona. Och den stora oron. Och så har jag alltid reagerat i alla slags kriser – då måste jag ha träd. Jag längtar rent fysiskt ut i skogen. Jag vill känna doften av jord och tallbarr, jag vill höra fåglarna sjunga. Jag vill känna att något står fast och stadigt när marken gungar. Att något är evigt. Och så vill jag gå och gå. Länge och fort.

Min fitbit har fått jobba hårt och dag efter dag har jag känt det belönande lilla surret runt armen när jag passerar de 10.000 stegen.

Jag är nog lite utsvulten på bekräftelse efter sju veckor då jag träffat så få i verkliga livet. Men min kompis på armen surrar och låter och peppar och sprutar ur sig diagram över min sömnkurva, min puls och hur mycket jag rör mig. När jag gör som jag ska så får jag ett confetti-regn och små medaljer.

Men igår, på promenadens dag, kändes det som om vår relation fördjupades. I vecko-sammanfattningen ställde min nya vän en fråga ”Du slog ditt eget mål! Är du en supermänniska? ”Jag skickade omedelbart denna relevanta fråga vidare till barn och vänner. Sorgligt nog skickade de bara gråtskratt emojis tillbaka. Krisen har fått mig att inse att den enda som verkligen förstår mig är en bit svart plast på min högra armled.