Cissi Elwin: ”Jag är nykär i ett hus som blivit ett slukhål”

Jag är rädd för råttor och mörker, helt opraktiskt lagd och har bott i lägenhet i stan i hela mitt liv. När barnen var små funderade jag varje vår på om man inte borde ha en gräsmatta och om de nerskräpade parkerna i Stockholm verkligen var rätta stället för barn att växa upp på. Men det stupade alltid på det nyss nämnda samt tanken på värmepannor som lägger av, fönsterfärg som flagnar och uppfarter som ska skottas.

 Men nu, när barnen är stora, har längtan efter ett ställe där vi kan vara på helger och semestrar vuxit sig starkare och starkare. Och efter ett par år av kuskande mellan hyrda stugor och vänners gästrum slog jag till i höstas.

Barnen hade hittat ett hus på Hemnet och när vi kom dit utbrast sonen; här kan jag se mina barn ta sina första steg. Då visste jag att nu får jag vara hur mörkrädd och tokbelånad som helst för här ska vi bo.

Sedan dess har jag hunnit utreda huruvida det är farligt att bo nära en kraftledning, fått veta mer än jag önskat om vad som händer när en septitank är full, insett att byggstandarden ändrats en del de senaste 30 åren och att det är många siffror på de offerter man får om man till exempel vill ha fungerande vatten.

Jag har också kört till ett hotell (som var stängt för säsongen) mitt i natten när jag hörde ett krafsande i väggen som jag trodde var en mus (visade sig vara en fågel).

 Och jag har även haft en väldig nytta av alla ledarskapsknep jag lärt mig under åren på Chef. Det är verkligen de högsta färdigheterna man får öva på när man försöker få släkt och vänner att känna motivation att hjälpa en att borra upp rullgardiner och bära mögelskadade soffor till återvinningen.

 Och samtidigt … Jag har vaknat av fågelsång, jag har för första gången fattat vad folk pratar om när de beskriver den magiska tiden mellan hägg och syren när knopparna brister framför ögonen på en och jag har somnat så fort jag lagt huvudet på kudden.

Jag tycker numera att funktionsbyxor med förstärkta knän är det snyggaste plagget och jag glömmer att borsta håret och njuter av att känna solen mot min osminkade kind.

Ja, jag vet. Jag är nykär. Ett hus är ett slukhål och ett arbetsläger. Men för första gången på flera år ser jag fram emot en semester. En lång sommar. Då jag kommer att jobba hela tiden …

Och kanske får jag en dag se de där barnen ta sina första steg på den där gräsmattan jag nu har och som jag drömt om i hela mitt liv.