Cissi Elwin: ”Låt inte krisen ta bort din framtidstro”

Pratade med min syster i går. Hon har varit sjuk i flera månader med andningsbesvär som fått henne att upprepade gånger söka sjukhusvård. Men varje gång har hon blivit hemskickad. Hon syresätter sig bra. De har skrivit covid i journalen, men de ser ingen anledning att ta något test. Det finns ändå inget de kan göra.

Träffade på en gammal kompis som blivit uppsagd från restaurangen hon arbetade på. Nu söker hon jobb, desperat. Men det är många som slåss om även de jobb som ingen förut ville ha.

Min styvmamma håller stenhårt på sina dagliga rutiner, gå ut och gå, göra hemmagympa med Sofia och äta minst ett lagat mål om dagen. Men det är svårt att inte veta hur länge detta ska pågå. När hon ska kunna träffa oss barn och barnbarn igen. Och det årliga midsommarfirandet blir nog inte av i år. Men hon är glad över balkongen.

Jag själv är som en labrador, vill vara med min flock. Mina kolleger, mina vänner och min familj är liksom allt. Själva meningen. Nu har jag inte träffat dem sedan allt tog fart. Jag är trött på att prata med krukväxterna, krama mina soffkuddar och köpa snittblommor som bara jag kan se.

Ovisshet, rädsla och oro har präglat oss ända sen i mars och nu går vi mot en sommar som inte heller blir som vanligt.

Jag tänker varje dag på hur tacksam jag är över att ingen av mina närmaste har blivit svårt sjuk, att ingen av dem har gått bort. Att jag själv, peppar peppar, hittills har klarat mig från smitta, att jag har ett jobb.

Trots det står jag snart inte ut med att inte få promenera hem hand i hand med Elle från förskolan, mysa med Julius och hans kattunge och pröva Ellens nya jordgubbsdoftande läppglans. Jag har inte ens sett mina egna barns nya lägenheter.

Vi är trötta nu. Slitna. Vi har ställt om och tänkt nytt och uppfunnit en massa nya, corona-anpassade lösningar. Men nu längtar vi efter ledighet. Inte det rastlösa vankandet i lägenheten som är både kontor och hem och där gränserna blir allt suddigare och känslan av overklighet smyger sig på.

Det är det enda som står klart efter den här tiden. Hur mycket vi behöver varandra. Alla sällskapsdjur har tagit slut och det är kö till att köpa marsvin. Vi längtar efter närhet, kramar och att få vara tillsammans.

Må denna sommar ge er det! Och jag hoppas att vi alla får ro att landa i det vi varit med om. Vissa saker som krisen lärt oss kanske gör oss klokare, mer rädda om det som är viktigt. Mer lyhörda för våra behov och andras. Och kanske är det karaktärsdanande att lära sig stå ut med ovisshet. Men låt inte krisen ta bort dina drömmar och din tro på framtiden. För en dag är det över. Glad sommar önskar jag er alla!